Sidor som bilder
PDF
[ocr errors]

genom kläderna och dervid lindrigt rispa hudenpå magen, så att blod kom fram. Fjellman skyndade då till Pastor Fjellström, att rådfråga honom; ”ty, ehuru jag är Doctor sjelf, måste jag fråga en Öfver-Doctor, då njurantalgen synes”, sade han. I ett afseende har han dock varit nyttig, äfven i det medicinska, nämligen såsom koppympare. I sitt ämbete såsom katechet är han berömd för en skicklig och flitig pædagog samt har varit katechet i 30 år, när man räknar den tid, han tjent under förra inrättningen. Nu saknade han dock sin fordna vigeur och hindrades af egna hushållsbestyr att resa så ofta som vederborde. Den andra katecheten, som nu var på kyrkoplatsen och jemnte Fjellman sysselsatt att undervisa den derstädes samlade Lappungdomen, het2 te Ol Jonsson. Denne var en ung man, som nyligen blifvit katechet. Förmodligen ansåg han sig temligen upphöjd och raisonnerade som klockaren, hvilken sade: ”vi presterskapet”. Sådant framlyste i hans bemödande att genom konstens åtgärd få sitt hår lika med pastorns, af naturen krusiga, hår, och i hans half-Svenska klädedrägt. Man lastade honom, såsom både commode att resa och att undervisa; men han skref temligen god stil, att vara Lapp. Under de följande dagarna besökte jag dessa katecheter i deras auditorium, för att enligt instruction öfvervara deras undervisning. Katecheterna hade hyrt sig hvar sin stuga, der de bodde med hvar sina élèver. Dessa voro till större delen fullvexta, men i allmänhet svaga i sin Christendom. Också är det sådana,

till sina natursgåfvor tröga och redan så till sägandes förvuxna barn, som mest pläga af Lapparne sändas att på ett ställe undervisas. Lapparne utmärka en sådan stupiditet på det sättet, att de säga den personen vara muorum, d. ä. igengrodd och styfnad till träd. Fjellman beklagade sig i synnerhet öfver en af sina élèver, benämnd Sjul Pålsson, som redan var så pass meriterad, att han blifvit en gång afstraffad med spö för stöld. Det värsta för närvarande var, att disciplarne af gvinnokönet voro exponerade för hans tygellöshet, hvarvid han stundom, som en annan Sextus Tarquinius, hotade med knifven. Sjelfva fader Fjellman, till hvars schola han hörde, fann hela sitt anseende och allvar otillräckligt, att hålla ordning på en så ostyrig pilt. Han kom Söndagen den 21 till prestgården och beklagade sig, att han var ganska petröfvad (bedröfvad). I sjelfva verket var anledning till bekymmer öfver en sådan catechumenus, och pastor var förlägen, hvad med honom skulle göras. Såsom ett drag af hans vildsinta charakter berättades, att han en gång legat med yxa i försåt för sin far. Jag kallade honom följande dagen och gjorde honom allvarsamma föreställningar, mindre grundade på religionen, såsom föga imponerande på en sådan charakter, än på dcn verldsliga lagen, af hvars verklighet och all

var han redan hade erfarenhet. Jag bad honom i synnerhet besinna afrättsplatsens ryslighet och

den grofva jernspiken, som genom spetsbofvens afhuggna hufvud indrifves i pålen, samt den lika så beskaffade, som fäster hans kropp vid steglets

[ocr errors]

hjul, der svarta korpar om dagen och mörka vålnader om natten kringsväfva, de förra kroppens, de sednare själens roffoglar. Han afhörde mig med tysthet, antingen att han behjertade saken eller ej fann rådligt att vidare gifva trotsiga svar. Han hade nämligen förut varit kallad till pastor, såsom jag sedermera fick höra, och der genom trotsighet i ord och åthäfvor gjort en handgripligare varning, än endast med ord, nödvändig, som han ock hade erhållit och förmodligen, helst om minnet, såsom de gamla trodde, sitter i örtippen, ännu kom ihog. Jag öfversåg äfven de tvänne katecheternas under året (1826) förda katechetisations-journaler. I dessa journaler anteckna katecheterna datum, när de kommit till hvar och en Lappby, namnet på de personer, som der funnos, och deras Christendomskunskap, sådan de den befunnit, samt anmärka sederna, der de anse något anmärkningsvärdt förefinnas. Enligt ankommen kungörelse af tillförordnade visitatorn, Herr Kyrkoherden Ol. El. Burman i Degerforss, skulle prost-visitation ske i Arvidsjaur, Söndagen den 28 Januari. Såsom på visst sätt tillhörande äfven denna församling, beslöt jag att resa dit till denna visitation. Pastor Fjellström åter ämnade besöka Arvidsjaurs marknad i enskilda angelägenheter. Vi öfverenskommo således, att resa i ett sällskap, och begåfvo oss från Arieplog den 25 Januari. Till Arvidsjaur räknas från Arieplog 84 mil; men, om en och samma person skjutsar ända fram, så vill han hafva betalt för 9 mil. Det är till märkandes, att milena här i Lappmarken ej äro mätta, utan räknade på höft. På denna väg träffar man först Koroqveik, sedan Kasker, de 2:ne äldsta nybyggen i Arieplog. Från Koroqveik till Kasker räknas 13 mil, som är ganska dryg, i synnerhet sommarvägen. Kasker är först upptaget af Lars Læstander, som var Krono-länsman i Arieplog, sonson af Johannes Nicolai Læstadius, som, född i Ångermanland och Lästad by af Ytter Länäs socken, på 1650:talet var blifven pastor i Arieplog och är stamfader till slägterna Læstadius och Læstander. Vi dröjde ej länge i Kasker, utan fortsatte resan 14 mil till Långviken, ett inom mitt minne anlagdt krono-nybygge, som dock redan hade 2:ne åboer, då Kasker endast har en: de gamla nybyggenas qvarstående på samma punkt, under de nyas framskridande, är redan anmärkt. Det var qväll, när vi kommo till Långviken; men Pastor Fjellström ville fortsätta resan under natten, och jag samtyckte gerna att följa. Vi hade 3 mil till närmaste nybygge, som heter Långträsk och ligger inom Arvidsjaurs socken. Detta är det längsta och svåraste håll mellan Arieplog och Stockholm. Sällan är här öppen väg, emedan det ligger mellan socknarna, så att ingen har här sin kyrkoväg. Man kör först efter en fjerd af Sjön Storafvan, Storbodfjärden kallad, 1 mil, sedan öfver en skog, Storbodskogen kallad, ungefär 14 mil, och sist efter sjön Långträsket. Åboerna i Långviken äro skyldiga att sticka, d. ä. med utstaknings-buskar utmärka, vägen efter Storbod-fjärden. Detta hade de väl gjort; men utstakmingsbuskarne voro så glesa, att man väl kunde sägas behöfva en lots mellan hvar och en. Nu, när vi körde i mörkret, var det alldeles omöjligt att från den ena utstakningsbusken kunna se den andra, ty de voro ganska säkert 10 gånger längre från hvarandra än på vanlig landsväg. Häraf hände, att den skjutsbonde, som skjutsade Pastor Fjellström och körde främst, flere gånger villades bort ifrån vägen, den han dock sjelf stickat, och ej mer visste, hvart det bar. Vi hade fått tillbringa natten på Storbodfjärden med att köra af och an, derest icke jag hvarje gång tillrättavisat. Ty, så snart den förr nämnda skjutsbonden afstadnade och förklarade sig vara både vill och rådlös, så måste vi gå och söka vägen, hvilken man kunde igenfinna på det sättet, att den kändes något hård för fötterna. Pastor Fjellström låg ganska tranquil i sin färdskrinda samt unnade sin skjutsbonde rätt väl hans närvarande bekymmer och förlägenhet, såsom en ganska lämplig varnagel för hans vårdslöshet vid vägens stickande, en sak, som ej då för första gången var att anmärka. I -sina goda slädkläder fruktade icke den på sin missionairs-erfarenhet väl underbyggda Fjell-mannen, att bo en stund under vår Herres stora tak; jag deremot, som hade egen häst, tänkte på dennes bästa och var derföre sorgfällig om att bibehålla vägen. I början trodde mig hvarken hans eller min skjutsbonde på min utsago, åt hvilket håll vägen skulle ligga; men, sedan erfarenheten lärt dem, att jag hade rätt, så blef jag ett orakel. Dock måste jag alltid gå främst sjelf, emedan de eljest säkert vändt om, när de tyckte, att det bar för långt. Pastor Fjellström låg qvar i sin skrinda

« FöregåendeFortsätt »