Sidor som bilder
PDF

tillgångar, och dess tjenstemäns löner voro i proportion derefter. Inspectorn fick 800 daler kopparmynt (50 Rd. B:co) i kön. Men detta silfververk kom aldrig i rigtigt godt stånd, och vid en tillämnad radicalförändring med malmsmältningen var min far föranlåten att taga afsked från den föga afundsvärda posten. Verket förföll småningom och blef slutligen alldeles öfvergifvet. Min far åter, som nu skulle gifva sig till nybyggare, misslyckades totalt i sitt företag och råkade i yttersta fattigdom. Hvarken hade han sjelf eller hans hustru det slags skicklighet, vana och öfning, som härtill fordras, och, att lega, dertill saknades tillgångar och äfven folk. Det påbörjade nybygget måste öfvergifvas, och han bosatte sig på Arieplogs kyrkoplats samt företog sig att koka lim af rehnshorn, hvilket ock importerade mera. Under allt detta blef han enkling och trädde i nytt gifte, 1799, med en fattig nybyggaredotter, som då var 40 år gammal, och han öfver 50. Af detta äktenskap föddes Lars Levi Læstadius, nu Pastor i Karesuando, och jag. Vid början af detta nya äktenskap gjordes åter ett försök med nybygge. Han bosatte sig på ett ödestående bergsfrälse nybygge vid vestra ändan af sjön Hornafvan, Gäckvik kalladt. Detta är ett rysligt ställe, beläget vid baksidan af ett skyhögt snöfjell, Pelje-kajse kalladt. Jordmånen består af idel små stenhällar och nästan ingen mull; rundt omkring äro kalla myror. Här synes vara myggornas hufvudstad och rätta fädernesland. 0räkneliga milliarder svärma omkring i luften och bilda ett slags sammanhängande dimma den korta sommartiden, och # första höstafton uppstiger QIl kall dimma att utbreda en svepduk af rimfrost öfver vegetationen. Sex förfärliga mil äro till kyrkoplatsen, och ingen menniska i vägen. Sommartiden är ibland svårt att komma fram för storm, om vintern är det nästan omöjligt att kunna köra med häst för den djupa snön eller det upplupna vattnet på Hornafvans is. I detta Hades satte sig mina föräldrar ned att bo; men det visade sig snart, att man omöjligt kunde lefva der; en erfarenhet, som flere åboer förut gjort. Min far var frånvarande större delen af vintern, sysselsatt att med rehnar föra ned på landet det lilla, som kunde vara att aflåta, och tillbyta sig, hvad som behöfdes, såsom salt och spannmål. En man, van med sällskapslefnad, torde väl också icke gjort sig så brådt om att skiljas från de gästfria sällskapskretsarna i Vesterbotten: han hade intet Eden att skynda till. Man besinne nu en qvinnas öde, som skulle sitta nästan ensam med små barn den långa vintern i skuggornas rike, utan att ens kunna komma till kyrkan eller få tala med någon vän eller frände. Ingen menniskovarelse finnes heller i denna dödens bygd under hela vintern, eller passerar den ens, villsefarande. Grafvens tystnad herrskar öfver hela nejden, om ej tilläfventyrs vargarnes hotande tjut eller ufvens hemska läte från bergen afbryter den. Här skulle hon vara allt i allom, sköta barn, hushåll, boskapen och göra allt, som kunde förefalla. Om nu en sjukdom inträffat! Derföre öfvergafs Gäckviken, sedan ett par vintrar der blifvit tillbragta. Lars Levi var der född. Nu tillbragtes en vinter i Buokt, en mil från kyrkoplatsen, hos en derstädes varande beskedlig nybyggare, och här föddes jag. Ett kunna fruntimren i den stora verlden, i allt sitt öfverflöd och sin ojemnförligt lyckligare ställning, afundas dessa, som med bekymmer och vedermöda släpa sig fram här i ödemarken, nämligen en ovanligt lätt barnsbörd, hvilket i synnerhet är händelsen med Lapparna. Min mor hade om dagen arbetat med att hugga och draga hem björkris, ett nödfallsfoder åt creaturen. Man hade nyss gått till sängs, då man hörde henne klaga öfver illamående. Nybyggaren steg genast upp att blåsa upp elden; men, inan han hunnit det, var fostret framfödt. Strax den följande dagen rännde (så kallas att gå med skarskidor) nybyggaren, bärande barnet i en så kallad kont en urholkad och sedan med skinn öfverdragen träklabb, i hvilken Lapparne bruka hafva sina barn – till kyrkoplatsen att låta döpa det. Sådant hade, af lätt begripliga orsaker, ej kunnat ske med Lars Levi; han hade erhållit ett nöddop i Gäckviken. Mina föräldrar bosatte sig följande året på Arieplogs kyrkoplats. Här uppehöllo de sig med fiske, limkokning och en liten boskapsskötsel. Min mor bergade dels med handskära, eller ock med blotta handen, mellan stenarna, de grässtrån, som andra lemnat, eller med lia på oländiga och sterila myror, som ingen brydde sig om, den glesa starr, der kunde finmas, och förmådde derigenom, på detta för fo

derbrist kända ställe, underhålla tvänne kor samt några getter och får. Det hö, hon om sommaren bergat, måste hon om vintern - sjelf draga hem. Ved måste äfven dragas hem, och fisket skötas. Barnen måste då hela dagar lemnas ensamma i huset. Vi blefvo fastbundna, den ena

vid bordsfoten, den andra vid spiselstolpen; en

ganska nödvändig åtgärd. En gång, när vi blifvit lemnade lösa, fann hon vid hemkomsten det yngre barnet på golfvet, med ett stort brännsår på halsen och badande i tårar, men det äldre försvunnet. Han hade i oförstånd öst het aska på den yngres hals; men, när han såg effecten, hade han, af fruktan för aga, velat hålla sig undan och fanns igen i mörkret derigenom, att man fick höra hans snyftande bakom en gärdesgård, der han låg och gret. Dylika händelser inträffade mer än en gång. Huru olika äro ej menniskors öden och omständigheter! På den tiden voro ock alla nybyggare i Arieplog stadda i stor fattigdom, och de voro få, som kunde sägas hafva dagligt bröd. Deras barn uppfostrades ock i armod och fattigdom; men så föraktade och uttrasiga funnos inga i hela socknen. Vi voro de ringaste bland alla, oss ville ingen vidkännas något förhållande till, ty rikedom och granna kläder ega en underbar trollkraft, så i lägre som högre spherer. För profana ögon synes alltid den i stoftet krälande masken ful och föraktlig; men Försynen låter derur utkläckas en fjäril, och denne fäster åtminstone entomologens uppmärksamhet. Hvilka öden jag än vidare må i verlden komma att gen

emgå, i ett urholkadt träd var mitt första läger, såsom mitt sista blifver i fyra bräder. Men, hurudana än de yttre omständigheterna måga vara, så känner dock själen ingen vanbördighet, och en tänkande ande ingen fattigdom. De tillhöra ett rike, som icke är af denna verlden, och deras ättartal och sköldemärken igenfinnas icke i tidens heraldik. Det rikets adelskap är icke ärftligt, dess värdigheter ej utmärkta med uniformer, dess rikedomar ej utsatta för mal och rost. I all sin fattigdom, i allt sitt sträfvande för lifvets aldra nödtorftigaste uppehälle, glömde och åsidosatte våra föräldrar icke att lära oss läsa. Då vi knappt kunde tala, lärde oss redan vår far böner. De skulle vara hvarje morgon det första och hvarje afton det sista. Vår moder hade all möda ospard att lära oss läsa i bok. Vid 5 års ålder kunde jag redigt läsa, i hvilken Svensk bok som helst, och vid 6 år gifva enfaldiga svar i Christendomens hufvudstycken. De mest esthetiska predikningar göra väl aldrig den, effect, som hennes enfaldiga undervisning och förmaning gjort på mig, och, om eljest det ärosannt, att vi lära för lifvet, ej för scholan – non scholae sed vitæ discimus så har jag bland alla mina lärare, hvilka jag alltid med tacksamhet och högaktning ihogkommer, dock henne mest att tacka frid med hennes aska! Jag har nu vidlöftigt utfört min lefnadsbeskrifning till mitt 6:te år, jag har gjort det, som sagdt är, emedan det kan gifva något begrepp om detta landet och lefnadssättet härstädes, och den

« FöregåendeFortsätt »