. mänhet den allvarliga poesien, ehuru i början ofta idkad, var dock icke Dalins starkaste sida, och just nu anförda stycke är i viss mån till form och innehåll lånadt från en äldre skald; ehuru det sedermera blifvit af Dalin mycket bättre utfördt1). Denne sednares hog och egentliga skaldelynne lågo förnämligast till skämtsamma, lekande, lätt satiriska dikter, af hvilka ock en stor mängd flögo kring landet. En bland de oftast hörda var nedanstående beskrifning öfver två ungherrars misslyckade resa till en bal, anställd på någon utanför hufvudstaden belägen herrgård. Som prof på den tidens smak införa vi derur följande verser. Herr Henric och herr Arvid, de raske hofmän, Det var alt om en Söndag, de minnas det väl än; I hafven det väl hört, att balen han slöts uti pussen. Den natten hon var dem en Lucia natt, Men när de då fingo den dagen fatt, · De hofmänner krusade fagran låck, Det hvita pudret rökte så vida, Och ingendera glömde sin ståltaste råck; I hafven det väl hört, m. m. De drogo sina handskar båd' hvit och gul, I hafven det väl hört, m. m. 1) 32. 187. Den hästen, han månde så modfälter gå, Herr Henrik var en, herr Arvid var två, Det gick öfver dalar, det gick öfver berg, Sig korsade Jätte, sig korsade dvärg, Men trollandan sprang in i stenen så snäll, »Om hofmännen röra min trollade häll, Så skall väl den här färden stanna.» I hafven det väl hört, m. m. De hofmänner stötte den trollade häll, Att trollen af gnistor brände: För sanning säger jag, att stöten var snäll; Men enspännarn stalp öfver ände. I hafven det väl hört, m. m. De Hofmänner föllo i den sanka dy, I hafven det väl hört, m. m. Herr Henrik han axlade rocken grå, »Och fast jag på mig ej har torran en trå, Herr Arvid upplyfte sin gullsmidde hatt, Stor sak i en skråma, jag är en soldat, Jag är intet födder till quinna. Och hem kom hästen och rädder var den Man har efter Dalin en stor mängd dylika dikter, föranledda af hvarjehanda tillfälligheter, och detta icke blott inom konungahuset och hofvet. Outtömlig på välvilja och verser, slösade han med sådana gåfvor också åt andra sina vänner och bekanta. För alla äfven de minsta tillfälligheter hade han städse till hands en tanke, ett infall, en vers, sällan af något mera djupt och poetiskt innehåll, men alltid godmodigt, gladt, skämtsamt. När han väntades till sällskapet, plägade man derföre, liksom på försåt, framsätta ett bläckhorn och der bredvid lägga papper och penna, i den sällan svikna förhoppning att sålunda från honom framlocka några rader till firande af dagen, värdfolket eller gästerna. Bland hans tryckta skrifter finnas öfver 900 sådana tillfällighets-stycken. På detta sätt blef hans skaldegåfva under de sednare åren använd till besjungande af blott obetydliga föremål, och skaldekonsten sjelf på sätt och vis förnedrad. Men inom detta fält frambragte han ej sällan småstycken, utmärkta af fyndighet, lif och behag. Som prof på hans förmåga i denna väg inrycka vi nedanstående skaldestycke, skrifvet år 1749 och på det älskade Engsö och på Fredriksdagen, namnsdagen för både Sverges konung och Engsö egare. Det heter: Gud, låt denna dagen blänka Och all sällhet Sverge skänka, Fredrik kung och Fredrik grefve, Man har mot Dalin rigtat flere anklagelser, för hvilka det förefinnas skäl, men ock motskäl eller åtminstone ursäkter. En sådan, och den ganska vanlig, gäller det föga grannlaga sätt, hvarpå han prisade fröken Taube och ej sällan slösade berömmande verser på personer, vare sig kungliga eller andra, hvilka snarare gjort sig förtjenta af klander eller åtminstone tystnad. Det är ock motbjudande att se den i många fall store mannen nedlåta sig till dylikt smicker. Företeelsen har likväl sin förklaring. Dåtidens anda hade ännu icke gjort sig full reda för skaldekonstens kallelse att upplysa och förädla menniskoslägtet. Det sätt, hvarpå mycket berömda poeter prisat en Augustus, en Ludvig den fjortonde och dessas gunstlingar, lockade till efterföljd, tjenade till ursäkt. Sverge sjelft hade ock de färska exemplen af Lucidor och Runius, hvilka på beställning och emot betalning nedskrefvo den ena berömmande tillfällighets-versen efter den andra. Tiden hade genom allt detta blifvit lockad att ofta nog betrakta skaldekonsten som ett slags handtverk, en medfödd skicklighet att åt hvem som häldst kunna förfärdiga, t. ex. versmakaren en vacker bröllopsskrift liksom skräddaren en vacker bröllopsdrägt; och att diktens värde bestod i formens prydlighet, oberoende af innehållets sanning. Man tyckte ock, att den, som egde dylik rimmare-förmåga, icke borde vägra en så ringa tjenst åt en derom bedjande vän. Detta allt har troligen inverkat på Dalin. Han var också allt för medgörlig att afslå dylika böner, och detta så mycket mindre, som han kunde dem utan ringaste möda efterkomma. De begärda verserna, genast i hufvudet af sig sjelfva färdiga, ville ock genast tränga sig fram på papperet. Ett annat klander angick det sätt, hvarpå han i yngre år uppstämde lofsånger till frihetens ära; men i de sednare arbetade för utvidgning af konungens magt. En sådan motsägelse mellan ungdomens och ålderdomens åsigter är dock ganska vanlig; och man kan derföre icke serdeles undra på, att något dylikt inträffade också med Dalin. Hofvets personliga välvilja mot honom sjelf alstrade naturligtvis samma känslor tillbaka. En likaledes tadlad omvexling bestod deri, att han först gjorde allt möjligt för att med sina sånger uppegga svenskarnas stridslystnad och derigenom framkalla finska kriget 1741; men att han sedermera och när detta på ömkligaste sätt misslyckades, skref gäckande smädeskrifter öfver dess hjeltar, sina fordna vänner. Men båda delarna hade sin förklaring i den lifliga inbillningskraft, med hvilken han såg i förstorad gestalt, först den väntade äran och sedermera den inträffade vanäran, - och tillika i hans skarpa blick att upptäcka och hans stora benägenhet och förmåga att på gäckande sätt framhålla hvarje drag af pösande öfvermod. Svårare anklagelser föranleddes af de många vanarter, som hos den tioårige kronprinsen förefunnos, när Dalin skildes från sin hos honom innehafda lärare-befattning. Felet torde dock böra sökas äfven hos prinsens moder. Möjligt ock, att Dalin, sjelf qvick och snillrik, blef öfver samma egenskaper hos kronprinsen så förtjust, att han bländades eller blundade, eller åtminstone icke kunde förmå sig till allvarligare varningar. Med anledning af dessa mot Dalin rigtade anklagelser, må följande anmärkningar tilläggas. I |