Sidor som bilder
PDF

holm, vidare en half mil till Nurrholm, så en mil till Koroqveik. Dessa 3 äro gamla nybyggen, det sistnämnda säkert öfver 100 år. Från Koroqveik är endast # mil till Arieplogs kyrkoplats. Hit

kom jag Söndagsmorgonen, den 14 Januari.

”O, jag vet, du längtade till norden, Till fädrens grafvar, vid den kända elf . Ty klarare är himlen der, och jorden Ar honom närmore, är ett stjernland sjelf, Med sällsam glans utöfver land och vatten, Och solen slocknar ej, som här, Midsommars* ** ** - natten.”

På visst sätt kunde detta, som den största bland Sveriges skalder yttrat om Math. Norberg, äfven lämpas på mig. En viss grad af fosterlandskärlek lifvar hvarje själ, till och med den, hvars valspråk är: patria, ubi bene (der jag befinner mig väl, der är mitt fädernesland). Der denna fosterlandskärlek yttrar sig såsom en längtan att tillbringa sin lefnad i samma bygd, der man blifvit född, förtjenar den likväl ej mer detta namn, utan bör heldre kallas hemsjuka. Den har ej annat syftemål än i allmänhet egennyttan, nämligen egen förmån, nöje, njutning eller trefnad. Att en dylik hemsjuka ej dragit mig hit, det vill jag till en början högtidligen försäkra. Men, hvad eljest drifvit mig, lik en ”Varg i Veum”, ifrån den civiliserade verlden till denna ohyfsade öken, från vetenskapernas tempel, der ock jag var en Levit och i framtiden kunde erhålla ett prestämbete, från vänskapens förtrolighet och månget

föremål, som blifvit dyrbart för mitt hjerta, det behåller jag för mig sjelf, likt den förklädda ”ludna björnskinnsmannen” (med hvilken väl också jag kunde säga:

”I Anger är jag uppfödd, min arfsgård heter
Brist,

Hit kom jag ifrån Ulfven, hos honom låg jag
sist)”

förbehöll sig sitt namn, såsom honom ensamt tillhörigt. En vis man har sagt: röj ej i förtid dina planer, ty, om de ej slå i lås, blir du ett föremål för åtlöje. Imellertid måste jag erkänna, att Christendomskunskapens utbredande eller utvidgande icke egentligen var mitt hufvudsyftemål, ehuru det kan synas hafva bordt vara det. Prosten Pehr Fjellström i Lycksele fick, under det han var student i Uppsala, af en professor ofta denna förmaning: När thu omvänder äst, så omvänd thina bröder! Ett vackert ord, som ock föll i god jord. Ingen har så mycket som denne verkat till Christendomskunskapens utbredande i Lappmarken. Ty, att förtiga den impuls, han gifvit till de beslut och författningar, rörande religionsväsendet i Lappmarken, som vid riksdagen 1738 och i sammanhang dermed blifvit vidtagna, så hafva de Lappska religionsböckerna och bokspråket honom hufvudsakligen att tacka för sin exsistens och uppkomst. Men den, som jemnför Doctor Högströms beskrifning om Lappmarken och sina missionsförrättningar derstädes under 1741 och följande år med denna, skall lätt finna, att

omständigheterna då och nu äro ganska mycket olika. Att införa Christendomen var då det vigtigaste, som kunde företagas. Nu, då Christendomen redan är införd, saknar det der: ”omvänd thina bröder” sin motsvarande tillämpning. Men, att, äfven utom denna spher, något för fäderneslandet nyttigt kan i Lappmarken åstadkommas, det, hoppas jag, skall tiden visa. Och, att min lefnad skall vara fäderneslandet egnad, det har jag redan en gång högtidligen förklarat. Miltiadis segertecken gåfvo Themistokles ingen nattro. Miltiaders och Themistoklers lefvernesbeskrifningar lemna ock än i dag sitt djupa intryck i ynglingens själ, helst den tidens tecken derå intrycka sitt insegel. Religionen verkar ej i allas sinnen den enthusiasm, att med Medeltiden göra korståg till de heliga landen, ej heller känslan för den klassiska fornålderns förträfflighet den, att med nutiden göra härfärd till Greklands hjeltegrafvar, Många funno ock under Medeltiden, närmare än i Palæstina, tillfällen till korståg och ådagaläggande af sitt nit för religionen, och många kunna i den närvarande tiden, närmare än i Grekland, finna tillfälle att strida för frihet och upplysning, eller dertill lemna bidrag. Att nu mitt hufvudsyftemål är allmän nytta, samt detta till och med genom åsidosättande af min egen, derpå tror jag att äfven denna skrift skall tjena till bevis. Ty, hvad det första beträffar, så lärer skriftens praktiska tendens lätt falla hvar och en i ögonen, i det den mer framställer, hvad som för några vissa kan vara nyttigt

[ocr errors]

att veta och fästa uppmärksamhet på, än hvad som för många kan vara interessant eller roligt. Och, hvad det sednare beträffar, så är det en gifven sak, att en objuden granskare är en föga välkommen gäst. Hvar och en, som kriticerar det exsisterande och bestående samt blottar dess svaga eller mörka sidor, han sårar många interessen och ådrager sig ovillja af mången, välvillja kanske af ingen. Men jag må väl säga, som en bonde lustigt nog uttryckte sig: ”Genom verlden skall jag, gånge hur f–n det vill.” Hvad så kallad lycka man i verlden gjort, det är på sistone långt mer likgilltigt, än hvad nytta man gjort. Då åtankan af det goda, man i en framfaren tid njutit, vanligen är förenad med saknad, så är deremot åtankan af det goda, man verkat, eller åtminstone velat verka, förenad med tillfredsställelse. På grafvens brädd synes slutligen hvarje menniskas hela lefnad såsom en dröm, tillfredsstälIande endast för den, som kan lita på, att den är sann, och det kan ingen annan än den, som ej vikit från sanningens väg, och som ser dess fullbordan i sina förhoppningars inträffade eller inträffande realisation och sin verksamhets mognade eller mognande frukter. Denne kan på sin framfarna lefnad kasta en blick med samma tillfredsställelse, som landtmannen om hösten på sitt frodiga och väl bevexta åkerfält med lutande ax.

Jag var nu, som sagdt är, kommen till Arieplog, ”till fädrens grafvar, vid den kända elf." Här hade mina förfäder varit pastorer, allt ifrån

[ocr errors]

56 rKonung Carl Gustafs tider till Konung Adolph Fredriks, i en oafbruten.series, son efter fader. Den sista var min farfader, hvilken vid sin död, 1755, efterlemnade endast 11 omyndiga barn, af hvilka det sista föddes en vecka efter hans död,

och de två äldsta just då hade afrest till Hernösands gymnasium. Ogerna gör jag mina egna personliga förhållanden till föremål för uppmärk

samhet, dels såsom föga importerande att veta,

dels ock emedan jag, såsom ett fosterbarn af dela märvarande tiden, ej helt och hållet kan göra mig fri från dess fördomar, hvaribland blygsel för fattigdom är en. Men, då jag icke gör något afseende på andra, vid blottandet af svaga och öm

tåliga sidor, så bör jag ej heller göra det på mig

sjelf. Denna framställning kan dessutom för mången utgöra ett: ”se menniskan!” samt i allmänhet

sprida ljus öfver lefnadssättet och förhållandena

här i orten, hvilket just är ett hufvudsakligt föremål för dessa rader. När min farfar var död, flyttade hela familjen lasstals ned till Piteå. På den tiden var mellan Piteå och Arieplog ett alldeles öde land. Man färdades endast med rehnar, dessa Lapparnes allt i allom, som sjelfva fouragera, äfven om vintern. Min far blef satt i guldsmedslära i Stockholm, emedan medel saknades att låta honom studera. Han blef auscultant i Bergs-Collegium, trädde i äktenskap i Stockholm och flyttade, år 1772, hit såsom inspector vid Nasafjells silfververk, hvilket då nyligen blifvit af ett bolag åter upptaget. Men detta bolag, som endast skulle bestå af Westerbottningar, hade ringa

« FöregåendeFortsätt »