kronprinsen, lofsånger så högstämda, att deras smicker stötte många för hufvudet, och den 20-årige skalden J. G. Oxenstierna skref derom år 1770 följande rader: Skall jag med kran och domkraft söka Nej! förr'n jag mig slik möda gifver Att sensta åldrars ömkan få, Med den sextern, jag dagligt skrifver, Simming fortfor dock att skrifva berömmande verser öfver Hattpartiet, öfver Karl Scheffer och öfver kronprinsen; utgaf våren 1772 en samling skrifter till konungahusets och den nu på tronen uppstigne Gustafs ära; skaffade sig vid statshvälfningens utförande åtskilliga uppdrag och förtjenster; blef efter densamma jemnte sin far adlad med namn och nummer, tagna af en äldre slägtgren, Simmingsköld; lyckades sedermera vinna Karl Scheffers ynnest; fick medfölja på dennes resor; · - erhöll af honom penninge-understöd och genom honom personligt tillträde till konungen; kom snart på den så kallade garderob-vägen i närmare förhållande till denne sednare och derjemnte till gunstlingarna Armfelt och Schröderheim; användes vid tillställande af smutsiga nöjen; undanträngde sin förre välgörare Gjörwell; fick dennes plats som konungens handbibliotekarie 2); 1 Upps. Bibl. J. G. Oxenstiernas sjelfbiografi. 2) Fersen 5. 232 säger, att konungen nämnt honom till riddare af vasa-orden; men i kalendern står han ej som sådan upptagen. utnämndes 1779 till lagman och ordens-historiograf dock med förbehåll att ej få bära ordenstecknet; blef först 1782 som sådan i kalendern upptagen, och torde då fått tillåtelse detsamma nyttja. Wid en eldsvåda på frimurarebarnhuset 1783 upptog prinsessan Sofia Albertina de husvilla barnen i sitt palats. Deröfver slogs en skådepenning, med af Simmingsköld föreslagen inskrift: Vasorum sorori, som skulle betyda At Wasarnas syster; men bokstafligen betydde åt krukornas syster. Den blef aldrig utlemnad. Till vinnande af magt och anseende hade Simmingsköld åtskilliga andra beräkningar. Han t. ex. mutade en hoflöpare, som, då han var på större bjudningar, kom till honom med föregifna befallningar att skynda till konungen; — lyckades så inbilla en hop menniskor, att han stod serdeles väl på högsta ort; beredde sig ock ett visst inflytande; skaffade några sina små-skyddlingar åtskilliga fördelar, och begynte bortgifva smärre prestlägenheter; fick i tidningarna mottaga en och annan lofsång också af Bellman; lät Sergel modellera sin medaljong; inköpte några landtgods och började föra ståt som en hög och mägtig herre; saknade likväl dertill behöfliga tillgångar; började fördenskull skaffa sig sådana genom att med efterapad stil och sigill förfärdiga och sedan utprångla falska reverser eller vexlar, bland andra en i välgöraren Karl Scheffers namn på 4000 rdr. Efter några år blef bedrägeriet upptäckt; men Scheffer utbetalade summan och sökte nedtysta saken, såsom den der från skyddlingen återkastade någon skugga äfven på beskyddaren. Men snart kommo flere dylika bedrägerier i dagen. Öfverståthållaren Karl Sparre ville då häkta mannen; men på gunstlingarnas bedrifvande och enligt hemlig befallning lät man honom hösten 1784 rymma, sedan likväl Schröderheim från honom återtagit ordens-tecknet. Han efterlemnade i Sverge omkring 60,000 rdr:s skuld och en mängd skickligt förfalskade papper, dessa sednare till ett sammanlaggdt värde af öfver 35,000 rdr. Kommen till Tyskland, utgaf han sig vid några der befintliga furstehof och annorstädes vara af svenska konungen utsänd för att köpa konstsaker och anställa historiska forskningar; lyckades så i början narra sig till både förtroende och penningar; fann dem dock för sina behof otillräckliga; skref då till Armfelt och Schröderheim och begärde genom dem en årlig pensjon; fick likväl på dessa bref intet svar; skref då omigen till Schröderheim och hotade att utgifva en bok om de hemligaste anekdoterna rörande konungens person, hof och gunstlingar och föranledde dymedelst inom dessa kretsar mycken oro. Men genom Bose, saxiska sändebudet i Sverge, begärde man då, att kurfursten i Saxen skulle låta häkta och inspärra Simmingsköld; detta skedde ock hösten 1785, och just när denne i Leipzig utprånglade några falska i Gustafs och Karl Scheffers namn skrifna papper; han fördes hastigt och hemligt till Königstein och utan att någon fick med honom samtala. Det var bakom ryggen på då varande svenska sändebudet i Dresden, som saken bedrefs; men nämnde saxiske sändebud Bose blef nämnd till kommendör af nordstjerne-orden. I Stockholm väckte Simmingskölds uppförande mycken förbittring, och Sergel slog med sin käpp sönder den medaljong, han öfver honom moddellerat. Fordrings-egrarna begärde, att han måtte stämmas och inforslas; det svarades, att man icke visste, hvar han fanns; rättegång öppnades likväl, då den frånvarande blef 1786 dömd från adelskap och ämbete samt till fästningsarbete för lifstiden; men emedan han ej kunde anträffas, skulle i stället hans ofrälse namn Johan Markusson blifva på skampåle uppspikadt. Han blef sedermera hela tiden bortåt qvarhållen på Königstein; efter Gustafs död frågade kurfursten, om han ej nu mera kunde lössläppas; hertig Karl vägrade, och Simmingsköld blef på nämnde fästning qvarsittande till sin död 17961). TRETTONDE KAPITLET. JOHAN FRANS BEYLON intog en så framstående plats i den tidens händelser, att han förtjenar en plats äfven i dess historia. Men inom hvilken klass af dess utmärktheter? Han var hvarken stats-, riksdags-, ämbetseller vetenskapsman, ej heller idkare af vitterhet, skön konst, handel eller näringar. Men i fråga om samtida händelser och personer, och äfvenså i fråga om bästa sättet att dem betrakta och behandla, egde han en ovanligt stor skatt af både teoretiskt vetande och praktisk skicklighet. Derföre ock till följe af sitt i detta hänseende stora kunskapsförråd, må ock hans lefnadsteckning upptagas tillsammans med vetenskapsmännens. Född i Schweitz och utan större förmögenhet, erhöll han dock god uppfostran och förvärfvade många kunskaper. Af flere förordad, blef han 1760 antagen till föreläsare eller så kallad lektör hos Lovisa Ulrika. I början väckte han föga uppseende, infann sig på kallelse till läsning hos drottningen och till måltiderna vid kavaljers-taffeln, samt återvände derifrån till sitt lilla anspråkslösa rum. Men under nämnde tjenstgörning och till följe af drottningens fritalighet fick han kännedom om flere vigtiga förhållanden rörande hofvets personer, planer och företag. Han iakttog dock om allt detta bibl. Bergianska brefsamlingen; 1) Fersens skrifter 5. 232 6. 26, 52. Heml. Handl. rör. Sverges historia 2. 140. Anreps Åttartaflor; Vetensk. Akad. Riksark. Då varande svenska sändebudets i Dresden Missiver i Okt. 1785. Svea Hofrätts arkiv. Rättegångshandl. 1786 om Simmingsköld. Ordenskapitlens protok. d. 28 Apr. 1779. n berömvärd tystlåtenhet samt ådagalade tillika en klokhet, en pålitlighet, som förvärfvade honom allas och i synnerhet drottningens jemnt stigande förtroende.. Efter någon tid och i synnerhet efter 1764 blef han ock invigd i hofvets flesta angelägenheter och ofta rådfrågad, samt erhöll högre lön, bättre rum och stundom plats vid drottningens eget bord. Efter par, tre så genomlefvade år, fanns det knappt någon, som bättre kände hofvets alla personer och förhållanden och kunde, när han så ville, på deras ledning inverka. Snart började ock många och äfven högt uppsatta personer att med artighet bemöta den förut ringaktade föreläsaren. Anseendet ökades sedan de kungliga barnen uppväxt; ty han erhöll snart samma förtroende också hos dem, och det angående deras allra ömtåligaste förhållande till såväl hvarandra som de kungliga föräldrarna. Aktningen och förtroendet voro följder af uppförandet. Vid erhållna meddelanden och uppdrag ådagalade han, som nämndt är, mycken tystlåtenhet och pålitlighet; i sina gifna råd mycket förstånd, sans och omtänksamhet, tillika mycken och allvarlig upprigtighet; men dennas ord uttalades ofta med tårar i ögonen och på så älskvärdt sätt, att den icke stötte, ens den snarstötta drottningen. Hans omdömen och råd voro också vid alla tillfällen icke blott välbetänkta utan ock välmenande samt gingo ut på att medla och försona och än häldre att förekomma förhetsningar, misstag och orättvisor. Denna hans verksamhet var serdeles välgörande vid många missförhållanden, som uppstodo inom sjelfva konungahuset. Utan Beylon skulle troligtvis flere förargelseväckande brytningar egt rum; ehuru dessa familj-tvister och hans försonande åtgerder dervid icke kommit till allmännare kännedom. Serdeles märklige voro hans bemödanden att förekomma den åren 1771 och 1772 hotande brytningen mellan |