Gustaf den tredje och dennes moder. Gustaf kallade honom ock konungahusets Mentor.

Hvad som stärkte anseendet och gaf vigt åt orden, var, att man icke kunde förebrå honom något drag af personlig egennytta eller äregirighet. Han eftersträfvade hvarken högre lön eller ämbete, utan nöjde sig med den ringa platsen af föreläsare; och när han 1770 nämndes till riddare af nordstjerneorden, skedde detta endast derföre, att han måtte under tittel af chevalier Beylon kunna så mycket lättare drifva sin konungs underhandlingar vid hofvet i Paris 1). Af dessa orsaker blef han föremål för icke blott sluga artigheter och egennyttigt smicker, utan ock för allas aktning, förtroende och tillgifvenhet. Sjelfva de utländska ministrarna, sökte hans person för att genom honom främja sina hofs önskningar. Rysslands bemödanden tillbakavisade han dock; men lyssnade deremot välvilligt till Frankrikes förslag, emedan dessa mer öfverensstämde med hans herrskarinnas åsigter. Han var också en varm anhängare af konungahuset och af dess sträfvande efter ökad magt, samt bidrog i flere hänseenden till utförandet af statshvälfningen 1772; men allt detta på sådant sätt, att icke ens frihetsmännen kunde neka honom sin aktning.

Efter berörde statshvälfning sökte han draga sig tillbaka, också för att så mycket möjligt undvika allt deltagande i de svåra tvister, som föreföllo inom konungahuset, och i synnerhet mellan Gustaf den tredje och Lovisa Ulrika. Till följe af stillasittande och nycken vällefnad, han älskade bordets nöjen, började han ock lida af gikt och åtskilliga andra krämpor. Han tog följaktligen afsked från sin tjenst hos Lovisa Ulrika, mot hvilken han dock äfven sedermera visade trohet och tacksamhet. Han erhöll dervid i pensjon 2,000 rdr hvarjemnte han årligen åtnjöt 2,400 livres från Frankrike; några sade, att han erhöll un1) 42. 18.

derstöd också från Spanien. Gustaf den tredje skänkte honom äfven ett landställe bredvid Ulriksdal. Här tillbragte han sina sista sju år i lugn, mest sysselsatt med blomsterodling. Men äfven i denna sin ringa trädbyggning blef han fortfarande föremål för uppmärksamhet och aktningsbetygelser och fick mottaga många besök, ringares och högres om hvarandra, till och med de allra högstas; konungen sjelf sågs stundom vid hans bord.

De svåra brytningarna mellan denne och enkedrottningen 1778 måste djupt smärta Beylon. Under loppet af 1779 tilltog ock dennes sjuklighet och urartade snart till skörbjugg, beledsagad af en mängd elakartade bölder. Sjukdomen blef både långsam och plågsam. Alla, och i synnerhet Gustaf den tredje och Lovisa Ulrika, förklarade sitt deltagande, sin oro; men läkarnes bemödanden visade sig fruktlösa. Förutseende sin snara död, vände sig Beylon till Axel Fersen, för hvilken han hyste mycken vänskap och förtroende. Åt denne anförtrodde han uppsättandet af sitt testamente, och föreskrifterna om sin sista vilja. Frånfället inträffade d. 12 Nov. 1779. Sorgen dervid blef djup och allmän. Man såg tårar i den starke Fersens ögon, och hörde från Gustafs läppar de djupt betydelsefulla orden: jag har förlorat en af mina upprigtiga vänner». Allmänhetens omdöme var: ingen har klagat öfver Beylons lefnad, men alla öfver hans död.

Mer än någon annan hade den aflidne haft kunskap om alla konungahusets förhållanden, också de mest ömtåliga. Genast efter hans frånfälle lät ock Gustaf till sig taga hans efterlemnade papper och uppbrände en del af dem. Man har dock trott, att Beylon före sin död anförtrott de vigtigaste åt Axel Fersen 1).

1) Det är måhända på detta sätt, som till Fersens arkiv kommit den högst vigtiga under åren 1770-1772 förda bref

Bland denna tids vetenskapsmän intages en betydande plats af dem, som sysselsatte sig med Sverges historia. Se här de förnämsta bland dem.

FJORTONDE KAPITLET.

OLOF V. DALIN.

De historiska vetenskapsmännen intaga under frihetstidens sednare ett lika utmärkt rum, som under dess första del. En bland de förnämsta, som vårt fädernesland hade att under Adolf Fredriks tid hugna sig af, näml. Olof Celsius, har redan tillförene blifvit skildrad1).

Dalin fortsatte äfven under denna tid sitt förut omtalade stora verk, Svea rikes historia, och framförde den till 1611, d. v. s. till Karl den niondes frånfälle. Den blef afbruten blott genom hans eget, hvilket inträffade 1763. Vi hafva väl tillförene 2) uttalat några allmänna anmärkningar öfver besagde arbete, och om dess lära rörande vattenminskningen m. m. Men under nu ifrågavarande tid erhöll verket en fortsättning, som lyfte det högt öfver andra den litterära samtidens flesta företeelser. Vi skola derföre ytterligare tillägga några ord om dess utomordentligt stora vigt för fäderneslandet.

Antydt är, att källskrifterna för Sverges historia voro då för tiden jemnförelsevis mot i våra dagar både få och osofrade, och att Dalins arbete serdeles rörande äldsta tiderna följaktligen besvärades

vexlingen mellan Lovisa Ulrika och Gustaf den tredje och Beylon; som blifvit tryckt i tredje delen af Fersens skrifter, och ur hvilka vi (43. 22-27) infört flere utdrag.

1) 38. 105. 43. 114. Sednare utkomna källskrifter hafva om denne man framlaggt flere nya uppgifter och omdömen, hvilka vi för närvarande ej hinna granska och begagna.

2) 32. 188-191.

Fryxells Berätt. 44.

och måste besväras af många och stora misstag. Men det har tillika många och stora förtjenster. Före honom gällde rörande vår äldsta historia Rudbecks stundom snillrika men orimliga läror, rättare sagdt dikter '); väl af några motsagda, men af mängden ännu antagna och efterföljda. Det var förnämligast Dalin, som efter en svår strid lyckades bortvisa största delen af dem från historiens område. Före Rudbeck hade många rörande vår äldsta tid följt förnämligast Loccenii verk. Men detta var författadt 1654 och således med än färre och sämre källskrifter; de vigtiga isländska hade ännu icke kommit till allmännare kännedom. Loccenii teckning af Sverges gamla historia öfverflödade följaktligen också den af misstag, närbeslägtade med Rudbecks, ehuru icke på långt när så stora och vidunderliga. När nu Dalin öfvergaf Rudbecks åsigter, återvände han icke derföre till Loccenii. Hans klara blick upptäckte de många misstagen äfven hos denne författare. I stället för hans origtiga åsigter, ehuru i ett och annat af dem påverkad, framlade nu Dalin den teckning, som med några af Lagerbring gjorda förändringar varit i hufvudsaken gällande allt sedermera och ända till de tre stora förändringar häruti, som under närvarande århundrade inträffat; den ena då Rühs år 1803 ur Sverges historia utströk 2) den förut der intagna sagan om fornjoterska konungaätten; den andra, då Reuterdahl år 1833 bestämdt förklarade, att först från och med Olof Skötkonungs tid finnes någon verklig svensk konungahistoria 3); och den tredje, då Sven Nilsson började framlägga sina åsigter om Nordens ur-innevånare och derigenom öppnade utsigten öfver en omätlig och hit

1) 20. 159-177.

2) Enligt Ihres anvisning.

3) Flere häfdatecknare hade redan förut betviflat pålitligheten af de äldre konunga-längderna, och Schwerin hade 1813 börjat Sverges historia med Erik Segersäll;

tills okänd eller förbisedd tiderymd i hela menniskoslägtets historia. Ända till inträffandet af dessa förändringar d. v. s. under en tid af omkring 70 år har Dalins arbete varit den grund, på hvilken svenskarnes uppfattning af deras fäderneslands äldre öden hufvudsakligen hvilat. Före Dalin hade vår historia för tiden mellan år 1000-1611 varit vanställd af både oreda, misstag och ofullständighet. Dalin var den, som först gaf åt svenska folket en mera sann och ordnad öfversigt af fäderneslandets öden under besagde, liksom under föregående århundraden. Före Dalin funnos väl för dessa tider Messenii och Loccenii m. fl. framställningar af Sverges historia, men de voro skrifna på latin. Dalin var den, som först utgaf ett sådant verk, på vårt eget språk skrifvet och derigenom för vårt eget folk tillgängligt. Före Dalin fanns vår historia på vårt eget språk skrifven blott i spridda styckevis förekommande uppsatser. Dalin var den förste, som gaf oss den i ett större och sammanhängande helt. Före Dalin voro alla på modersmålet författade svensk-historiska arbeten torra, tröglästa och af få begagnade 1). Dalin med sitt klara och behagliga framställningssätt var den, som flyttade historien från väggarnas bokhyllor in i svenskarnes hjertan. Hans förtjenster i alla dessa hänseenden både som fosterlandsvän, vetenskapsman och konstnär äro så stora, att ingen svensk häfdatecknare kan med honom ens jemnföras; och han skall för alla tider behålla det väl förtjenta namnet af svenska historiens fader. Sin förtjusning öfver honom och hans verk har Gjörwell år 1797 uttalat med följande ord, historiens genius har tillskapat Dalin för att trösta och försona oss med alla de mörka och svårlästa verk, som allt från Verelius ända ned till Wilde lågo på vårt stackars minne såsom tunga quarnstenar. Dalin

1) Olai och Laurentii Petri förtjenstfulla verk afhandlade blott vår äldre historia.