insatte der äfven, enligt tillstånd, 2 stycken rehnblodar. Rehnens blod öses uti den uttömda och rengjorda våmmen, och en sådan våm med sin innehållande blod kallas en rehn-blod, och man mäter icke denna vara efter quantiteten, utan räknar efter antalet, så att man säger: så och så många rehn-blodar, icke så eller så mycket rehnblod. Den rehnen, som de främmande herrarne slagtade, kunde naturligtvis icke nu i en hast förtäras af dem, hvarföre de testamenterade åt mig det, som blef öfver af köttet, hvilket vár nästan alltsammans. Sammaledes var det äfven med vajan, som jag slagtade: endast märgbenen, inanmätet och några mindre köttstycken förtärdes. Allt det öfriga, så väl af denna som den andra rehnen, hängdes upp i en dertill gjord ställning, som på Lapska kallas suogner. Den bildas af tre björkar, som uppresas emot hvarandra såsom trenne gevär. På qvistarna af dessa hänges köttet, så högt ifrån marken, att hundarne icke må komma åt det. Men man har äfven tvänne andra slags gäster att befara, nämligen korpar och quoksakar. De sistnämnda äro små foglar, ungefärligen af en trasts storlek, men med långt, rödt style, hvarföre de äfven af Svenskar kallas rödstjertar. Dessa äro rätt besvärliga gäster uti köttgällen, och naturligtvis aldra farligast för bløden, ty, så snart de med näbben hackat blott ett hål på våmmen, rinner all bloden ut. Derföre inhyste jag mina rehnblodar hos Hiskelig i hans stabur; men köttet qvarlemnades tills vidare i suogner, och en lång trasa, som förmodligen var bortskräddad från något kåta-tält, när Lapparne

väntade de främmande, hängdes deröfver att skräma foglarna. Lapparne hade flyttat sina kåtar ifrån den platsen, der de förut haft dem, och som nu blifvit smutsig och gyttjig, till en renare, när de af vårt utsända förebud fingo veta, att vi vore att förvänta. Förmodligen hade någon också då på det radicala viset botat sitt i brädden söndriga tält, att han klippt bort det söndriga och qvarlemnat det hela, hvarigenom jag för mitt rehnkött fick en egid, vid hvars blotta anblick quoksakarne, de harpyiorna, skulle bäfva och fly. Imellertid anmodade jag en Lapp, som hade ett godt och rymligt stabur på södra sidan af berget, att vid tillfälle transportera godset dit, hvilket nu icke kunde ske, emedan här var brist på rehnar att bära bohaget. Väl var den samlade rehnhjorden ansenlig; men den bestod i en blandad massa utaf allas rehnar, några af hvar; större delen sprang dock ännu i vildan kring berget och skogarna. De rehnar, som nyttjas att bära och draga, äro sorgfälligt dertill tamda och inöfvade, och, som dermed är stort besvär, har Lappen blott få sådana rehnar. Derföre funno Lapparne nu med möda så många rehnar, att de kunde flytta. De skiljdes nu, som sagdt är, åt hvar sitt håll. Vi följde med Amul Andersson, som flyttade österut och slog om aftonen upp sitt tjäll i skogsbrynet uti en vacker björklund, nära ett stabur, Den instundande Söndagen var stämning i Arieplog, nämligen Michaëlsmess. Jag hade angeläget att då vara der närvarande; men herrarne ville ännu dröja någon tid på Barturte. Jag tog då afsked ifrån dem och begaf mig hemåt. Af

skjutsbönderna följde Nils och Jonas Burman med mig; men Lars Pehrsson och Stor-Anders qvarblefvo hos herrarne. Solen var redan nära nedgången, då vi gingo åstad. Vi sprungo mest hela vägen och rodde sedan öfver sjön Rappen, så att vi kommo till Benjamin litet före midnatten. Benjamin passade på, medan han hade hjelp (af de båda karlarna, som följde mig), och slagtade en oxe tidigt om Lördagsmorgonen, och sedan begaf äfven han sig jemnte oss till Arieplog, dit vi ankommo vid middagstiden. Mellan Kaltisjaur och Arieplog mötte vi Erik Burman (nybyggaren i Kaltisjaur), som kom från Sejte-Tjälme med tvänne större båtar, lastade med brunn-rehnar. Nybyggarne i Arieplog pläga efter den så kallade brunn-rehnstämningen fara till Lapparne och köpa brunnrehnar, som de sedan drifva till sjöstranden, slagta der och föra hem med båt. De stora sjöarne underlätta denna saken. Så hade Benjamin köpt sina brunn-rehnar på Barturte och drifvit dem ner till vestra ändan af Rappen; denne Erik Burman hade köpt sina af några skogs-Lappar och drifvit dem till Sejte-tjålme, vid östra ändan af sjön Kakel, från hvilken endast är en korrt och farbar ström till en sjö, vid namn Sjuka, samt derifrån äfvenledes en farbar å til sjön Kaltisjaur. Andra åter fara till vestra ändan af Hornafvan och handla med Lapparne, som äro i fjellen derstädes o. S. V. Nu var just den högsta brunn-rehn-tiden, och jag ämnade genast efter Michaëli begifva mig till min rehn-skötare, för att arrangera om mina brunn-rehnar. Det var alltför långt afstånd att kunna drifva dem till någon

sjöstrand, hvarifrån jag kunde hafva ro-led till Arieplog, hvarföre min mening var att låta castrera dem och slagta dem först åt vintern. Om brunu-rehnar eljest icke slagtas vid Michaëlitiden, så blir deras kött fränt och odugligt att äta, Brunnst-tiden varar i några veckor, och efter dess förlopp äro brunn-rehnarne alldeles utmagra, Men, om de castreras, inan de hinna brunnsta, så bibehålla de hullet, och köttets smak förändras icke, Brunn-rehnen har eljest mycket tjockare hud än den castrerade ox-rehnen, hvarföre också den förres hud betalas härstädes 25 procent högre än den sednares; men, slagtas rehnen samma vinter, då han blifvit castrerad om hösten, så är huden lika god.

Redan om aftonen Michaëlsmess-Söndagen, d, 30 September, begaf jag mig på vägen med Benjamin.. Vid vissa helger, i synnerhet om sommaren, begifva sig kyrkofararne på hemvägen redan om Söndagsaftonen. Vi lågo om natten i KaltisJaur; följande dagen, den 1 October, kom jag till Unnas. Der fick jag höra, att rehn-skötaren re→ dan castrerat brunn-rehnarna. Och, som jag intet annat ärende hade dit, så återvände jag hem följande dagen, De Franska Herrarne voro äfven då återkomna från Barturte, Man hade föreställt dem, huru osäker väderleken denna tid af året är i dessa fjell-marker, och att man helt oförmodadt kunde öfverraskas af ett hastigt snöfall, Arieplog dröjde de till den 8 October, Jag, som såg det vara för mig högst angeläget att hafva en dräng hemma, för att sjelf kunna vara ledig till färder ibland Lapparna, begaf mig den

7 October till Sorsele, att der ibland mina anförvandter på mödernet söka att få en sådan. Det är en by i Sorsele, benämnd Öhrnäs, som af min morfar aldraförst blifvit såsom nybygge påbör ́jad: der var det enda ställe, jag kunde hafva något hopp att finna, hvad jag sökte. Jag kom dit den 8 och blef på bästa sätt emottagen; men ändamålet med min resa uppnådde jag icke. Den 9 begaf jag mig till Bräska, en fjerdedels, mil från Öhrnäs, till Länsman Westling. Så kall sommaren hade varit detta år, så blid och vacker var deremot hösten. Ännu hade ingen frost visat sig på marken, och denna afton (den 9 October) var en fullkomlig sommarafton. Väderleken var blid, och myggen visade sig ännu framme. Jag låg om natten på Bräska: om morgonen, när jag stod upp, blef jag ej litet öfverraskad att se marken betäckt med snö. Den 10 October fortfor det att snöga med all häftighet och var ganska kallt. Jag måste vara betänkt på att skynda mig hem, för att icke blifva stängd, dels af svaga isar, dels af ännu öppna sjöar. Om hösten, när sjöar och kärr hålla på att tillfrysa, är en ofarbar tid, som kallas förfallet. Somliga sjöar äro små och grunda: de tillfrysa snart; andra åter äro stora och djupa samt gå länge öppna, eller tillfrysa på somliga ställen, men hålla sig öppna på andra, så att man hvarken kan färdas med båt, gå, eller köra. Om det inträffar så, att djup snö faller strax sedan sjön tillfrusit med en tunn is-skorpa, dröjer det länge, inan isen bär att gå eller köra på, och då kan man icke färdas i detta af sjöar och elfvar uppfyllda landskap. Detta förfall