Sidor som bilder
PDF

skjutsbönderna följde Nils och Jonas Burman med mig; men Lars Pehrsson och Stor-Anders *Ivarblefvo hos herrarne. Solen var redan nära nedgången, då vi gingo åstad. Vi sprungo mest hela vägen och rodde sedan öfver sjön Rappen, så att vi kommo till Benjamin litet före midnatten. Benjamin passade på, medan han hade hjelp (af de båda karlarna, som följde mig), och slagtade en oxe tidigt om Lördagsmorgonen, och sedan begaf äfven han sig jemnte oss till Arieplog, dit vi ankommo vid middagstiden. Mellan Kaltisjaur och Arieplog mötte vi Erik Burman (nybyggaren i Kaltisjaur), som kom från Sejte-Tjalme med tvänne större båtar, lastade med brunn-rehnar. Nybyggarne i Arieplog pläga efter den så kallade brunn-rehnstämningen fara till Lapparne och köpa brunnrehnar, som de sedan drifva till sjöstranden, slagta der och föra hem med båt. De stora sjöarne underlätta denna saken. Så hade Benjamin köpt - sina brunn-rehnar på Barturte och drifvit dem ner till vestra ändan af Rappen; denne Erik Burman hade köpt sina af några skogs-Lappar och drifvit dem till Sejte-tjålme, vid östra ändan af sjön Kakel, från hvilken endast är en korrt och farbar ström till en sjö, vid namn Sjuka, samt derifrån äfvenledes en farbar å till sjön Kaltisjaur. Andra åter fara till vestra ändan af Hornafvan och handla med Lapparne, som äro i fjellen derstädes o. s. v. Nu var just den högsta brunn-rehn-tiden, och jag ämnade genast efter Michaëli begifva mig till min rehn-skötare, för att arrangera om mina brunn-rehnar. Det var alltför längt afstånd att kunna drifva dem till någon

[ocr errors]

sjöstrand, hvarifrån jag kunde hafva ro-led till Arieplog, hvarföre min mening var att låta castrera dem och slagta dem först åt vintern. Om brunu-rehnar eljest icke slagtas vid Michaëlitiden, så blir deras kött fränt och odugligt att äta, Brunnst-tiden varar i några veckor, och efter dess förlopp äro brunn-rehnarne alldeles utmagra. Men, om de castreras, inan de hinna brunnsta, så bibehålla de hullet, och köttets smak förändras icke, Brunn-rehnen har eljest mycket tjockare hud än den castrerade ox-rehnen, hvarföre också den s förres hud betalas härstädes 25 procent högre än den sednares; men, slagtas rehnen samma vinter, då han blifvit castrerad om hösten, så är huden lika god, Redan om aftonen Michaëlsmess-Söndagen, d. 30 September, begaf jag mig på vägen med Benjamin. Vid vissa helger, i synnerhet om sommaren, begifva sig kyrkofararne på hemvägen redan om Söndagsaftonen. Vi lågo om natten i Kaltisjaur; följande dagen, den 1 October, kom jag till Unnas, Der fick jag höra, att rehn-skötaren redan castrerat brunn-rehnarna. Och, som jag intet annat ärende hade dit, så återvände jag hem följande dagen. De Franska Herrarne voro äfven då återkomna från Barturte, Man hade föreställt dem, huru osäker väderleken denna tid af året är i dessa fjell-marker, och att man helt oförmodadt kunde öfverraskas af ett hastigt snöfall. I Arieplog dröjde de till den 8 October. Jag, som säg det vara för mig högst angeläget att hafva en dräng hemma, för att sjelf kunna vara ledig till färder ibland Lapparna, begaf mig den 7 October till Sorsele, att der ibland mina anförvandtér på mödernet söka att få en sådan. Det är en by i Sorsele, benämnd Öhrnäs, som af min morfar aldraförst blifvit såsom nybygge påbörjad: der var det enda ställe, jag kunde hafva något hopp att finna, hvad jag sökte. Jag kom dit den 8 och blef på bästa sätt emottagen; men ändamålet med min resa uppnådde jag icke. Den 9 begaf jag mig till Bräska, en fjerdedels mil från Öhrnäs, till Länsman Westling. Så kall sommaren hade varit detta år, så blid och vacker var deremot hösten. Ännu hade ingen frost visat sig på marken, och denna afton (den 9 October) var en fullkomlig sommarafton. Väderleken var blid, och myggen visade sig ännu framme. Jag låg om natten på Bräska: om morgonen, när jag stod upp, blef jag ej litet öfverraskad att se marken betäckt med snö. Den 10 October fortfor det att snöga med all häftighet och var ganska kallt. Jag måste vara betänkt på att skynda mig hem, för att icke blifva stängd, dels af svaga isar, dels af ännu öppna sjöar. Om hösten, när sjöar och kärr hålla på att tillfrysa, är en ofarbar tid, som kallas förfallet. Somliga sjöar äro små och grunda: de tillfrysa snart; andra åter äro stora och djupa samt gå länge öppna, eller tillfrysa på somliga ställen, men hålla sig öppna på andra, så att man hvarken kan färdas med båt, gå, eller köra. Om det inträffar så, att djup snö faller strax sedan sjön tillfrusit med en tunn is-skorpa, dröjer det länge, inan isen bär att gå eller köT3 på, och då kan man icke färdas i detta af

sjöar och elfvar uppfyllda landskap. Detta förfall

räcker vanligen i flera veckor. För att nu hinna hem, inan det inträffade, måste jag genast fara ifrån Sorsele och gick derföre redan om aftonen den 10 October från Bräska, lotsad af en, som kände vägen till en Lapp, vid namn Paulus Larsson, som vid Lais-elfven (en gren af Umeå-elfvens nordligare gren, Vindeln) hade upptagit ett nyhygge och förde sig rätt bra såsom nybyggare. Han hade först gått i scholan och sedan varit i tjenst hos Svenskar, hvarigenom han blifvit skicklig att vara nybyggare. Både han och hela hans hus voro ganska skickliga i läsning och Christendomskunskap. Den 11 October begaf jag mig vidare. Väderleken var ganska kall. Det var redan mörkt om aftonen, när jag kom till Koroqveik; dock vågade jag ej blifva der öfver natten af fruktan, att Navijaur imellertid skulle tillfrysa, utan fortsatte resan och kom hem, sedan jag med största svårighet tillryggalaggt Navijaur-mårkan, der för snön ingen gångstig nu mer syntes. Följande morgon voro Navijaur samt alla dylika små och grunda sjöar tillfrusna. På en tid bortåt var man nu här i Arieplog likasom fången. Hornafvan var öppen; men de små sjöarne voro tillfrusna; dock var isen äfven på dem länge svag. Myrorna voro äfven ofarbara, emedan snön, som fallit, hindrade dem att tillfrysa. Imellertid hade vi nu verklig vinter, och ingen tö inträffade att smälta den redan fallna snön, utan den tillöktes genom ny nederbörd och blef qvarliggande till våren. Man kan häraf finna, att vi i egentlig mening icke hade någon höst, utan försattes omedelbart från sommaren till vinter.

Det har varit en gammal nordisk plägsed att räkna åren efter vintrarna, och jag vill så mycket heldre iakttaga den, för att här sluta min berättelse, som den sistnämnda redan, fruktar jag, öfverstigit det arktal, som i prospectus blifvit determineradt. Om lecturen häraf icke interesserar, så vill jag icke hafva narrat respective subscribenter att köpa en dyrare bok än den de antecknat sig för; i motsatt fall torde mera af samma slag ej länge uteblifva. Jag slutar således här och beder en hvar, som värdigats genomläsa denna skrift, att öfverse med den ostädade stil, i hvilken den är skrifven. Det är icke overksamhet, som dertill är vållande, utan den oupphörliga verksamhet och sysselsättning, som hindrat mig att utgifva den, den tid den var utlofvad. Den starkt i ögonen fallande provincialitet, hvarmed den är uppfylld, har jag icke ens velat förborga eller taga mig till vara för, emedan jag ansett den nästan höra till saken, såsom formen till materien. Såsom den öppna boken, så öppet ligger äfven författarens hela väsende för hvar och en. Ynglingens ifver i det, enligt hans tanka, sanna och rätta torde på sina ställen hafva öfverskridit de tillständiga gränsorna. Om någon deraf finner sig förolämpad, han må tillrättavisa genom en grundlig och, om han så vill, skarp vederläggning. De öfriga hafve öfverseende!

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »