ej äro mätta, utan räknade på höft. På denna väg träffar man först Koroqveik, sedan Kasker, de 2:ne äldsta nybyggen i Arieplog. Från Koroqveik till Kasker räknas 1 mil, som är ganska dryg, i synnerhet sommarvägen. Kasker är först upptaget af Lars Læstander, som var Krono-länsman i Arieplog, sonson af Johannes Nicolai Læstadius, som, född i Ångermanland och Lästad by af Ytter Länäs socken, på 1650:talet var blifven pastor i Arieplog och är stamfader till slägterna Læstadius och Læstander. Vi dröjde ej länge i Kasker, utan fortsatte resan 14 mil till Långviken, ett inom mitt minne anlagdt krono-nybygge, som dock redan hade 2:ne åboer, då Kasker endast har en: de gamla nybyggenas qvarstående på samma punkt, under de nyas framskridande, är redan anmärkt. Det var qväll, när vi kommo till Långviken; men Pastor Fjellström ville fortsätta resan under natten, och jag samtyckte gerna att följa. Vi hade 3 mil till närmaste nybygge, som heter Långträsk och ligger inom Arvidsjaurs socken. Detta är det längsta och svåraste håll mellan Arieplog och Stockholm. Sällan är här öppen väg, emedan det ligger mellan socknarna, så att ingen har här sin kyrkoväg. Man kör först efter en fjerd af Sjön Storafvan, Storbodfjärden kallad, 1 mil, sedan öfver en skog, Storbodskogen kallad, ungefär 1 mil, och 'sist efter sjön Långträsket. Åboerna i Långviken äro skyldiga att sticka, d. ä. med utstaknings-buskar utmärka, vägen efter Storbod-fjärden. Detta hade de väl gjort; men utstakningsbuskarne voro så glesa, att man väl kunde sägas behöfva en lots mellan hvar och en. Nu,

när vi körde i mörkret, var det alldeles omöjligt att från den ena utstakningsbusken kunna se den andra, ty de voro ganska säkert 10 gånger längre från hvarandra än på vanlig landsväg. Häraf hände, att den skjutsbonde, som skjutsade Pastor Fjellström och körde främst, flere gånger villades bort ifrån vägen, den han dock sjelf stickat, och ej mer visste, hvart det bar. Vi hade fått tillbringa natten på Storbodfjärden med att köra af och an, derest icke jag hvarje gång tillrättavisat. Ty, så snart den förr nämnda skjutsbonden afstadnade och förklarade sig vara både vill och rådlös, så måste vi gå och söka vägen, hvilken man kunde igenfinna på det sättet, att den kändes något hård för fötterna. Pastor Fjellström låg ganska tranquil i sin färdskrinda samt unnade sin skjutsbonde rätt väl hans närvarande bekymmer och förlägenhet, såsom en ganska lämplig varnagel för hans vårdslöshet vid vägens stickande, en sak, som ej då för första gången var att anmärka. I sina goda slädkläder fruktade icke den på sin missionairs-erfarenhet väl underbyggda Fjell-mannen, att bo en stund under vår Herres stora tak; jag deremot, som hade egen häst, tänkte på dennes bästa och var derföre sorgfällig om att bibehålla vägen. I början. trodde mig hvarken hans eller min skjutsbonde på min utsago, åt hvilket håll vä- ́ gen skulle ligga; men, sedan erfarenheten lärt dem, att jag hade rätt, så blef jag ett orakel. Dock måste jag alltid gå främst sjelf, emedan de eljest säkert vändt om, när de tyckte, att det bar för långt. Pastor Fjellström låg qvar i sin skrinda

och roade sig att se oss på ett afstånd, der vi syntes sväfva omkring som skuggor eller molntappar. Långviks-nybyggaren kunde aldrig tillfyllest förundra sig, huru jag, som aldrig farit den vägen fram, kunde lotsa honom, som i all sin tid der dragit fram och åter. Men saken var den, att, ehuru himmelen var mulen, någon stjerna eller constellation då och då framskymtade, hvarpå jag gaf noga akt och deraf hade reda på kosan. Under den tid jag var i Hernösand såsom gymnasist, vakade jag och en af mina kamrater ofta halfva nätterna, när himmelen var klar, samt lärde oss efter Klingwalls Uranographi att känna constellationerna och stjernorna: allt kommer i sinom tid till pass. Vi tillryggalade ändock på detta sätt Storbodfjärden och kommo till en så kallad hållstuga, som är byggd på Storhodskogen. Under den tid, då Lappmarken ej ännu var särdeles befolkad med Svenskar, voro sådana stugor uppbyggda på flera ställen, på det resande måtte hafva tak öfver hufvud, der de skulle tillbringa natten. Hållstugan på Storhodskogen var dels till detta ändamål, dels ock emedan skjutsombyte här sker, enär de, som skjutsat från Arvidsjaur, här få återvända och aflösas af Arieplogs-boer, samt tvärtom. Detta sker dock endast vid marknadstiderna, då skjutshästar för ämbets- och tjenstemän äro i förväg betingade. Dessa betingade skjutsande uppehålla sig i denna hållstuga, medan de vänta, och ett stall är der äfven för hästarna. Man har för Storbods hållstuga en särskild, liten cassa, ur hvilken kostnaderna för dess

underhåll samt vedhållningen bestridas. Åboerna i Långviken tillse, att torr och upphuggen ved till behöflig myckenhet här finnes. Vi uppehöllo oss här endast en liten stund, för att låta hästarne äta, fortsatte sedan resan och ankommo till Långträsk om morgonen den 26. Det första, som här mötte mina ögon, var en stor tunna, hvilken stod tätt invid bron och nyttjades till afträde. Den stod alldeles öppen, och ymniga quittencer på Guds gåfvor stodo der för hvar mans ögon, som ut- och ingick, att skåda. Så Läsare Arvidsjaurs-boerna äro, synas de likväl icke hafva anmärkt, hvad som står skrifvet i 5 Mos. B. 23 cap. 12-14 v. Imellertid röjde denna anstalt omsorg för åkerbruket, och en sophist skulle kunna här bry Cicero för hans påstående, att intet, som är turpe, kan vara utile. Efter jag kommit att vidröra detta ämne, må jag i förbigående anmärka, att Lapparne ej behöfva hafva några bekymmer om renhållning af sina afträdesplatser, emedan hundarne väl draga försorg derom. Imellertid måste man verkligen utrusta sig med en käpp, när man går ut för sitt ärende, på det man må hafva respect med sig, och de oblyga speculanterna hålla sig på distance och icke påtruga sin tjenst i olaga tid. När concurrensen är stor, så uppstår vanligen ett häftigt krig öfver reliquen, som fordom mellan Coër och Milesier öfver Helenas trefot. Hæc sunt Græca.

Vi uppehöllo oss icke heller i Långträsk länge, utan fortsatte resan och kommo till Arvidsjaur på förmiddagen samma dag. Här var ännu intet

folk församladt, och äfven på den utlysta visitations-Söndagen var församlingen icke talrik. Den var utlyst på etjenlig dag, nämligen inan tinget och marknaden ännu börjat, och folket, som af tingsterminen visste, att först nästföljande Söndag var så kallad marknadssöndag, infann sig icke allmänt. Visitator, som förmodligen sedermera blifvit underrättad om förhållandet, uteblef äfven. Imellertid hade vi just icke ängsligt, medan vi väntade. Vi uppehöllo oss under tiden hos v. Pastor G. E. Rhén, en man, lika utmärkt för behagligt umgänge, som för kunskaper samt kraftfullt nit och verksamhet i sin tjenst. Den ordinarie Pastorn P. Edin var dömd för tjenstefel att mista ämbetet, men var af Kongl. Maj:t benådad derhän, att han, skiljd från all tjenstgöring, skulle i sin öfriga lifstid åtnjuta halfva lönen. Han flytta

de sedan från prestgården och bodde på ett nybygge, som han redan förut anlaggt och uttrycksfullt nog kallat Fristad. Här mår han nu, skiljd från allt bestyr och äfventyr, vida bättre än förut. Imellertid, som han och Rhén skulle halfvera om pastoratet, så hade de äfven delat rummen i prestgården sig imellan. Köket, ett mellanrum och en kammare hade tillfallit den förra, salen och tvänne kamrar den sednare. Oaktadt nu v. pastor Rhén var så trångbodd, märktes dock ingen vara generad: "när villjan är god, så är rummet stort". Att "en biskop skall vara gästgifvare", det står väl skrifvet och slår på sätt och vis in öfver allt hos det Svenska, i synnerhet det Norrländska, presterskapet; men aldra