Sidor som bilder
PDF
ePub

alltid att ställa sig i spetsen för fanatismen. Detta är äfven händelsen med läsareväsendet. Hela svärmeriet har egentligen sin grund i missförstådda Paulinska och Lutheriska skrifter. Frågan om menniskans rättfärdiggörelse, genom tron eller gerningar, utgör sjelfva brännpunkten. När nu grubbleriet fått insteg i vissa personers hufvuden, då finna ambitieusa charakterer här ett ypperligt tillfälle att utmärka sig och fiska i grumligt vatten. De uppträda såsom propheter och apostlar för den nya läran. Man påminne sig en Olivier Cromwell och tage sig deraf en miniature. Dessas högsta interesse fordrar presterskapets nedsättande. Hvad i Lutheri skrifter finnes anmärkt emot den tidens påfviska presterskap, det är för dessa troshjeltar sjelfva hufvud-thema't. Gifver man sig i raisonnement med dem, så predika de endast och skrika med full hals sin gamla slentrian, höra aldrig efter hvad man säger, och den, som skriker högst samt håller ut längst, är vanligen i den obildade mängdens ögon den största propheten. Så vidt förenligt är med samvetsfrihet och tolerans, borde likväl sådana ursinniga skrikhalsar hållas något i styr. Luther brann af harm deröfver, att hans skriftebarn blefvo förledda af aflatskrämaren Tetzelz taskspelerier; en rättsinnig lärare måste erfara något dylikt i afseende på dessa, som gorma med sin tros-rättfärdighet, utan något afseende på dygd och Christlig lefnad. När de nu tillika utösa sin förbannelse och förkunna helvetets afgrund med djeflar och lågor öfver presterskapet, deras lära och alla, som dem höra, så dragas i

synnerhet de unga, som ännu ej sjelfva kunna pröfva, ännu ej lärt känna och misstro verlden, de dragas ifrån sin själasörjare och slå sig till läsarepropheten. Hans röst är ju mer högljudd, mer ihärdig, mer trägen. Man hör honom alltid, men presten endast vid vissa tillfällen. Lägg härtill menniskonaturen, som är mer benägen att höra och tro ondt än godt om nästan, och man skall tydligt se, att ungdomen nödvändigt i en hast skall slå sig till den nya läran och insupa, i stället för Jesu milda, menniskoälskande och fridsamma lära, detta högst intoleranta, stridslystna, förbannelse-digra svärmeri, fullt af öfvermod och andlig högfärd, som nästan hatar sjelfva namnet af dygd och Christlig vandel och, under den missförstådda lösen: salighet genom' tron allena, blindt rusar fram öfver alla gränsor af samhällsordning, blygsamhet och sansning - man påminne sig den i tidningarna införda berättelsen om firandet af Lamsens. bröllopp i Luleå. Jag ber nu hvarje rättsinnig prestman betänka det grufliga förhållandet, att i sina åhörares ögon vara ett afgrundsfoster, värdt bålets lågor, att tala till catechumeni, hvilka anse hvarje hans ord såsom ett själens förgift! När jag 1820 reste genom Arvidsjaur, var läsareväsendet der på sin höjd. Det var just Stor-stämningen (hvilken jag framdeles skall beskrifva), jag var der. Från kyrkoplatsen hördes oupphörligt ett stormande sorl: mången icke-läsare kom gråtande till prestgården att söka tröst, slagen af de digra förbannelser, som läsarne utöst öfver honom. Jag såg en gång

pastor ute på kyrkoplatsen, dit han förmodligen begifvit sig, för att se till, hvad han möjligen kunde uträtta med ord. Han stod omringad af folket från alla sidor; men hans röst fick sällan eller aldrig höras, man stormade från alla håll och skrek, ingen hörde den andra och knappt nog sig sjelf. Nu deremot var allt tyst och stilla. Den omtalade bonden, som inkom med sin klagoskrift vid visitationen, hade varit den högsta läsare i Arvidsjaur och kallades derföre biskop. Man hörde under högsta läsareyrseln ofta frågas: Hvem tror du på? och svaras: På en Jan Jansa och en Jon Jansa. Denne sistnämnde var just den omtalade biskopen. Nu var han totalt öfvergifven af sin församling och liknade en slagen hund, som slokar af helt skamflat. Allt röjde, att mannens hela väsende bestod af skrymteri och egoism, ett pharfseiskt bemödande att passera för en rätt Israelit. Hans klagoskrift syntes vara ett. förtvifladt försök, att ännu en gång utmärka sig och, om möjligt, återvinna ett förloradt anseende. Men omständigheterna voro alltför missgynnsamma: de utnötta lärornas förslöade åskviggar gjorde intet intryck. Imellertid förstod Rhén sin man rätt väl. Han beräknade saken så, att, om läsare-biskopen skulle emotse någon timmelig mehn eller förlust, skulle han nog sjelfmant återkalla sin skrift och derigenom en gång för alla högtidligen afsvärja sin lära, och hvarigenom allt skulle blifva tyst. Han tillbjöd sig således, inför visitationen, och yrkade, att jemnte läsaren inställas Lappmarken,

7.

inför consistorium i Hernösand, samt trodde, att läsaren, af grufsamhet för den långa, besvärliga och kostsamma resan, skulle finna sig föranlåten att afstå. Den uträkningen synes dock icke grundad på fullkomlig menniskokännedom. Ty, då mannens afsigt var att väcka uppseende och genom hvilka palliativ som helst återställa ett sjunket anseende, hade han till stor del vunnit sitt ändamål, genom en sådan vidtagen åtgärd. Han hade åtminstone till en början kunnat triumphera dermed, att saken vár oafgjord, att han var åklagare, och presten anklagad, ett ord, som i menighetens begrepp är nästan synonymt med skyldig, och vid återkomsten hade han kunnat dikta ihop en för sig förmånlig saga. Enligt min tanka hade det varit rättast, att visitator föreställt honom, hvad äfventyr det är, att mot sin nästa upphäfva beskyllningar, som på heder och ära gå sedan ålaggt honom att uppgifva, hvari han ansåge irrlärigheten bestå, derpå afgifvit sitt yttrande, hvari säkert hela församlingen instämt, att beskyllningen ej fanns grundad, och hänvist parterna till verldsligt forum att göra de påståenden, omständigheterna kunde föranleda. Då skulle säkert åklagaren inom en dag ändrat tänkesätt och bekännelse. Man hade redan sett

[ocr errors]

något dylikt. Det var nämligen en qvinna just här i Arvidsjaur, som var en stor läsare-prophetissa och med sina fanatiska declamationer upprörde hela församlingen. Men mennisko-naturens svaghet utöfvade äfven på henne sitt inflytande: hon ville gifva sig i äktenskap. Allt var afgjordt

mellan contrahenterna, brölloppsdagen beramad, och tillrustningar gjorda. Den blifvande brudgummen begaf sig jemnte brudens giftoman till pastor att begära lysning. Rhén slår upp husförhörs- samt communion-boken och söker der igen den tillämnade brudens namn. Derpå svarar han: Den menniskan har på många år ej gått till Herrans Nattvard, och Kyrkolagen bjuder, att man skall anse en sådan för hedning. Hon predikar för öfrigt en annan lära, än den vår församling har. Jag kan för en sådan person icke afkunna något Christligt äkta förbund. Vederbörande stodo der helt slagna. De sökte genom böner utverka ändring; men Rhén förblef orubblig. De bådo honom åtminstone gifva sig något råd, huru de i så fatta omständigheter skulle bära sig åt; men han förklarade sig intet råd veta. Slutligen framkastades den frågan: Hvad, om hon skulle omvända sig? Svaret blef: Christus och hans församling förskjuter ingen botfärdig syndare; återvänder hon till den Christna församlingens sköte, så hindrar henne intet att ingå ett Christligt äkta förbund. Det dröjde icke länge, inan hon kom, betygade ånger öfver sitt framfarna väsende, erkände sitt fel och lofvade bättring samt anmälde sig till Herrans Nattvard. Efter den stunden vek den prophetiska andan ifrån henne. Ett sådant affall måste naturligtvis öppna ögonen på den förvillade menigheten. Också var det der: af frukten känner man trädet, läsare-cheferna alltid en nagel i ögat. Med allt sitt skryt öfver andelighet, lyste verldsligheten dock alltför mycket

« FöregåendeFortsätt »