Sidor som bilder
PDF

hvad mera om honom till sägandes är och står skrifvet i Juda och Israels Konunga- och Chrönikaböcker, så började klockaren rycka honom i rocken ... och påminna om att sluta. Jag fruktar, att något dylikt kunde hända mig, så nämligen, att jag ej hunne ens till början af min missionairsbana, som dock skulle utgöra hufvudämnet. Derföre må nu endast korrt och godt vara sagdt, att denna missionairs-tjenst inrättades år 1820 och skulle träda i den då upphäfna Lapp-scholans ställe, som från 1740-talet varit i Arieplog. Missionairens instruction är, att han vid alla tider af året, då möjligt är, skall besöka Lapparne under deras flyttningar och gå dem med lära och undervisning tillhanda samt i synnerhet hålla uppsigt öfver katecheterna. Dessa äro till antalet 6, nämligen 4 i Arieplog och 2 i Arvidsjaur. De äro ett slags kringvandrande barnalärare eller scholmästare, hvilka äfven, hvar och en i sitt territorium, skola resa, på sätt om missionairen sagdt är. När jag nu kom till Arieplog, fanns i hela denna socknens vidsträckta område ingen enda Lapp. De uppehålla sig den tiden af året vanligen närmare åt Bottniska viken, eller eljest spridda i det vidlöftiga skogslandet i Jockmocks, Luleå, Piteå, Skellefteå och Burträsks socknar. Men på Arieplogs kyrkoplats voro 10 å 12 Lapp-barn, som der uppehöllo sig och undervisades af tvänne katecheter. Lapparne hafva nämligen vidtagit denma utväg, att få sina barn undervisade, sedan de af erfarenheten insett, att den ambulatoriska undervisningsanstalten omöjligen är i stånd att åstadkomma sådant. Arieplogs kyrkoplats är, som vanligt i Vesterbotten och Lappmarken, bebyggd med så kallade kyrkobys-stugor. Här i orten, der många hafva flera mil till kyrkan, kan man ej, som på södra orter, begifva sig hemifrån först om Söndagsmorgonen, utan man måste begifva sig på vägen om Lördagen eller Fredagen, till och med Thorsdagen de, som hafva mycket lång och svår kyrkoväg. Man kommer fram om Lördagen och kan då naturligtvis ej stadna under bar himmel. Derföre har en hvar bonde eller nybyggare på kyrkoplatsen en stuga att vara uti, och, om helgen består af flera dagar, såsom t. e. Jul, Påsk och Pingst, kan man naturligtvis ej fara hem imellanåt, utan måste uppehålla sig i kyrkobyn hela helgen. Äfven äro stall byggda, att hafva hästarna uti om vintern. Äfven i hela Ångermanland och Medelpad, der eljest på få ställen kyrkobys-stugor finnas, träffas dock allmänt sådama stall, i hvilka hästarne under Gudstjensten insättas. På kyrkoplatserna här i Lappmarken hafva äfven en del Lappar kyrkobys-kåtar. Dock bry sig Fjell-Lapparne föga om sådant, utan inquartera sig vanligen i prestgårdarna eller nybyggare-stugorna, der de utbreda sig öfver golfvet som en boskapshjord och ligga i hela habiten med hufvudena laggda på hvarandras ändar, såsom på hufvudkuddar. Ingen kyrkoplats, eller, som de vanligtvis kallas, kyrkostad i Lappmarken är så irreguliert byggd, som AriePlogs. Stugor, stall och kåtar äro om hvarandra, dertill bodar, allt i sammelsurium, utan några gator; man skulle tro, att de hade regnat ner från skyn och sedan blifvit stående, som slumpen ställt dem, det ena husets knut mot det andras vägg, såsom när man inskrifver en quadrat i en annan. Uppkomme en eldsvåda, så skulle hela platsen ovillkorligen blifva laggd i aska; men Gud, som ”är de dårars förmyndare”, har i hela 2 århundraden bevarat staden för en sådan olycka. Platsen är för öfrigt så utomordentligen stenig, att någon regulier byggnadsordning icke heller varit så lätt möjlig. Husen äro ovanligt små och oansenliga, se gråa och gamla ut, som stenarne, hvilka ock här och der i storlek mäta sig med husen. På afstånd visar hela kyrkoplatsen en högst märkvärdig groupe af olikartade beståndsdelar. På något afstånd står kyrkan i vördnadsbjudande majestät och visar sig så mycket ansenligare, som hon utom prestgården är den enda betydliga byggnaden. Prestgården är en ansenlig byggnad med 9 rum, men nästan för låg, i förhållande till bredden. Den står för sig sjelf, äfvensom scholgården, hvars hufvud-byggning innehåller endast 3 rum. Utom dessa uppstiga nu för tiden 4 andra rökar mot skyn, min fars, Sjul Larssons, Nils Erssons och Olof Læstanders. Den sistnämnde, som tjenat i 30 å 40 år i Sundelinska huset, sitter såsom backstugugubbe ensam i sin stuga och sysselsätter sig mest med fiske; de 2:ne andra äro Lappmän, af hvilka den ena är krympling, hvilket han blifvit af gikt, och uppehåller sig, jemnte sin äfven sjukliga hustru, af sina rehnar, som skötas af andra Lappar.

Nästan samma förhållande är ock med den andra. Dessa äro nu ”Arieplogs-stadens” beständiga invånare, om hvilken man eljest, i likhet med de öfriga kyrko-platserna, kan säga, att den är en 7rohus epnuog, en öde stad, såsom Xenophon fann åtskilliga städer i Asien. Men, kommer man en kyrkohelg, så äro dessa städer rätt folkrika. Från Arieplogs kyrkoplats är eljest nu mer icke så långt till närmaste nybyggen, till Gustafsholm #, till Koroqveik och Sackavare #, till Racktjålm, Buokt, Kaltisjaur och Seite-Tjålme omkring 1 mil o. s. v. Alla dessa nybyggen äro ännu enstaka, ehuru en del äro öfver 70 år gamla; endast Seite-Tjålme, det yngsta af dem, anlagdt först efter 1820, har 2:ne rökar. Ett dylikt förhållande eger rum öfver allt i Arieplog: de gamla nybyggena stå qvar på samma punkt, under det de nya framskrida, hvartill jag framdeles skall uppgifva orsaken. När jag om Söndagsmorgonen den 14 Januari ankom till Arieplog, var min far icke hemma, utan hade rest dagen förut till Koroqveik, der han gästade hos en gammal hederlig nybyggare-enka. Men jag hade kört detta nybygge förbi i skymningen, utan att man derstädes observerat det. Jag slapp således icke in i stugan, utan tog in i den närmast belägna Sjul Larssons stuga, i tanka att, sedan jag aflaggt resehabiten, begifva mig till prestgården. Men, inan jag hunnit verkställa denna min afsigt, kom bud derifrån och bjöd mig dit. Jag blef ock med mycken vänskap emottagen af Pastor C. J. Fjellström, en man, utmärkt för gästfrihet och muntert sällskapsväsende. Snart infann

sig också katecheten, Anders Pehrsson Fjellman, en ganska originel personnåge. Han affecterar mycken lärdom och praktiserar äfven i medicin. Katecheterna äro Lappar, kunniga i läsa och skrifva. Denne Fjellman har lotsat Doctor Wahlenberg någonstädes under hans resor i Lappmarken och hade af honom fått höra namn på åtskilliga fjellvexter, äfvensom af min bror, Lars Levi. Dessa namn hade han sorgfälligt förvarat i minnet; och, sedan han fått en Hofbergs Flora, som jag 1820 glömde i Arieplog, så hade han väl der sökt upp dessa namn och studerat styft i den på Svenska beskrifna hushålls- och medicinska nyttan af vexterna. Han tackade mig för boken och började att tala om Trapa Liljeplatia (Draba Liljebladii) och Astrakalus Alpinus, o. s. v. Den lärda discursen skulle säkert räcka ännu, om ej jag, i känslan af min svaghet, alltid undvikit att gifva mig för långt ut på djupet. Hvad medicinen beträffar, så finner han sin enskilda natur i synnerhet tarfva Troppar (Droppar), nb. att intaga i brännvin, ty ”vatten är icke annat än vatten”, heter det. Hvar och en, som har en kantin, har för Fjellman ett godt apothek. Eljest känner han en mängd droppar, som torde vara Sundhets-Collegium obekanta, såsom Kong Davids och Kong Salomos troppar, Zebedæi och Zebedæi söners troppar, o. s. v. I ett fall är han åtskilliga andra läkare lik, nämligen att han ej lärer ämna prestera chirurgiæ examen. Också äro hans chirurgiska insigter nog problematiska. Hans gosse hade en

gång råkat genom oförsigtighet sticka knifsudden

« FöregåendeFortsätt »