Sidor som bilder
PDF

i södra Sverige, afståndet mellan båda kyrkorna är endast 1 eller # mil, och der pastor kan, enligt kyrkolagen, predika hvar tredje eller fjerde Söndag i annexan, och de, som der bo, beqvämligen kunna besöka honom, och han, med ett ord, utöfva själa- och pastoralvården i båda församlingarna. Men, der aflägsenheten och landets beskaffenhet göra detta omöjligt, der kan icke heller annexförhållandet rimligen ega rum. - *

Icke heller lära de kunna kallas alldeles för

domsfria, som anse pastoraters klyfning för pre

sterskapets ofärd och nedsättning. Ty kan det

väl utgöra presterskapets välfärd och nytta, att några få af dess medlemmar sitta med öfverdrifvet stora inkomster, och de öfriga träla i armod? Jag skulle tro, att 3 å 4 tjenstgörande pastorer med bergliga inkomster framställa en mycket vackrare tafla, än en overksam pastor med öfverdrifna inkomster och 2 å 3 tjenstgörande capellpredicanter med dränglöner och beroende af allmosor. Också är det ett obestridligt factum, att pastorerna i de stora pastoraten oftare befinna sig i financiel förlägenhet än pastorerna i de små, och att stundom en pastors inkomster blifvit större och förmånligare, sedan pastoratet blifvit förminskadt, än medan det var helt. Härpå är Själevad redan ett exempel, och Lycksele kan blifva det. Imellertid påstås icke, att Lycksele, på inkomsternas vägnar, är öfverdrifvet stort; men, att en pastor i Lycksele med förnuftig hushållning skall kunna berga sig, äfven om Öhrträsk derifrån blefve utbrutet, och att en pastor i Öhrträsk skall berga sig bättre än en capell-predicant derstädes, lärer ej kunna bestridas. Hvad åter dem beträffa, som ej villja pastoraters klyfning, emedan de anse förmånligare för sig sjelfva eller sina vänner att få dem stora och odelade, så torde vara tillräckligt att anmärka, det presterna äro för församlingarnas skull, ej församlingarne för presternas. Öfverdrift är och blir öfverdrift, så i fråga om nya kyrkors anläggning och pastoraters delning, som i allt annat; men, der stora och talrika byar finnas, som hafva 6 å 10 mils svår och oländig kyrkoväg, der lärer ingen opartisk kunna neka en kyrkas anläggning vara af behofvet påkallad, och en pastors anställande dervid skäligt. Nya kyrkors anläggning har eljest i sednare tider blifvit mycket favoriserad, emedan man trott siga finna ett hastigare framskridande i population och cultur, der detta skett. Att likväl sjelfva tiden och omständigheterna härtill medverkat, åtminstone uti församlingarna i Lappmarken, det kan bevisas déraf, att progressionen skett nästan med lika fart i de gamla, der förhållandet varit någorlunda lika, med det i de nya. Så har, till exempel, Wilhelmina, som för 30 å 40 år sedan, när det erhöll kyrka och prest, ej egde fullt 20 Svenska rökar, nu omkring 130; men också Arvidsjaur, som väl haft kyrka och prest i nära 2 århundraden, men som för blott en mansålder tillbaka ej egde en enda Svensk hemmansrök, har nu mer än 100. Då, för 60 år tillbaka, i hela Lycksele härad funnos omkring 50 nybyggare (så kallas i allmänhet de Svenska inbyggarne i Lappmarken), finnas nu i Lycksele Socken ensamt, sedan Sorsele och Stensele äro afskiljda, mer än 250, o. s. v. Imellertid är likväl obestridligt, att de nya kyrkornas anläggning ganska hufvudsakligt bidragit till den hastiga progressionen i de nya socknarna; men det torde förtjena begrundas, huru vida en ny kyrkas anläggning ovillkorligen skall hafva en hastig progression i cultur och population till följd, eller hvilka naturliga och tillfälliga orsaker dertill eljest bidraga. Härvid bör först besinnas, att kyrkan är en välgörande föreningspunkt för de kringströdda och enstaka nybyggarne. Här kunna de alla träffas samt, genom utbyte af hvars och ens möjligen umbärliga tillgångar mot annat nödvändigare, göra hvarandra en tjenst. Hvar och en kyrkohelg eller stämning blir således ett slags marknad, och af hvad otrolig vigt sådana kyrkohelger äro, kan ingen föreställa sig, som ej sjelf varit i Lappmarken. De, som bo på landet, behöfva esomoftast stadsbud; i Lappmarken äro sådana stadsbud oftast omöjliga; kyrkoplatserna måste vara i stället för städer och kallas äfven vanligen så. En fattig nybyggare, som sätter yxen till trädens rot, har hvarken penningar eller en ofta skadlig credit, att på en gång skaffa sig förlag för hela året af hvad han behöfver. Men han kommer till kyrkoplatsen, än med några marker smör, än med ett dyrskinn, några fiskar eller en rehnstek o. s. v., allt efter som välsignelsen råkat inträffa, och tillbyter sig, hvad han för tillfället mest behöfver: mjöl, salt,

10 ~ spik, spjellplåt, fenster eller annat. Han kan ock behöfva hjelp att timra upp ett hus, att mura en mur, eller till höbergning o. s. v. Han finner på kyrkoplatsen alla samlade, der får han söka hjelp; är ej den ena i tillfälle, så kan den andra vara det, och han slipper springa socknen omkring. Just derföre är det nyttigt, att kyrkohelger ej inträffa hvar Söndag, då endast få i sönder skulle besöka dem, än den ena och än den andra; men, då de inträffa efter en mellantid af 2 å 3 veckor, har merändels hvar och en något ärende till ”kyrko-staden”, och derföre är kyrkan mer talrikt besökt, än man skulle förmoda af folk, som hafva så lång kyrkoväg. Så snart nu, i en aflägsen trakt, landsculturen börjat, och ett antal nybyggare bosatt sig, så är det ganska naturligt, att den förra skall hastigt tilltaga, så snart – de sednare få en gemensam medelpunkt. Den förra allmännare sockenkyrkan kan ej mer för dessa utgöra någon nyttig föreningspunkt, emedan den är belägen helt och hållet utom den nya coloniens gränsor. Om de, som ofta händelsen är, hafva 6 å 10 mil dit, så åtgår nästan en hel vecka för resan fram och åter; och ingenting är dyrbarare än tiden, i synnerhet för dessa, som ej ega att skörda frukterna af sina fäders arbete, utan endast med eget arbete skola förskaffa dagligt bröd och framtida bestånd. De träffa väl vid moderkyrkan en myckenhet folk, men som till stor del äro för aflägsna eller kostsamma att få något biträde af. Men, när en kyrka uppstår i medelpunkten af den nejd, som sålunda redan eger ett

s

antal kringspridda nybyggare och för öfrigt goda lägenheter till ytterligare uppodling, då får colonien lif. De, som äro lika behöfvande af hvarandras biträde och genom ett närmare läge beqvämligast kunna hjelpa hvarandra, blifva satta i en omedelbar och bestämd communication. - Under sådana förhållanden befrämjar således en kyrkas anläggning cultur och population, Illell ingen må tro, att den gör det i hvilket fall, hvilka omständigheter som helst. En kyrka, byggd uti ett öde land, framtrollar ingen församling; den förblifver öde, allt tills tiden och omständigheterna befolka nejden, lägenheterna må nu vara så förträffliga som helst. Den, som drager åstad att eröfra ett fiendtligt land, misslyckas vanligen i sitt förehafvande, om han rycker fram alltför hastigt och långt ifrån sina reserver, så att communicationen blir afbruten. Detsamma händer äfven den, som vill göra den i sjelfva verket ärofullare eröfringen, att medelst cultur taga ett öde land i besittning. Det land, som förr är cultiveradt, utgör härvid reserv, och han får ej skilja sig för långt derifrån; eröfringen måste framskrida småningom och undan för undan. De herrar, som sist disponerade Nasafjells silfververk, läto tjusa sig af den yppiga fjellvegetationen i Arieplogs fjelldalar och sågo här ett Eden eller ett Kanaans land med mjölk och honing, ett himmelrike hardt när; men, sedan de suttit vid Adolphströms (Nasa) bruk några år bortåt och svultit, återvände de med den erfarenheten, att

« FöregåendeFortsätt »