Sidor som bilder
PDF
ePub

ra belägen kall-källa. Sannolikt uppstår på detta ställe snart nog en stor by, ty redan var ett nybygge till här påbörjadt, och den ovanligt resliga och vackra granskogen vittnade om bördig jordmån.

I Moskenåive uppehöll jag mig ej länge, utan fortsatte resan till Gargaur, ett nybygge, beläget en mil derifrån, och som var anlagdt af en Lapp, hvars förfäder på detta Lappland varit boende. En sådan öfvergång från Lapskt till Svenskt lefnadssätt händer stundom, men icke motsatsen. När en Lapp blifvit fattig, d. ä. ej mer har tillräcklig myckenhet af rehnar, att ensamt deraf kunna uppehålla sig, så slår han sig antingen på fiske eller på tiggeri. Fiskare-Lappen förskaffar sig ofta några getter, och detta är den första ringa början till öfvergången. Kommer han sig så före, att han kan förskaffa sig en ko, då har han hunnit mer än halfvägs. Han måste nu sätta upp ett fähus och om sommaren berga hö. Efter hand får hån flera nötcreatur och är de facto nybyggare. Ungefärligen på detta sätt hade nybygget Gargaur uppstått och hade genom den nu varande åboens fader blifvit synadt, och immission derå meddelad. Den nu varande åboen hade den olyckan att inan årets slut blifva skiljd från besittningen deraf. Men, som jag skyndar till Arieplog, vill jag till längre fram uppskjuta framställningen af denna händelse och de ganska begrundningsvärda ämnen, som dermed sammanhänga. Den hederliga gubbe, som skjutsat mig allt ifrån Saxnäs, fick ändtligen här en

1

1

både nödig och efterlängtad aflösning. Vid de öfriga ställena, som vi passerat, var hvarken någon karl eller någon häst hemma, och den häst, hvarmed han skjutsade, hade ej ännu fyllt 2 år. Fastän det var qväll, fortsatte jag resan, och, emedan huset var fattigt och ej kunde prestera släd-kläder, så lät min förra skjutsbonde mig få låna dem, han skjutsat med. Det torde förtjena anmärkas, att man ingenstädes åker så beqvämt som i Lappmarken, nämligen med Svensk skjuts, eller inom den af Svenskar bebodda trakten. Åkdonen äro långa, smala skrindor, framtill om sidorna försedda med spjälor, af tvärhands bredd och på äfvenså lång distance ifrån hvarandra, men baktill helt och hållet tillslutna af sammanhängande bräder. Dessa färdskrindor kunna rymma 5 à 10 lispund hö och äro ganska tjenliga i dessa orter, der man dels måste köra genom tjock skog, hvarest ett bredt åkdon ej finge rum mellan träden, dels ock, för långa vägar och gles befolkning, behöfver föra med sig hö åt hästen. Uti en sådan skrinda lägges nu först hö och så derpå en rehnshud och en kudde samt en fårskinnsfell. I denna bädd kan den resande sitta eller ligga, allt efter eget behag, och man kan ej gerna frysa ihjäl. De slädhudar, som annorstädes nyttjas, äro mer för syn än gagn; men dessa slädkläder, som den skjutsande vanligen består, komma ganska väl till pass.

Från Gargaur är en mil till närmaste nybygge, Sebmeaur, och derifrån äfven en mil till Mull

holm, vidare en half mil till Nurrholm, så en mil till Koroqveik. Dessa 3 äro gamla nybyggen, det sistnämnda säkert öfver 100 år. Från Koroqveik är endast mil till Arieplogs kyrkoplats. Hit kom jag Söndagsmorgonen, den 14 Januari.

"O, jag vet, du längtade till norden,
Till fädrens grafvar, vid den kända elf;
Ty klarare är himlen der, och jorden
Är honom närm're, är ett stjernland sjelf,
Med sällsam glans utöfver land och vatten,
Och solen slocknar ej, som här, Midsommars-
natten."

På visst sätt kunde detta, som den största bland Sveriges skalder yttrat om Math. Norberg, äfven lämpas på mig. En viss grad af fosterlandskärlek lifvar hvarje själ, till och med den, hvars valspråk är: patria, ubi bene (der jag befinner mig väl, der är mitt fädernesland). Der denna fosterlandskärlek yttrar sig såsom en längtan att tillbringa sin lefnad i samma bygd, der man blifvit född, förtjenar den likväl ej mer detta nam, utan bör heldre kallas hemsjuka. Den har ej annat syftemål än i allmänhet egennyttan, nämligen egen förmån, nöje, njutning eller trefnad. Att en dylik hemsjuka ej dragit mig hit, det vill jag till en början högtidligen försäkra. Men, hvad eljest drifvit mig, lik en "Varg i Veum”, ifrån den civiliserade verlden till denna ohyfsade öken, från vetenskapernas tempel, der ock jag var en Levit och i framtiden kunde erhålla ett prestämbete, från vänskapens förtrolighet och månget

[ocr errors]

föremål, som blifvit dyrbart för mitt hjerta, det behåller jag för mig sjelf, likt den förklädda "ludna björnskinnsmannen" (med hvilken väl också jag kunde säga:

"I Anger är jag uppfödd, min arfsgård heter
Brist,
Hit kom jag ifrån Ulfven, hos honom låg jag

sist"

förbehöll sig sitt namn, såsom honom ensamt tillhörigt. En vis man har sagt: röj ej i förtid dina planer, ty, om de ej slå i lås, blir du ett föremål för åtlöje. Imellertid måste jag erkänna, att Christendomskunskapens utbredande eller utvidgande icke egentligen var mitt hufvudsyftemål, ehuru det kan synas hafva bordt vara det. Prosten Pehr Fjellström i Lycksele fick, under det han var student i Uppsala, af en professor ofta denna förmaning: När thu omvänder äst, så omvänd thina bröder! Ett vackert ord, som ock föll i god jord. Ingen har så mycket som denne verkat till Christendomskunskapens utbredande i Lappmarken. Ty, att förtiga den impuls, han gifvit till de beslut och författningar, rörande religionsväsendet i Lappmarken, som vid riksdagen 1738 och i sammanhang dermed blifvit vidtagna, så hafva de Lappska religionsböckerna och bokspråket honom hufvudsakligen att tacka för sin exsistens och uppkomst. Men den, som jemnför Doctor Högströms beskrifning om Lappmarken och gina missionsförrättningar derstädes under 1741 och följande år med denna, skall lätt finna, att

omständigheterna då och nu äro ganska mycket olika. Att införa Christendomen var då det vigtigaste, som kunde företagas. Nu, då Christendomen redan är införd, saknar det der: "omvänd thina bröder" sin motsvarande tillämpning. Men, att, äfven utom denna spher, något för fäderneslandet nyttigt kan i Lappmarken åstadkommas, det, hoppas jag, skall tiden visa. Och, att min lefnad skall vara fäderneslandet egnad, det har jag redan en gång högtidligen förklarat. Miltiadis segertecken gåfvo Themistokles ingen nattro. Miltiaders och Themistoklers lefvernesbeskrifningar lemna ock än i dag sitt djupa intryck i ynglingens själ, helst den tidens tecken derå intrycka sitt insegel. Religionen verkar ej i allas sinnen den enthusiasm, att med Medeltiden göra korståg till de heliga landen, ej heller känslan för den klassiska fornålderns förträfflighet den, att med nutiden göra härfärd till Greklands hjeltegrafvar, Många funno ock under Medeltiden, närmare än i Palæstina, tillfällen till korståg och ådagaläggande af sitt mit för religionen, och många kunna i den närvarande tiden, närmare än i Grekland, finna tillfälle att strida för frihet och upplysning, eller dertill lemna bidrag.

Att nu mitt hufvudsyftemål är allmän nytta, samt detta till och med genom åsidosättande af min egen, derpå tror jag att äfven denna skrift skall tjena till bevis. Ty, hvad det första beträffar, så lärer skriftens praktiska tendens lätt falla hvar och en i ögonen, i det den mer framställer, hvad som för några vissa kan vara nyttigt

« FöregåendeFortsätt »