af den ena eller andra nationen synes större eller mindre. På predikstolen åter börjar man vanligen med Svenska, och, när förberedelsen är slut, och Fader vår skall läsas, uttalar presten begynnelseorden till denna bön äfven på Lappska, på det att båda nationerna måga veta instämma i den. Derefter uppläses texten vanligen på Lappska, sedan man äfven på Svenska gifvit tillkänna, hvilken den är, och hvar den står skrifven, på det de Svenska åhörarne sjelfva måga läsa den i sina Evangeliiböcker. Böndagstexterna uppläsas likväl på båda språken. Predikan fortsättes på Svenska, och efter dess slut börjas den Lappska predikan. Härpå läsas bönerna på endera språket, eller några på hvardera. De, som äro allmänt kända, börjar man ofta på Svenska först och sedan på Lappska samt läser dem på det sistnämnda språket, under den supposition, att de Svenska åhörarne hvar för sig läsa dem tyst sjelfva. Communionbönen läses på det språk, som communicanterna tillhöra; men, äro de af båda nationerna tillsammans, såsom ofta är händelsen, förnämligast i Arvidsjaur, så läses den gerna på båda språken, det ena först, och det andra sedan. Den Lappska psalmboken innehåller endast något öfver 100 psalmer, från Svenska psalmboken öfversatta, hvilka gå efter samma melodi, som de motsvarande Svenska. Man måste söka att välja sådana psalmer, som äfven finnas i Lappska psalmboken. Numrorna uppsättas för den Svenska psalmen ofvantill och för den Lappska nedantill, ellerjock på särskilda taflor. Både Lappar och

1

Svenskar sjunga gemensamt, och ingen disharmoni märkes, emedan orden ej höras för sången. Stundom predikas endast förberedelsen på Lappska och den öfriga delen af predikan på Svenska. Detta kan väl stundom icke vara så olämpligt, helst om man ställer förberedelsen såsom ett slags epitome af sjelfva predikan, och, om de Lappska åhörarnes antal endast består af några få personer, då det kan synas olämpligt att för deras skull uppehålla den talrika Svenska församlingen. Imellertid kan sådant lättligen urarta till missbruk, och jag för min del har aldrig begagnat denna method eller tyckt om den. När Konung Salomo ville hugga det omtvistade barnet midt i tu, var dess verkliga moder föga belåten dermed: barnet förlorade naturligtvis derigenom sitt lif, och hvad hade hon sedan för förmån att få hälften? Sammaledes synes mig med en predikan, af hvilken den ena åhöraren får ena hälften, och den andra åhöraren den andra. Utan, när så har varit, att Lapparnes antal varit obetydligt, i jemnförelse med Svenskarnes, så har jag alltid predikat den Svenska predikan fullständigt och sedan den Lappska sammaledes, men sökt den möjligaste korthet i framställningen, för att, som sagdt är, ej alltför länge uppehålla församlingen för några få personers skull. Ofta har ock den Lappska predikan fallit sig helt annorlunda, för att afpassas efter deras begrepp och omständigheter, som naturligtvis äro helt andra än Svenskarnes. Detta, kan låta sig lätt göra af mig, som ej skrifver, utan extemporerar, sedan jag på en liten pappers

En sådan

lapp upptecknat hufvudmomenterna. predikan blir väl vanligen sämre än en skrifven; men motsatsen kan ock någon gång inträffa. En fördelaktig sida har likväl denna method, nämligen att rösten ej röjer en utanlexa, eller ögonen en inanlexa, utan man ser på åhörarne och talar till dem. En man, som är fullkomlig kännare af alla språkets idiotismer och alla folkets förhållanden, idéer och seder, kan begagna denna method, tilläfventyrs ej utan fördel. Också säga Lapparne, att min predikan är dem så tydlig och begriplig; "det är, som att höra en berättelse", säga de.

Visitationen gick till på följande sätt. Visitator höll på Svenska ett tal från altaret. Derpå företogs examen. Visitator sjelf examinerade i choret några Svenskar, i synnerhet barn. Rhén och jag examinerade, på hans anmodan, i andra trakter af kyrkan, samt äfven katecheterna bland Lapparne. Efter några minuter slutades examen. Derpå framställdes af visitator åtskilliga frågor, om Gudstjensten blifvit ordentligen vidmagthållen, om catechismi-predikningar, passionspredikningar m. m. blifvit hållna o. s. v. Emedan tiden var långt framliden, tillkännagafs, att visitationen på afton skulle fortsättas i socknestugan, och man gick hem. I den första visitationen förekommo åtskilliga saker, i synnerhet rörande församlingens ekklesiastiska ekonomi, såsom fattigvår-, den, vinören och dylikt.. Vid alla de visitationer, jag öfvervarit i Åsele, Lycksele, Arieplog och Arvidsjaur har det tillgått ungefärligen på sam

ma vis. Att sådana visitationer hafva sin nytta, misskännes icke; men, årligen repeterade just på samma sätt, nedsjunka de tydligen allt mer och mer till en tom formalitet. Hvad sjelfva examen beträffar, så syntes den mig genast vara det. Meningen torde väl vara, att utröna församlingens Christendoms-kunskap i allmänhet. Men svårligen lärer denna utrönas genom frågor, framställda till församlingen i allmänhet. Om några få der finnas, som hafva god Christendoms-kunskap, så svara de, och de öfriga mumla med, för att ock synas kunna, men vara förekomna af de förra. Och, hvad barnens examen i choret beträffar, så lärer derigenom föga förnimmas; ty de, som äro snälla att läsa, komma vanligen fram och framskuffas, de öfriga hålla sig undan. När nu hela examen är slutad inom 5 à 10 minuter, så måste visitator vara en trollkarl, om han derigenom kunnat utröna församlingens Christendoms-kunskap. Att sätta sjelfva presterskapet i församlingen att examinera och då fråga dem, huru Christendomskunskapen befunnits, är väl ock olämpligt, ty då kunde man så gerna begärt deras yttrande derom utan någon anställd examen; naturligtvis skola de känna den förut, och i motsatt fall lära de visst icke genom den då anställda examen att känna den. Imellertid måste vid sådant förhållande visitators berättelse om Christendoms-kunskapen helt och hållet stödja sig på socken-presterskapets uppgift. Men hvartill behöfdes då visitation? En berättelse af pastor gjorde ju fullt ut detsamma. För att få begrepp om Christendoms-kunskapen

behöfves, enligt min tanka, ej vidare, än att gå igenom husförhörs- och communion-boken. Men, för att öfvertygas, om den verkligen är sådan, den der för hvar person står antecknad, kunde visitator, enligt. boken, uppropa en person i sönder, som framträdde i choret och der underginge en noggrann examen, både uti inan- och utanläsning. Då kunna ock lämpliga föreställningar gifvas. Härigenom controllerades husförhörs- och communion-boken. Visitator kunde då gifva en på egen kännedom grundad berättelse. Den i sin Christendom försumlige eller okunnige, äfven ibland äldre, kunde få en, ehuru till sin bevekelsegrund föga religiös, men dock till sina följder möjligen nyttig och saliggörande väckelse att förkofra sin kännedom i Guds ord. Lärdom och kunskaper äro oss nyttiga, fastän vi alla genom tupp-värp till en början blifvit lockade att lära. Att i Guds hus och inför hela Guds församling stå och skämmas för sin okunnighet, det skall ej mången villja exponera sig för en gång till. Men i synnerhet skall en sådan offentlig examen med de yngre och barnen gifva varning, uppmuntran och täflan. Genom en sådan visitation skulle, med ett ord, Christendoms-kunskapen icke blott utrönas, utan ock förkofras.

En annan bristfällighet i visitationerna, såsom de nu förrättas, synes mig bestå deri, att de, enligt min tanka, sakna den allvarsamma och curialiska charakter, som samhällsordningen både kräfver och är skyldig att fästa vid en så offentlig och högtidlig act, om den ej snart skall nedsjunka