Sidor som bilder
PDF
ePub
[ocr errors]

ena

derbrist kända ställe, underhålla tvänne kor samt några getter och får. Det hö, hon om sommaren bergat, måste hon om vintern sjelf draga hem. Ved måste äfven dragas hem, och fisket skötas. Barnen måste då hela dagar lemnas ensamma i huset. Vi blefvo fastbundna, den vid bordsfoten, den andra vid spiselstolpen; en ganska nödvändig åtgärd. En gång, när vi blifvit lemnade lösa, fann hon vid hemkomsten det yngre barnet på golfvet, med ett stort brännsår på halsen och badande i tårar, men det äldre för svunnet. Han hade i oförstånd öst het aska på den yngres hals; men, när han såg effecten, hade han, af fruktan för aga, velat hålla sig undan och fanns igen i mörkret derigenom, att man fick höra hans snyftande bakom en gärdesgård, der han låg och gret. Dylika händelser inträffade mer än en gång. Huru olika äro ej menniskors öden och omständigheter! På den tiden voro ock alla nybyggare i Arieplog stadda i stor fattigdom, och de voro få, som kunde sägas hafva dagligt bröd. Deras barn uppfostrades ock i armod och fattigdom; men så föraktade och uttrasiga funnos inga i hela socknen. Vi voro de ringaste bland alla, oss ville ingen vidkännas något förhållande till, ty rikedom och granna kläder ega en underbar trollkraft, så i lägre som högre sphe

rer.

För profana ögon synes alltid den i stoftet krälande masken ful och föraktlig; men Försynen låter derur utkläckas en fjäril, och denne fäster åtminstone entomologens uppmärksamhet. Hvilka öden jag än vidare må i verlden komma att gen

omgå, i ett urholkadt träd var mitt första läger, såsom mitt sista blifver i fyra bräder. Men, hurudana än de yttre omständigheterna måga vara, så känner dock själen ingen vanbördighet, och en tänkande ande ingen fattigdom. De tillhöra ett rike, som icke är af denna verlden, och deras ättartal och sköldemärken igenfinnas icke i tidens heraldik. Det rikets adelskap är icke ärftligt, dess värdigheter ej utmärkta med uniformer, dess rikedomar ej utsatta för mal och rost.

10

I all sin fattigdom, i allt sitt sträfvande för lifvets aldra nödtorftigaste uppehälle, glömde och åsidosatte våra föräldrar icke att lära oss läsa. Då vi knappt kunde tala, lärde oss redan vår far böner. De skulle vara hvarje morgon det första och hvarje afton det sista. Vår moder hade all möda ospard att lära oss läsa i bok. Vid 5 års ålder kunde jag redigt läsa, i hvilken Svensk bok som helst, och vid 6 år gifva enfaldiga svar i Christendomens hufvudstycken. De mest esthetiska predikningar göra väl aldrig den, effect, som hennes enfaldiga undervisning och förmaning gjort på mig, och, om eljest det är,sannt, att vi lära för lifvet, ej för scholan non scholæ sed vitæ discimus så har jag bland alla mina lärare, hvilka jag alltid med tacksamhet och högaktning ihogkommer, dock henne mest att tacka - frid med hennes aska!

[ocr errors]

Jag har nu vidlöftigt utfört min lefnadsbeskrifning till mitt 6:te år, jag har gjort det, som sagdt är, emedan det kan gifva något begrepp om detta landet och lefnadssättet härstädes, och den

[ocr errors]

torde kanske kunna interessera, emedan den ej
är blott min, utan visserligen mångas, som varit
eller äro i samma kategori, som jag då. Hädan-
efter blir den ej mer gemensam för dessa, eme-
dan jag just vid 6:te året blef bortryckt ifrån vår
gemensamma vädjoban och försatt på en annan.
"Kommer, och jag vill göra eder till menniskofi-
skare!" sade den, som kallade Petrus och Andreas;
något dylikt vederfors ock mig. Min äldsta bro-
der, äldsta sonen af förra giftet, Carl Erik Læ-
stadius, hade redan fullbordat sina studier och
var blifven promoverad till Philosophie Magister,
vid samma tid som jag föddes. Han hade börjat
sina studier i Piteå schola, medan ännu min far
var inspector vid Nasa och omständigheterna nå-
gorlunda; sedan han kommit till Hernösands gym-
nasium, hade han fått hjelpa sig fram sjelf med
conditionerande, och, ännu såsom studerande vid
Uppsala akademi, hade han understödt sina fatti-
ga föräldrar.
Att än vidare och bättre kunna
göra detta, torde hafva ingredierat i bevekelse-
grunderna, som förmådde honom att återvända
till Lappmarken, der, såsom redan visadt är, ej
kunskaper, skicklighet och talenter ega att räkna
på befordran, utan endast tiden och tjensteåren,
hvilket han ock med sitt exempel besannat. Tý
det aflägsna Qvickjock, dit han blef befordrad
som comminister, förblef den inskränkta verknings-
kretsen för hans hela lefnad och slutligen 'hans
graf. År 1808, då han hunnit etablera sig i
Qvickjock, hemtade han oss, sina bröder, till sig,
underhöll och undervisade oss i 8 år, till 1815,

[ocr errors]
[ocr errors]

då han afsände oss till Hernösands gymnasium. Sedan den tiden har min bana varit temligen lika med hans. Han dog 1817, ifrån hustru och 6 små barn, som lemnades i stor fattigdom. Till en början aflägsnades väl den hotande nöden genom ädelmodiga menniskors sammanskott, ty han hade i sina sista stunder recommenderat dem hos sina vänner, med Jesu ord på korset: "se din moder"! (Se Hernösands stiftstidning för år 1818). Och, att han egt många verkliga vänner, det kunde man märka; ty den vänskap, som fortsättes efter vännens död, är ett rörande, men ej vanligt phenomen.

Multis bonis flebilis occidit,

Nulli flebilior quam tibi, Virgili;

Tu frustra pius, heu non ita creditum
Poscis Quintilium Deos.

HORAT.

Vivet extento Proculejus ævo,

Notus in fratres animi paterni.

HORAT.

De tillgångar, som influtit genom dessa sammanskott, aftynade dock i längden, och tiden syntes hafva inträdt, då framfarna välgerningar och närvarande omständigheter uppmanade till vedergällning. Min far, som imellertid på sin ålderdom råkat i något bättre ekonomiska omständigheter, var nu, sedan min moder med döden aflidit, och min bror, Lars Levi Læstadius, flyttat till Karesuando, alldeles ensam; en svår belägenhet

för en man, som redan framskridit ett godt stycke på det nionde decennium af sin lefnad. Så vidt någon consideration af egna förmåner eller förhållanden inverkat på mitt beslut att återvända till Lappmarken, så voro dessa de vigtigaste. Hvad min far och hans ensamhet beträffar, vill jag ännu, inan jag slutar dessa personalier, anföra en anekdot. Hans stuga ligger invid en till Arieplogs kyrkoplats inskjutande vik af Hornafvan, Skeppsviken kallad. En vinterqväll gick gubben till sin, på denna vik befintliga, vattubrunn att hemta vatten. Men, när han hade öst vatten i sin kopparkittel och skulle gå med den tillbaka, hittade han ej mer och visste ej, åt hvilket håll han skulle gå. Han lemnade då kitteln vid brunnen och gick åt en stuga, der hán såg, att det lyste igenom fenstret; det var den närmaste stugan till hans egen, och han fick derifrån en lots till sitt endast 20 à 30 steg derifrån belägna hem. Men, när han suttit en stund inne, kom han ihog sin, vid brunnen qvarlemnade, kittel och tyckte det vara harmligt, att ej kunna gå efter den. Han lagade sig nu ett bloss och gick åter till brunnen; men, när han väl kom dit, slocknade blosset, och han var åter vill. Ljuset i stugan, som förra gången vägledde honom, var ock släckt, och han måste vandra, utan att veta hvart. lyckligtvis valde han just motsatt direction, och, i stället för att komma hem, dit han hade endast några steg, kom han på andra sidan om sjön Hornafvan, en fjerdedels mil hemifrån. Han kände väl nu igen trakten och kunde märka, hvartut

« FöregåendeFortsätt »