: mest hör presterskapet i Lappmarken till denna regel. När en främmande kommer, så finnes icke något annat hus att taga in uti, än prestgården, och vanligen är han välkommen. Der man så sällan ser folk, är man rätt glad, att någon kommer, och äfven i motsatt fall kan man dock ej slå ihjäl eller köra ut den resande. Under loppet af följande veckan ankommo alla, som ämnade sig till Arvidsjaurs marknad, ting och uppbördsstämma. Dessa 3 hållas i Lappmarken på en och samma tid, och folket infinner sig då allmänt, emedan hvar och en har något ärende, hvarföre ock prostvisitation bör under denna allmänna sammankomst hållas, emedan man eljest ej får folket så talrikt församladt. För att nu gifva ett begrepp om en sådan marknad, vill jag omtala, hvilka personer dervid infunno sig och voro närvarande. Först och främst må nämnas domaren, Herr Häradshöfding Furtembach, en gammal man, som länge varit med, så Kronofogden, Herr Forssell, som för några år tillbaka tillträdt denna tjenst. Han var åtföljd af sin fru. Provincial-läkaren, Herr Doctor Genberg. Provincial-läkarne skola årligen göra en resa till Lappmarken om marknaden. Visitator, Herr Kyrkoherden Burman från Degerforrs, är redan nämnd. Capitaine Schildt och Hofrätts-Auscultanten Helleday från Skellefteå reste för ro skull. Lieutehant Sydow från Piteå äfvenså. Landsfiscalen J. S. Hofverberg. Studeranden Lindahl, såsom viaticant. Alla dessa, utom domaren, som sjelf är boende i Arvidsjaur, hade sitt quarter i prestgården, hos v. Pastor Rhén. Viaticant kallas en studerande, som far omkring och får understöd för sin resa till akademien. Denna sed år gammal och allmän här i Norrland samt högst nyttig, emedan mången skicklig yngling eljest af brist på medel ej skulle kunna fullända sina studier. När man fulländat cursen i Hernösands gymnasium, gifver consistorium, jemnte recommendation, anvisning, i hvilka socknar hvar och en får viaticera. Åt en sådan viaticant gifvas af hvar bonde, vanligast och efter medeltal att räkna, 12 skillingar. På detta sätt kan en viaticant få 300 à 700, ja ända till 1000 Rd. Rgs. Sju handlande från Piteå kommo till denna marknad: Skog, Burman, Hammargren, Hedström, Falk, Salander och Markström, i allmänhet aktningsvärda hedersmän och af angenämt umgängessätt. Härtill kommer nu menige allmoge af Lappar och Svenskar. Rehnshudar äro på denna marknad hufvudsakliga handelsartikeln. För ett brunskinn (huden af én rehntjur) betalades 4 r för ett oxrehnskinn (huden af en castrerad rehnoxe) 3 rd., och för ett vajskinn (huden af en rehnko) 1 rd. 24 sk., allt Rgs. För öfrigt har Arvidsjaurs-Lappen äfven något dun att aflåta, ty han är i allmänhet snäll skytt och öfvar sig dermed från barndomen. Nybyggare hafva på denna marknad föga att aflåta, ty sitt smör, som är deras hufvudsakligaste vara, hafva de redan till det mesta afyttrat på Skellefteå marknad, som hålles i början af December. Dock handla de äfven Lappmarken, 6. der med Piteå handlande det mesta, oaktadt äfven Umeå handlande besöka denna marknad, och en stor myckenhet af Skellefteå-boerna sjelfva drifva handel. De handlande kallas i Lappmarken borgare (Lapp. Borkal, tilläfventyrs synonymt med Birkarl). Hvar och en borgare har sina vissa kunder, med hvilka han handlar. Men brännvin måste framför allt bestås, ty eljest blir handeln ganska klen och matt. När nu en Lapp kommer till sin handelsborgare (kund), så skall han till en vacker början hafva pourist-kokse (välkomstsupen) först och främst, hvarom Lappen ofördröjligen påminner, derest hans borgare synes gå för långsamt till väga med uppfyllandet af en så ovillkorlig skyldighet. Sedan skall han hafva små vejsa, det är: häktring, sax, syring och andra dylika småsaker, hvilket allt en borgare är skyldig (efter gammal vana) att gratis gifva sin handelsLapp. Å sin sida presenterar åter denne vuossiam-pjerko (kokkött). Detta kan bestå af en rehnstek, eller en sida, bringa, bog och dylikt, cller flera stycken tillsammans. Men, hvad som hos oss följer på fisken, det följer här såsom en högst gifven sak på detta kokköttet, nämligen en sup, och den dugtig, en rigtig candidatsup. Ty borgaren måste traktera ej blott den, som gaf, utan ock de fränder och vänner, hvilka gifvaren har med sig såsom vittnen. Dock rättar borgaren å sin sida trakteringen efter kokköttets mängd och beskaffenhet. Här gäller ej att vara blyg eller krusa, och nog slipper man höra: var så god och tackar ödmjukast, utan: Borgare, gif mig en sup; kom ihog, att jag har gifvit dig kokkött! Åh, ditt kokkött har du länge sedan supit upp, det var magert och litet. - Ja, ja, du vara stinn med små vejsa, du, så jag också vara stinn med kokköttet, o. s. v., det vill säga: du är njugg att gifva små vejsa, du; så är jag också njugg m. m. -' När det nu ändtligen bär åstad att handla, så tar sig Lappen väl till vara att ej sälja borgaren alla sina skinn på en gång, utan helst ett i sönder, och det af den orsak, att han för hvarje uppgjord handel skall hafva sig åses-kokse (handelssupen). Så snart han nu känner sig tarfva en sup, så går han i sin bod och hemtar ett skinn samt går till borgaren. Hvar och en Lapp har vanligen en liten bod på kyrkoplatsen. När han nu säljer sitt skinn, betingas ofta ett quarter eller halfstop brännvin att ingrediera i betalningen, och han sätter fram en tennflaska på disken. Sedan han fått denna fylld, så begifver han sig med sitt sällskap till någon stuga, kåta eller bod, der laget placerar sig, eller ock stundom i snödrifWohlthäter slår nu i brännvin i en kokse (kosa, slef), och häraf smutta tvänne eller flere skiftevis, efter Dalkarlased i grötfatet, tills det blir slut. Då fylles kosan åter och gifves åt andra af sällskapet, derest sällskapet är något större. Kosan är ett slags aflång silfvertumlare med handtag i båda ändarna och skallrande löfverk kring bräddarna. Man begagnar ock en liten träslef med korrt skaft, som kan draga à 1 quarter. Under det sällskapet nu här sitter och vederqvicker sig, så converseras, och, allt som denna lifvets nektar van. börjar verka på sinnena, blir conversationen liftigare, muntrare, kärligare; prosan upphör, och man börjar samtala med sång. Sången är ganska enkel och monostroph, hvarföre man ock lätt får orden att löpa i densamma. Denna Lappsång kallas jojkat (jöka). Melodierna, som kallas wuolle, pl. wuoleh, äro otaliga, somliga sorgliga, andra glada, stolta o. s. v. De äro högst uttrycksfulla naturläten, att jag så må säga, men låta för Svenska öron vanligen högst vidriga, ehuru, af goda röster afsjungna, de ändå ej sakna ett visst behag. Vid ett sådant här gladt samqväm utgjuter hvar och en sina känslor i sång; den ena faller ofta den andra om halsen, så hålla de hvarandra omfamnade ofta länge, tala, och svara hvarandra med sång, gråta understundom, af sorg eller `glädje, eller båda blandade: menniskan framlyser helt oför borgad. Herr Zetterstedt fäller visserligen ett förhastadt omdöme, då han tror, att detta folkets bröst "aldrig häfves af de känslor, som vänskap, kärlek och tacksamhet ingifva." Hos hvar och en nation finner man visserligen individuel dålighet, utan att likväl deraf kunna draga en slutsats till nationens allmänna cha rakter. Söndagen d. 4 Februari hölls visitation i Arvidsjaurs kyrka, efter Gudstjenstens slut. Jág hade predikat både på Svenska och Lappska. I Arvidsjaur äro omkring 500 Lappska invånare och 800 Svenska; man måste nästan alltid predika på båda språken. Vid altaret läses antingen Lappska eller Svenska, allt eftersom åhörarnes antal |