att veta och fästa uppmärksamhet på, än hvad som för många kan vara interessant eller roligt. Och, hvad det sednare beträffar, så är det en gifven sak, att en objuden granskare är en föga välkommen gäst. Hvar och en, som kriticerar det exsisterande och bestående samt blottar dess svaga eller mörka sidor, han sårar många interessen och ådrager sig ovillja af mången, välvillja kanske af ingen. Men jag må väl säga, som en bonde lustigt nog uttryckte sig: "Genom verlden skall jag, gånge hur' f-n det vill." Hvad så kallad lycka man i verlden gjort, det är på sistone långt mer likgilltigt, än hvad nytta man gjort. Då åtankan af det goda, man i en framfaren tid njutit, vanligen är förenad med saknad, så är deremot åtankan af det goda, man verkat, eller åtminstone velat verka, förenad med tillfredsställelsę. På grafvens brädd synes slutligen hvarje menniskas hela lefnad såsom en dröm, tillfredsställande endast för den, som kan lita på, att den är sann, och det kan ingen annan än den, som ej vikit från sanningens väg, och som ser dess fullbordan i sina förhoppningars inträffade eller inträffande realisation och sin verksamhets mognade eller mognande frukter. Denne kan på sin framfarna lefnad kasta en blick med samma tillfredsställelse, som landtmannen om hösten på sitt frodiga och väl bevexta åkerfält med lutande ax.

Jag var nu, som sagdt är, kommen till Arieplog, "till fädrens grafvar, vid den kända elf." Här hade mina förfäder varit pastorer, allt ifrån

Konung Carl Gustafs tider till Konung Adolph Fredriks, i, en oafbruten series, son efter fader. Den sista var min farfader, hvilken vid sin död, 1755, efterlemnade endast 11 omyndiga barn, af hvilka det sista föddes en vecka efter hans död, och de två äldsta just då hade afrost till Hernösands gymnasium. Ogerna gör jag mina egna personliga förhållanden till föremål för uppmärksamhet, dels såsom föga importerande att veta, dels ock emedan jag, såsom ett fosterbarn af den närvarande tiden, ej helt och hållet kan göra mig fri från dess fördomar, hvaribland blygsel för fattigdom är en. Men, då jag icke gör något afseende på andra, vid blottandet af svaga och öm tåliga sidor, så bör jag ej heller göra det på mig sjelf. Denna framställning kan dessutom för mången utgöra ett; "se menniskan!" samt i allmänhet sprida ljus öfver lefnadssättet och förhållandena här i orten, hvilket just är ett hufvudsakligt föremål för dessa rader. När min farfar var död, flyttade hela familjen lasstals ned till Piteå. På den tiden var mellan Piteå och Arieplog ett alldeles öde land. Man färdades endast med rehnar, dessa Lapparnes allt i allom, som sjelfva fouragera, äfven om vintern. Min far blef satt i guldsmedslära i Stockholm, emedan medel saknades att låta honom studera. Han blef auscultant i Bergs-Collegium, trädde i äktenskap i Stockholm och flyttade, år 1772, hit såsom inspector vid Nasafjells silfververk, hvilket då nyligen blifvit af ett bolag åter upptaget. Men detta bolag, som endast skulle bestå af Vesterbottuingar, hade ringa

tillgångar, och dess tjenstemäns löner voro i proportion derefter. Inspectorn fick 900 daler kopparmynt (50 Rd. B:co) i lön. Men detta silfververk kom aldrig i rigtigt godt stånd, och vid en tillämnad radicalförändring med malmsmältningen var min far föranlåten att taga afsked från den föga afundsvärda posten. Verket förföll småningom och blef slutligen alldeles öfvergifvet. Min far åter, som nu skulle gifva sig till nybyggare, misslyckades totalt i sitt företag och råkade i yttersta fattigdom. Hvarken hade han sjelf eller hans hustru det slags skicklighet, vana och öfning, som härtill fordras, och, att lega, dertill saknades tillgångar och äfven folk. Det påbörjade nybygget måste öfvergifvas, och han bosatte sig på Arieplogs kyrkoplats samt företog sig att koka lim af rehnshorn, hvilket ock importerade mera. Under allt detta blef han enkling och trädde i nytt gifte, 1799, med en fattig nybyggaredotter, som då var 40 år gammal, och han öfver 50. Af detta äktenskap föddes Lars Levi Læstadius, nu Pastor i Karesuando, och jag. Vid början af detta nya äktenskap gjordes åter ett försök med nybygge. Han bosatte sig på ett ödestående bergsfrälse nybygge vid vestra ändan af sjön Hornafvan, Gäckvik kalladt. Detta är ett rysligt ställe, beläget vid baksidan af ett skyhögt snöfjell, Pelje-kajse kalladt. Jordmånen består af idel små stenhällar och nästan ingen mull; rundt omkring äro kalla myror. Här synes vara myggornas hufvudstad och rätta fädernesland. 0räkneliga milliarder svärma omkring i luften och

bilda ett slags sammanhängande dimma den korta sommartiden, och första höstafton uppstiger en kall dimma att utbreda en svepduk af rimfrost öfver vegetationen. Sex förfärliga mil äro till kyrkoplatsen, och ingen menniska i vägen. Sommartiden är ibland svårt att komma fram för storm, om vintern är det nästan omöjligt att kunna köra med häst för den djupa snön eller det upplupna vattnet på Hornafvans is. I detta Hades satte sig mina föräldrar ned att bo; men det visade sig snart, att man omöjligt kunde lefva der; en erfarenhet, som flere åboer förut gjort. Min far var frånvarande större delen af vintern, sysselsatt att med rehnar föra ned på landet det lilla, som kunde vara att aflåta, och tillbyta sig, hvad som behöfdes, såsom salt och spannmål. En man, van med sällskapslefnad, torde väl också icke gjort sig så brådt om att skiljas från de gästfria sällskapskretsarna i Vesterbotten: han hade intet Eden att skynda till. Man besinne nu en qvinnas öde, som skulle sitta nästan ensam med små barn den långa vintern i skuggornas rike, utan att ens kunna komma till kyrkan eller få tala med någon vän eller frände. Ingen menniskovarelse finnes heller i denna dödens bygd under hela vintern, eller passerar den ens, villsefarande. Grafvens tystnad herrskar öfver hela nejden, om ej tilläfventyrs vargarnes hotande tjut eller ufvens hemska läte från bergen afbryter den. Här skulle hon vara allt i allom, sköta barn, hushåll, boskapen och göra allt, som kunde förefalla. Om nu en sjukdom inträffat! Derföre öfvergafs Gäck

viken, sedan ett par vintrar der blifvit tillbragta. Lars Levi var der född. Nu tillbragtes en vinter i Buokt, en mil från kyrkoplatsen, hos en derstädes varande beskedlig nybyggare, och här föddes jag. Ett kunna fruntimren i den stora verlden, i allt sitt öfverflöd och sin ojemnförligt lycksom med beligare ställning, afundas dessa, kymmer och vedermöda släpa sig fram här i ödemarken, nämligen en ovanligt lätt barnsbörd, hvilket i synnerhet är händelsen med Lapparna. Min mor hade om dagen arbetat med att hugga och draga hem björkris, ett nödfallsfoder åt creaturen. Man hade nyss gått till sängs, då man hörde henne klaga öfver illamående. Nybyggaren steg genast upp att blåsa upp elden; men, inan han hunnit det, var fostret framfödt. Strax den följande dagen rännde (så kallas att gå med så skarskidor) nybyggaren, bärande barnet i en kallad kont en urholkad och sedan med skinn öfverdragen träklabb, i hvilken Lapparne bruka hafva sina barn till kyrkoplatsen att låta döpa det. Sådant hade, af lätt begripliga orsaker, ej kunnat ske med Lars Levi; han hade erhållit ett nöddop i Gäckviken. Mina föräldrar bosatte sig följande året på Arieplogs kyrkoplats. Här uppehöllo de sig med fiske, limkokning och en liten boskapsskötsel. Min mor bergade dels med handskära, eller ock med blotta handen, mellan stenarna, de grässtrån, som andra lemnat, eller med lia på oländiga och sterila myror, som ingen brydde sig om, den glesa starr, der kunde finnas, och förmådde derigenom, på detta för fo