blefvo i Linköping eftertryckta, hvarvid boktryckaren på tittelbladen satte orden: På hög befallning, ett tillägg, som gjorde konungen medskyldig i smädeskrifveriet. Landshöfdingen på stället, inseende felet, indrog dock genast de så beskaffade upplagorna. Detta boktryckarens tillägg på tittelbladet och landshöfdingens åtgerd dervid berättade Gjörwell i sina Allmänna Tidningar, så att hela saken kom till den stora allmänhetens kännedom; och detta gjorde han d. 11 Mars 1789 och således under den svåraste brytningen mellan konungen och riddarhuset. Måhända har han sjelf trott, att tillägget var gjordt på boktryckarens eget bevåg, och inbillat sig kunna genom berättelsen härom rentvå konungen från alla misstankar om delaktighet i företaget. Han tyckes ej hafva insett, huru han genom att utsprida berättelsen härom, gaf samma misstankar ett nytt och starkt stöd; ty många trodde, att boktryckaren aldrig vågat insätta nämnde ord, i fall han ej dertill haft någon anledning. Lätt är att inse, hvilket uppseende, hvilken förbittring uppgiften skulle under dåvarande omständigheter förorsaka, och att, oaktadt Gjörwells gränslösa trohet och sjelfuppoffring, Gustaf skulle i längden vara mindre belåten med en sådan sakförare ').

Under sin långa lefnad blef Gjörwell pröfvad af åtskilliga olyckor och sorger. Hans befordringar gingo trögt, hans belöningar utföllo knappt, hedersbevisningarna likaså; han blef kallad till

1) Redan 1779 hade ock Stockholms Posten den 18 December förklarat Gjörwell vara som tidningsredaktör i flere fall ganska oskicklig.

ledamot af blott tre inhemska lärda sällskap 1), och intet bland dem af större anseende. Som bokhandlare och förläggare hade han i början tämlig framgång; men nödgades slutligen göra konkurs. Detta var en följd dels af utländska bokhandlares iråkade obestånd; dels af den serdeles olyckan, att flere hans betydliga boksändningar till utlandet blefvo genom skeppsbrott vågornas rof; dels och förnämligast af det varma nit och den ädla frikostighet, med hvilka han förlade och bekostade en mängd för fosterlandet hedrande och för allmänheten nyttiga skrifter, hvilkas afsättning likväl icke svarade mot förlagskostnaden. Dertil kom, att hans måg och litterära vän måste likaledes uppgifva sin stat. Hårdaste slaget var dock, att Gustaf den tredje blef mördad, och att detta skedde genom Anckarström. Med denne sednares far, gamle Anckarström, hade Gjörwell varit nära förbunden genom både personlig vänskap och gemensam litterär verksamhet2), och derunder omfattat sonen med stora förhoppningar och varm kärlek. På sotsängen hade ock fadern bedt Gjörwell gå med sina råd den efterlemnade 17- årige sonen tillhanda. Gjörwell hade ock efterföljt denna uppmaning och sitt eget hjertas maning. Han betraktade sig som den unge Anckarströms fosterfader och hade samvetsgrannt sökt leda hans uppfostran och bilda hans tänkesätt. Att nu denne älskade fosterson mördade den älskade konungen, kunde ej annat än på det djupaste smärta fosterfadern. Han afskydde gerningen och äfven gerningsmannen; och likväl kunde han ej underlåta att med sina blickar följa den olycklige ända till dennes sista stund.

1) Några uppgifva ett större antal.

2) Denne måtte hafva varit en utmärkt person. Man finner öfver honom berömmande grafskrifter af Gjörwell, af Regnér, af Nicander.

Till följe af sin fasta gudsfruktan, sitt af naturen glada och ödmjuka lynne bar Gjörwell dessa och andra olyckor utan att af dem krossas. Sak samma med fattigdomen. Det behöfdes ej heller några stora tillgångar för bekostande af hans lefnadsbehof, än mindre af hans nöjen. Hemmet var en tarflig boning vid södra sidan af Ladugårdslandet. En blick genom fönstret visade rika och leende utsigter; en blick inom rummen rika samlingar af vackra blommor och, hvad Gjörwell än mer älskade, af goda böcker. Hemlifvet förljufvades dessutom genom en älskad maka och välartade barn och genom ostörd sysselsättning vid skrifbordet; detta var förnämsta nöjet. Det andra bestod i vandringar till Djurgården och emellanåt till hans egen utsedda grafplats på Solna kyrkogård. Till trefnaden bidrog ock den i sig sjelf milda och mer och mer försonliga sinnesstämningen. Herrnhutarens fordna stränga omdömen mildrades småningom, och han förklarade, att hans åsigt numera bestod i en eclecticism, ett urval, af hvad han ansåg vara det bästa i alla religioner. Han hade i yngre åren tadlat Bayle, Kellgren m. fl. dåtidens författare. Numera hördes han ursäkta, stundom försvara, någon gång t. o. m. berömma dem, och han lät med ett kopparstick öfver den sistnämndes grafvård pryda tittelbladet till ett bland sina sista arbeten. Detta rörande allmänna religiösa eller politiska förhållanden. I sina enskilda och personliga var han alltid och förblef mer och mer sjelfva fördragsamheten, försonligheten, kärleken. På gamla dagar fick han läsa Valerii af samma känslor genomglödgade skaldestycke Den Allmänna Kärleken. Det anslog djupt ett sinne, som led af att nödgas ogilla, men kände sin högsta sällhet i att älska, att beundra. Ur samma skaldestycke och till sitt valspråk tog ock den nu 73- årige mannen följande rader:

Ingen fiende vill jag fördömma,
Aldrig hata en förrädisk vän.
Nej! en njutning mindre eger den,
Som ej har en oförrätt att glömma.

Gjörwell var på gamla dagar en också i det yttre ovanlig företeelse. Han visade sig alltid med bar hals, nedviken skjortkrage och en vid öfverrock med enkel knapprad, samt knäbyxor och kängor. Alla igenkände genast den ovanliga gestalten; men kände ock, huru from, anspråkslös och välmenande han var, och omfattade honom derför, ehvar han framgick, med välvilja. Då Stenborg skulle på sin teater föreställa den gamle, glade och älskvärde Anakreon, tog han till förebild den af alla kände Gjörwell, och det till stor glädje för åskådarne, också för Gjörwell sjelf. Denne fick äfven mottaga aktningsfulla bref eller besök af en mängd utmärkta personer, äfven utländningar; t. ex. skaldinnan Amalia v. Imhoff och rysska sändebudet v. Suchtelen m. fl. Vid sin ankomst till Sverge fick Karl Johan af dåvarande bibliotekarien Wallmark höra omtalas Gjörwells personlighet, förtjenster, missöden och torftiga belägenhet och begärde ett samtal med den gamle. Denne hade svårt att ändra vanor och anlägga en för hofuppvaktning passande utstyrsel. Låt honom komma, sade Karl Johan, låt honom komma i sin vanliga drägt; det är med personen icke med kläderna, jag vill göra bekantskap. Gjörwell kom och blef på det vänligaste mottagen och fick efter ett långt samtal löfte om årlig pensjon af femhundra riksdaler, gifna ur prinsens handkassa. För att tillika afhjelpa ögonblickets behof lät denne genom Wallmark genast sända honom en sedel på 100 riksdaler banko. Dagen derpå skref Gjörwell till Wallmark följande ord: mitt första göromål i dag på morgonen var att tacka Gud för hans stora nåd; mitt andra blef att nedkalla välsignelse öfver vår milde

kronprins; och mitt tredje att af den erhållna gåfvan anslå några riksdaler till Evangeliska Sällskapet för att främja tryckandet af den Heliga Skrift. Några månader derefter, d 26 Augusti 1811 afled han i en ålder af öfver 80 år.

TOLFTE KAPITLET.

JOHAN SIMMINGSKÖLD.

Mannen förtjenar att kännas, icke blott såsom tillhörande det sällskap, som hjelpte till att förbereda statshvälfningen 1772, utan ock som en fullständigt utpreglad tidsbild af det samvetslösaste lycksökeri. Betydligaste delen af hans verksamhet hör väl till Gustaf den tredjes tid; men är med Gjörwells så invecklad, att hans lefnad må här bredvid dennes framställas; ehuru Simmingsköld i öfrigt ingalunda förtjenar plats bland Sverges vetenskapsmän.

Han föddes 1748, ofrälse och med namnet Simming, uppväxte i ett förmöget föräldra-hem, men åsamkade sig redan då skulder; ärfde efter fadern 8000 rdr.; förskingrade dem snart; sysselsatte sig med genealogier, men saknade grundliga kunskaper; skref deremot vers med lätthet, författade en hop sådana vid födelse- namns- och brölloppsdagar inom Stockholms borgarehus; och tillika en politisk ströskrift benämnd Karbasen; gjorde bekantskap med Gjörwell och fick i dennes tidskrifter införa åtskilliga uppsatser; underkastade sig dock, att Gjörwell dem förut öfversåg och ändrade; utgaf 1769 och till tjenst åt Hof-Hattpartiet en fortlöpande riksdagskrönika, till hvilken Gjörwell uppsatte ett rekommenderande förord; fick sedermera skrifva också i Gjörwells Allmänna Tidningar och dymedelst deltaga i förberedandet af 1772 års statshvälfning; arbetade för detta mål, i synnerhet medelst införande af flere lofsånger öfver