Sidor som bilder
PDF

torde kanske kunna interessera, emedan den ej är blott min, utan visserligen mångas, som varit eller äro i samma kategori, som jag då. Hädanefter blir den ej mer gemensam för dessa, emedan jag just vid 6:te året blef bortryckt ifrån vår

gemensamma vädjoban och försatt på en annan. ”Kommer, och jag vill göra eder till menniskofiskare!” sade den, som kallade Petrus och Andreas; något dylikt vederfors ock mig. Min äldsta broder, äldsta sonen af förra giftet, Carl Erik Læstadius, hade redan fullbordat sina studier och var blifven promoverad till Philosophiæ Magister, vid samma tid som jag föddes. Han hade börjat sina studier i Piteå schola, medan ännu min far var inspector vid Nasa och omständigheterna någorlunda; sedan han kommit till Hernösands gymnasium, hade han fått hjelpa sig fram sjelf med cönditionerande, och, ännu såsom studerande vid * Uppsåla akademi, hade han understödt sina fattiga föräldrar. Att än vidare och bättre kunna göra dettå, torde hafva ingredierat i bevekelsegrunderna, "söm förmådde honom att återvända till Lappmarken, der, såsom redan visadt är, ej kunskaper, skicklighet och talenter ega att räkna på befordran, utan endast tiden och tjensteåren, hvilket han ock med sitt exempel besannat. Ty det aflägsna Qvickjock, dit han blef befordrad som comminister, förblef den inskränkta verkningskretsen för hans hela lefnad och slutligen hans graf. År 1808, då han hunnit etablera sig i Qvickjock, hemtade han oss, sina bröder, till sig, underhöll och undervisade oss i 8 år, till 1815,

[ocr errors]

då han afsände oss till Hernösands gymnasium. Sedan den tiden har min bana varit temligen lika med hans. Han dog 1817, ifrån hustru och 6 små barn, som lemmades i stor fattigdom. Till en början aflägsnades väl den hotande nöden genom ädelmodiga menniskors sammanskott, ty han hade i sina sista stunder recommenderat dem hos sina vänner, med Jesu ord "på korset: ”se din moder"! (Se Hernösands stiftstidning för år 1818). och, att han egt många verkliga vänner, det kunde man märka; ty den vänskap, som fortsättes efter vännens död, är ett rörande, men ej vanligt phenomen.

Multis bonis flebilis occidit,

Nuli flebilior quam tibi, Virgili;

Tu frustra pius, heu non ita creditum
Poscis Quintilium Deos.

HoRAT.

* * * ** * -
Wivet eætento Proculejus ævo,
Notus in fratres animi paterni.

HoRAT.

De tillgångar, som influtit genom dessa sammanskott, aftynade dock i längden, och tiden syntes hafva inträdt, då framfarna välgerningar och närvarande omständigheter uppmanade till vedergällning. Min far, som imellertid på sin ålderdom råkat i något bättre ekonomiska omständigheter, var nu, sedan min moder med döden aflidit, och min bror, Lars Levi Læstadius, flyttat till Karesuando, alldeles ensam; en svår belägenhet

för en man, som redan framskridit ett godt stycke på det nionde decennium af sin lefnad. Så vidt någon consideration af egna förmåner eller förhållanden inverkat på mitt beslut att återvända till Lappmarken, så voro dessa de vigtigaste. Hvad min far och hans ensamhet beträffar, vill jag ännu, inan jag slutar dessa personalier, anföra en anekdot. Hans stuga ligger invid en till Arieplogs kyrkoplats inskjutande vik af Hornafvan, skeppsviken kallad. En vinterqväll gick gubben till sin, på denna vik befintliga, vattubrunn att hemta vatten. Men, när han hade öst vatten i sin kopparkittel och skulle gå med den tillbaka, hittade han ej mer och visste ej, åt hvilket håll han skulle gå. Han lemnade då kitteln vid brunnen och gick åt en stuga, der hån såg, att det lyste igenom fenstret; det var den närmaste stugan till hans egen, och han fick derifrån en lots till sitt endast 20 å 30 steg derifrån belägna hem. Men, när han suttit en stund inne, kom han ihog sin, vid brunnen qvarlemnade, kittel och tyckte det vara harmligt, att ej kunna gå efter den. Han lagade sig nu ett bloss och gick åter till brunnen; men, när han väl kom dit, slocknade blosset, och han var åter vill. Ljuset i stugan, som förra gången vägledde honom, var ock släckt, och han måste vandra, utan att veta hvart. 0lyckligtvis valde han just motsatt direction, och, i stället för att komma hem, dit han hade endast några steg, kom han på andra sidan om sjön Hornafvan, en fjerdedels mil hemifrån. Han kände väl nu igen trakten och kunde märka, hvartut hemmet var beläget, men vågade ej vidare gifva sig ut på sjön, för att söka komma tillbaka, af fruktan att gå villse ändå mera och att frysa ihjäl, emedan kölden en kall vinternatt verkar starkare på en stor sjö, än i skogen, der träden åtminstone gifva något skydd för blåsten. Imellertid, som han ej beredt sig på ett sådant äfventyr och var endast så klädd, som han brukade vara inne i rummet, så måste han mest promenera der af och an mellan träden, för att hålla sig varm genom motionen, och så tillbragte han den långa natten. En dylik händelse inträffade också en annan gång, när han kommit med ved på en kälke från skogen, men ej hann hem, medan det var ljust. Han kom väl till en vid ofvannämnda vik belägen holme, Skeppsholmen kallad, endast 1 å 2 böss-skott från kyrkoplatsen, och han gick in i en här belägen hölada; men, som han tyckte det vara harmligt att tillbringa natten ute, när han var så nära hem, ville han söka att komma fram. Dock, i stället att komma ner på Skeppsviken, kom han på Hornafvan och fick taga nattquarter i skogen på dess andra sida. Lapparme hafva ett rätt lustigt namn på sådant; när man blifver vill eller ej hinner fram, dit man ämnar, utan blir ute öfver natten i skogen, så säges man ”gästa hos räfven”: akta dig, att du ej kommer att blifva gäst hos räfven! heter det ofta. Att blifva gäst hos någon eller taga quarter, är i Lappskan synonymt.

Lappmarken, 5,

Genom constitutorial af den 23 December 1826, var jag af consistorium i Hernösand förordnad att förestå missionairs-tjensten i Piteå Lappmark. Jag skulle väl här till en början böra framställa egenskapen och ändamålet af denna tjenst, och till hvilken grad den motsvarar, hvad man deraf väntat, äfvensom dess förhållande till schol-inrättningen, i hvars ställe den blifvit substituerad. Men, om jag gifver mig in på detta fält, så fruktar jag, att det kan gå med mig som med Norenius, då han skulle predika Juldagen om Jesu födelse. – Norenius var Alenii företrädare såsom scholmästare i Arieplog och hade haft ett nästan lika öde med den sistnämnda, nämligen att blifva afsatt. Han hade dock fått behålla prestkragen och en liten pension samt vandrade sedermera årligen till Stockholm, under föregifvande, att han måste fara, för att utbekomma denna. I vägen besökte han alla prestgårdar och hus, der något vankades, uppehöll sig på hvart ställe, så länge han tolererades, och under en sådan Eriksgata lopp mest hela året till ända; sällan lärer någon menniska resa mellan Skellefteå och Stockholm och öfver allt vara så känd i orten som denna. Han skulle nu en Juldag predika om Christi födelse och började med Adam, för att sedan följa slägtregistrets ledtråd, ända ned till Frälsaren, och sålunda komma in på ämnet. Men, sedan han predikat i fulla 2 timmar, hade han ej ännu hunnit längre än till Konung Salomo. Och, då han just som bäst skulle utbreda sig öfver dennes stora vishet, med

« FöregåendeFortsätt »