Sidor som bilder
PDF

tiden till stor del inom Lycksele sockens område eller der nedanföre, såsom i Degerforss o. s. v. Såsom jag tycker, borde en visitations-Söndag hålIas i lika helgd som en Böndag, och ett förfallolöst uteblifvande från densamma samt köpslagan

de under Gudstjensten och visitationen vara före

nadt med samma vite som vid en Böndag. Ordningen skulle då snart återvända, om nämligen visitatorerna, med kraft och allvar och ej blott toma ord, beifrade saken. I Arieplog klagas, i många visitations-acter under förra hälften af 1700-talet, öfver Böndags försummelse och hotas med vite. * Detta hade blifvit nästan en stående artikel i alla visitations-acterna. Men, när Biskop Kiörning, år 1755, höll visitation, ålade han vederbörande att uttryckligen uppgifva, hvilka de varit, som sist härtill gjort sig skyldiga. Härpå höll han ordentlig ransakning, frikände några, söm kunde styrka laga förfall, och fällde de öfriga till böter. Efter detta förekommer i visitations-acterna på långliga tider ingen klagan öfver Böndags försummelse. Så väl detta som följande utdrag torde kunna gifva begrepp om dessa visitationers beskaffenhet i gamla tider.

Acta Proste-Tinget i Arieplog den 2 Fe

bruari 1657.

[merged small][ocr errors]

Måns Olofsson i Aricplog hafver försummat kyrkan på stora Böndagen: R. S. skall böta en half Rd., hvilken pastor skall utfordra. Item, Oluf

[ocr errors]
[ocr errors]

Nilsson ibid., har försummat kyrkan på en stor Böndag. R. S. emedan han är utfattig, therföre skall han plikta med fängelse.

§ 5.

Lapparne, som äro boende i Torpenjaur, blefvo allvarligen förmanade af befallningsmannen välbetrodde Daniel Jonsson, nästförlidne år, 1656, på tinget, att de ovägerligen komma tillstädes till Arieplog tvänne resor om året, nämligen om Jul och 8 dagar före marknaden vid 3 mark. silfvermynts böter, som protocollet utvisar. Emedan pastor i Arieplog besvärar sig, att största delen hafver sig bemälde tider absenterat, therföre skola the plikta, som ofvan bemäldt är, hvarderaten half Rd. – – – – – –

Olaus Graan,
Pastor Pitensis,

Att just visitatorn utöfvar en så godtycklig domaremagt, som här framlyser, är väl hvarken rätt eller nyttigt; men det bör väl icke heller alldeles förbises, att äfven här är ett forum, för hvilket en hvar bör visa tillbörlig aktning, ej genom stoj och buller öfverrösta ordföranden, eller miss-firma honom eller andra. Vid visitationen i Arvidsjaur, i socknestugan på aftonen, framträdde en bonde och öfverlemnade till visitator en skrift, deri han offentligen anklagade v. Pastor Rhén för irrlärighet. Han påstod deri, att i Arvidsjaur in

tet Guds ord lärdes, utan läror, som stodo rakt i strid med detsamma o. s. v. Denna skrift lemmades af visitator utan allt afseende. En så betänklig sak borde dock, enligt min tanka, ej så alldeles lätt blifvit tagen. Åklagaren var väl både skyldig och berättigad att bevisa sitt påstående, och den åklagade, i händelse klagomålen befunnits grundade, skyldig till laglig näpst, men i motsatt fall berättigad till laglig upprättelse. Nu är till märkandes, att den ifrågavarande bonden var af den så kallade Läsare-secten. Så rätt och

vist samhället handlat, att icke med våld söka "

återföra denna till sin allmänna religion, så orätt är det likväl att lemna den och dess medlemmar frihet, att onäpst rubba samhälls-ordningen. Om jag i allmänhet är skyldig ansvar för en offentlig anklagelse, som å heder och ära går, hvarföre skall jag vara fri derföre, endast för det jag är läsare? Om staten i allmänhet garanterar sina ämbetsmän att vara fredade för missfirmelse i och för sitt ämbetes utöfning? Hvarföre skall jag vara undantagen från denna garantie derföre, att jag är prest? Läsaren må gerna behålla sin tro för sig, han må till och med apostolisera och göra proselyter; men, då han vid ett forum uppträder såsom åklagare emot mig, så har han visserligen öfverskridit gränsorna af den samvetsoch tankefrihet, som ett upplyst samhälle honom förunnat: han bör då betraktas helt enkelt såsom medborgare, ej såsom en sectericus. Och, om han ådrager sig näpst, så straffas han ej för sin tro, utan för sina gerningar. Egoismen förstår

alltid att ställa sig i spetsen för fanatismen. Detta är äfven händelsen med läsareväsendet. Hela svärmeriet har egentligen sin grund i missförstådda Paulinska och Lutheriska skrifter. Frågan om menniskans rättfärdiggörelse, genom tron eller gerningar, utgör sjelfva brännpunkten. När nu grubbleriet fått insteg i vissa personers hufvuden, då finna ambitieusa charakterer här ett ypperligt tillfälle att utmärka sig och fiska i grumligt vatten. De uppträda såsom propheter och apostlar för den nya läran. Man påminne sig en Olivier Cromwell och tage sig deraf en miniature. Dessas högsta interesse fordrar presterskapets nedsättande. Hvad i Lutheri skrifter finnes anmärkt emot den tidens påfviska presterskap, det är för dessa troshjeltar sjelfva hufvud-thema't. Gifver man sig i raisonnement med dem, så predika de endast och skrika med full hals sin gamla slentrian, höra aldrig efter hvad man säger, och den, som skriker högst samt håller ut längst, är vanligen i den obildade mängdens ögon den största propheten. Så vidt förenligt är med samvetsfrihet och tolerans, borde likväl sådana ursinniga skrikhalsar hållas något i styr. Luther brann af harm deröfver, att hans skriftebarn blefvo förledda af aflatskrämaren Tetzelz taskspelerier; en rättsinnig lärare måste erfara något dylikt i afseende på dessa, som gorma med sin tros-rättfärdighet, utan något afseende

på dygd och Christlig lefnad. När de nu tillika

utösa sin förbannelse och förkunna helvetets afgrund med djeflar och lågor öfver presterskapet, deras lära och alla, som dcm höra, så dragas i

synnerhet de unga, som ännu ej sjelfva kunna pröfva, ännu ej lärt känna och misstro verlden, de dragas ifrån sin själasörjare och slå sig till läsarepropheten. Hans röst är ju mer högljudd, mer ihärdig, mer trägen. Man hör honom alltid, men presten endast vid vissa tillfällen. Lägg härtill menniskonaturen, som är mer benägen att höra och tro ondt än godt om nästan, och man skall tydligt se, att ungdomen nödvändigt i en hast skall slå sig till den nya läran och insupa, i stället för Jesu milda, menniskoälskande och fridsamma lära, detta högst intoleranta, stridslystna, förbannelse-digra svärmeri, fullt af öfvermod och andlig högfärd, som nästan hatar sjelfva namnet af dygd och Christlig vandel och, i under den missförstådda lösen: salighet genom tron allena, blindt rusar fram öfver alla gränsor af samhällsordning, blygsamhet och sansning – man påminne sig den i tidningarna införda berättelsen om firandet af Lamsens bröllopp i Luleå. - Jag ber nu hvarje rättsinnig prestman betänka det grufliga förhållandet, att i sina åhörares ögon vara ett afgrundsfoster, värdt bålets lågor, att tala till catcchumeni, hvilka anse hvarje hans ord såsom ett själens förgift! När jag 1820 reste genom Arvidsjaur, var läsareväsendet der på sin höjd. Det var just Stor-stämningen (hvilken jag framdeles skall beskrifva), jag var der. Från kyrkoplatsen hördes oupphörligt ett stormande sorl: mången icke-läsare kom gråtande till prestgården att söka tröst, slagen af de digra förbannelser, som läsarne utöst öfver honom. Jag såg en gång

« FöregåendeFortsätt »