hemmet var beläget, men vågade ej vidare gifva sig ut på sjön, för att söka komma tillbaka, af fruktan att gå villse ändå mera och att frysa ihjäl, emedan kölden en kall vinternatt verkar starkare på en stor sjö, än i skogen, der träden åtminstone gifva något skydd för blåsten. Imellertid, som han ej beredt sig på ett sådant äfventyr och var endast så klädd, som han brukade vara inne i rummet, så måste han mest promenera der af och an mellan träden, för att hålla sig varm genom motionen, och så tillbragte han den långa natten. En dylik händelse inträffade också en annan gång, när han kommit med ved på en kälke från skogen, men ej hann hem, medan det var ljust. Han kom väl till en vid ofvannämnda vik belägen holme, Skeppsholmen kallad, endast 1 à 2 böss-skott från kyrkoplatsen, och han gick in i en här belägen hölada; men, som han tyckte det vara harmligt att tillbringa natten ute, när han var så nära hem, ville han söka att komma fram. Dock, i stället att komma ner på Skeppsviken, kom han på Hornafvan och fick taga nattquarter i skogen på dess andra sida. Lapparne hafva ett rätt lustigt namn på sådant; när man blifver vill eller ej hinner fram, dit man ämnar, utan blir ute öfver natten i skogen, så säges man "gästa hos räfven": akta dig, att du ej kommer att blifva gäst hos räfven! heter det ofta. Att blifva gäst hos någon eller taga quarter, är i Lappskan synonymt.

Lappmarken,

5.

Genom constitutorial af den 23 December 1826, var jag af consistorium i Hernösand förordnad att förestå missionairs-tjensten i Piteå Lappmark. Jag skulle väl här till en början böra framställa egenskapen och ändamålet af denna tjenst, och till hvilken grad den motsvarar, hvad man deraf väntat, äfvensom dess förhållande till schol-inrättningen, i hvars ställe den blifvit substituerad. Men, om jag gifver mig in på detta fält, så fruktar jag, att det kan gå med mig som med Norenius, då han skulle predika Juldagen om Jesu födelse. Norenius var Alenii företrädare såsom scholmästare i Arieplog och hade haft ett nästan lika öde med den sistnämnda, ́ nämligen att blifva afsatt. Han hade dock fått behålla prestkragen och en liten pension samt vandrade sedermera årligen till Stockholm, under föregifvande, att han måste fara, för att utbekomma denna. I vägen besökte han alla prestgårdar och hus, der något vankades, uppehöll sig på hvart ställe, så länge han tolererades, och under en sådan Eriksgata lopp mest hela året till ända; sällan lärer någon menniska resa mellan Skellefteå och Stockholm och öfver allt vara så känd i orten som denna. Han skulle 'nu en Juldag predika om Christi födelse och började med Adam, för att sedan följa slägtregistrets ledtråd, ända ned till Frälsaren, och sålunda komma in på ämnet. Men, sedan han predikat i fulla 2 timmar, hade han ej ännu hunnit längre än till Konung Salomo. Och, då han just som bäst skulle utbreda sig öfver dennes stora vishet, med

hvad mera om honom till sägandes är och står skrifvet i Juda och Israels Konunga- och Chrönikaböeker, så började klockaren rycka honom i rocken och påminna om att sluta. Jag fruktar, att något dylikt kunde hända mig, så nämligen, att jag ej hunne ens till början af min missionairsbana, som dock skulle utgöra hufvudämnet. Derföre må nu endast korrt och godt vara sagdt, att denna missionairs-tjenst inrättades år 1820 och skulle träda i den då upphäfna Lapp-scholans ställe, som från 1740-talet varit i Arieplog. Missionairens instruction är, att han vid alla tider af året, då möjligt är, skall besöka Lapparne under deras flyttningar och gå dem med lära och undervisning tillhanda samt i synnerhet hålla uppsigt öfver katecheterna. Dessa äro till antalet 6, nämligen 4 i Arieplog och 2 i Arvidsjaur. De äro ett slags kringvandrande barnalärare eller scholmästare, hvilka äfven, hvar och en i sitt territorium, skola resa, på sätt om missionairen sagdt är.

När jag nu kom till Arieplog, fanns i hela denna socknens vidsträckta område ingen enda Lapp. De uppehålla sig den tiden af året vanligen närmare åt Bottniska viken, eller eljest spridda i det vidlöftiga skogslandet i Jockmocks, Luleå, Piteå, Skellefteå och Burträsks socknar. Men på Arieplogs kyrkoplats voro 10 à 12 Lapp-barn, som der uppehöllo sig och undervisades af tvänne katecheter. Lapparne hafva nämligen vidtagit denna utväg, att få sina barn undervisade, sedan de af erfarenheten insett, att den ambulatoriska un

dervisningsanstalten omöjligen är i stånd att stadkomma sådant. Arieplogs kyrkoplats är, som vanligt i Vesterbotten och Lappmarken, bebyggd med så kallade kyrkobys-stugor. Här i orten, der många hafva flera mil till kyrkan, kan man ej, som på södra orter, begifva sig hemifrån först om Söndagsmorgonen, utan man måste begifva sig på vägen om Lördagen eller Fredagen, till och med Thorsdagen de, som hafva mycket lång och svår kyrkoväg. Man kommer fram om Lördagen och kan då naturligtvis ej stadna under bar himmel. Derföre har en hvar bonde eller nybyggare på kyrkoplatsen en stuga att vara uti, och, om helgen består af flera dagar, såsom t. e. Jul, Påsk och Pingst, kan man naturligtvis ej fara hem imellanåt, utan måste uppehålla sig i kyrkobyn hela helgen. Äfven äro stall byggda, att hafva hästarna uti om vintern. Äfven i hela Ångermanland och Medelpad, der eljest på få ställen kyrkobys-stugor finnas, träffas dock allmänt sådana stall, i hvilka hästarne under Gudstjensten insättas. På kyrkoplatserna här i Lappmarken hafva äfven en del Lappar kyrkobys-kåtar. Dock bry sig Fjell-Lapparne föga om sådant, utan inquartera sig vanligen i prestgårdarna eller nybyggare-stugorna, der de utbreda sig öfver golfvet som en boskapshjord och ligga i hela habiten med hufvudena laggda på hvarandras ändar, såsom på hufvudkuddar. Ingen kyrkoplats, eller, som de vanligtvis kallas, kyrkostad i Lappmarken är så irreguliert byggd, som Arieplogs. Stugor, stall och kåtar äro om hvaran

dra, dertill bodar, allt i sammelsurium, utan några gator; man skulle tro, att de hade regnat ner från skyn och sedan blifvit stående, som slumpen ställt dem, det ena husets knut mot det andras vägg, såsom når man inskrifver en quadrat i en annan. Uppkomme en eldsvåda, så skulle hela platsen ovillkorligen blifva laggd i aska; men Gud, som "är de dårars förmyndare", har i hela 2 århundraden bevarat staden för en sådan olycka. Platsen är för öfrigt så utomordentligen stenig, att någon, regulier byggnadsordning icke heller varit så lätt möjlig. Husen äro ovanligt små och oansenliga, se gråa och gamla ut, som stenarne, hvilka ock här och der i storlek mäta sig med husen. På afstånd visar hela kyrkoplatsen en högst märkvärdig groupe af olikartade beståndsdelar. På något afstånd står kyrkan i vördnadsbjudande majestät och visar sig så mycket ansenligare, som hon utom prestgården är den enda betydliga byggnaden. Prestgården är en ansenlig byggnad med 9 rum, men nästan för låg, i förhållande till bredden. Den står för sig sjelf, äfvensom scholgården, hvars hufvud-byggning innehåller endast 3 rum. Utom dessa uppstiga nu för tiden 4 andra rökar mot skyn, min fars, Sjul Larssons, Nils Erssons och Olof Læstanders. Den sistnämnde, som tjenat i 30 à 40 år i Sundelinska huset, sitter såsom backstugugubbe ensam i sin stuga och sysselsätter sig mest med fiske; de 2:ne andra äro Lappmän, af hvilka den ena är krympling, hvilket han blifvit af gikt, ́och uppehåller sig, jemnte sin äfven sjukliga hustru, af sina rehnar, som skötas af andra Lappar.