början af sin bana ådagalade han ofta nog en varm kärlek till allt, hvad han ansåg sanut, stort och ädelt. Vi minnas de många och högstämda lofsångerna öfver Karl den tolfte och likaså det berömda qvädet »Förblindade verld». Äfven i Argus förekomma flere utbrott af samma känsla. Efter att hafva med allvarliga ord förebrått svenskarna flere deras nationalfel och bland andra också försummandet af eget språk och begagnandet af främmande ord, utbrast han: åtminstone skall jag vara svensk och tala icke med obegripliga ord utan så, att alla skola förstå mig.

Ja visst! med svenska ord vill jag de svenska säija Båd små och stora fel.

Maitresse, galant, pedant och tok båd half och hel. Från herren till dess dräng, från fruen till dess däija, Sku alla få sin del.

Ty dygden vill jag värja,

Men uti lasters blod skall jag min penna färja.

Dessa och många dylika ställen visa, att han verkligen hade ett varmt och känsligt hjerta. Men hans styrka låg dock än mer i hufvudet, och detta tog slutligen öfverhand, såsom ofta sker till följe af ökade år och erfarenheter, också af hans eget skaplynne. Han var ej en bland dessa höga sjelfständiga naturer, som kraftfullt och hänförande ingripa i mensklighetens stora religiösa, moraliska eller politiska förhållanden, och som oförfäradt och orubbadt gå sin bana fram och först trotsa och sedermera omskapa sin samtid.

För sanningens och fullständighetens skull hafva vi här angifvit också de skuggor, som falla öfver Dalins minne. Vi vända oss nu och med glädje och tacksamhet från dem och till de dagrar, hvilka genom sin mängd och sin glans försköna hans bild och öfverstråla dess fläckar; företeelserna af hans vittra, historiska, och publicis

i

tiska storverk, samt af det sätt, den kraft och den framgång hvarmed han ifrade i språket mot främmande ord; i skriftställeriet mot oegentliga, oklara och konstlade ordställningar; religionen mot pietistiskt hufvudhängeri; i filosofien mot onödig dunkelhet och förkonstling; i uppfostringsläran mot uteslutande sysselsättning med språk i st. f. sakkunskap, i publiciteten mot läran om massornas hållande i okunnighet; i historien mot de rudbeckska dimbilderna och natio

nal-skrytet ; och i lefvernet mot en mängd fördomar, fel och laster. Hans förtjenster blefvo ock med tacksamhet erkända. Vi hafva berättat den minnesfest och den minnesvård, med hvilka Lovisa Ulrika och prins Gustaf hedrade sin och fosterlandets bortgångne vän1). Detta var konungahusets tacksamhets-gerd. Å svenska vetenskapens och folkets vägnar har han blifvit prisande skildrad af häfdatecknaren Celsius, af häfdaforskaren Nordin, af skalderna Lilliestråle ur gamla, Atterbom ur nya och Malmström ur nyaste skolan, och af alla med varmt erkännande af hans förtjenster. Och i sanning, då han skref Svea rikes historia» inskref han ock i den sitt eget namn och gjorde det till föremål för kommande tiders häfdateckning och kommande slägters tacksamhet.

FEMTONDE KAPITLET.

SVEN LAGERBRING.

Från en konung Sverres märkesman vid namn Bring 2) har man velat härleda en norsk slägt med samma namn. En dess afkomling var handelsman i Landskrona och utmärkte sig genom svensktfosterländska tänkesätt och uppoffringar. Sonen

1) 43. 15.

2) Fallen i strid år 1193.

och sonsonen blefvo efter hvarandra kyrkoherdar i Brönnesta i Skåne. Under såväl Karl den elftes som tolftes krig ådagalade också de en orubblig trohet mot svenska kronan.

Den sistnämndes son var Sven Lagerbring; vi omtala honom genast med detta hans sedermera erhållna adliga namn. Han var född d. 24 Febr. 1707 och i barndomen något sjuklig, men mycket liflig. Detta sitt lynne liksom sin ihärdighet ville han i någon mån tillskrifva den omständigheten, att han fått uppväxa i den på en gång vackra men magra och backiga Göingetrakten, och icke på det feta men flacka och ofta sumpiga slättlandet. Efter några mindre dugliga enskilda lärare erhöll han till deras efterträdare den utmärkte Oehlreich. Genom dennes lyckliga undervisningsgåfvor samt egna lyckliga anlag, både fattningens och uppförandets, ilade han på kunskapsbanan så hastigt framåt, att han vid fjorton års ålder blef student.

Med anlag och böjelse för flere olika vetenskaper, kände han sig dragen åt olika håll. Lunds högskola hade vid den tiden flere utmärkta lärare, hvilka ingåfvo kärlek hvar till sin vetenskap. Vi nämna här blott några de förnämsta, t. ex. Rydelius, hvilken drog den unge studenten till filosofien, så att denne hela sin lefnad igenom satte Rydelii lära öfver dem, som utvecklades af Leibnitz och Wolf. En annan var den strängt renlärige Jakob Benzelius, hvilken drog honom till teologien, så att han sedermera hela sin lefnad igenom höll sig till svenska statskyrkan. En tredje, Kilian Stobæus, lifvade hans håg för historien, det sedermera blifvande älsklingsämnet. Mägtigast verkade dock i början rättsläraren, professor Nehrman, hvilken ock välvilligt understödde den nödställde hoppgifvande ynglingen. Denne egnade sig ock företrädesvis åt sin välgörares vetenskap och blef deri antagen till akademie-adjunkt, hvarifrån han

men

dock snart öfvergick till tjenstgörning i Svea hofrätt. Jemnte sin befattning derstädes blef han ock anställd i presidenten Fersens hus som enskild lärare för dennes söner, Karl och den sedermere bekante Fredrik Axel. Han utnämndes väl derefter till akademie-sekreterare i Lund; men snart började historien undantränga rättsläran. Till den förra kände han sig ock under vistelsen i Stockholm mer och mer dragen genom umgänget i Fersens hus och politiska omgifning; och genom tillfället att begagna riksarkivets och det kungliga bibliotekets samlingar, och ej minst genom de lärdomar och exempel, som blifvit gifna af Stobæus. År 1742 dog denne, och Lagerbring utnämndes till efterträdare d. v. s. till professor i historien.

Från denna tid var hans framtida verksamhet en gång för alla bestämd, och den nu 36-årige mannen egnade sina återstående 44 lefnadsår uteslutande åt historien, i synnerhet den svenska. Förut hade han utgifvet skrifter i hvarjehanda ämnen; men från och med 1744 nästan utslutande i sådana, som rörde fäderneslandets häfder t. ex. lefvernes-beskrifningar samt historiska handlingar och uppsatser; sedermera också af sjelfva svenska historien ett sammandrag, som gick ända till Gustaf den tredjes tid och erhöll flere upplagor. Sedan den älskade makan år 1760 aflidit, tyckes han hafva än mer uteslutande egnat sig åt vetenskapliga arbeten. .

Det verk, som grundat hans rykte, är Svea rikes historia. Den utgör fyra stora qvartband, hvilka utkommo det första 1769 och det sista 1783 och innefatta fäderneslandets öden från dess äldsta tid och ända till år 1457. Femte bandet skulle gå till 1521. Gjörwell hade med Lagerbring skriftligt kontrakt om förlagsrätten dertill, och första arken voro redan lemnade till pressen. Men vid Fryxells Berätt. 44.

9

samma tid afled författaren, och dennes son, sedermera blifvande statsrådet Karl Lagerbring, vägrade att utlemna den återstående handskriften, hvilken ej heller sedermera kunnat återfinnas. Orsaken är ej bekant. Författaren sjelf har dock yttrat den farhåga, att hans teckning af Kristian den förste skulle väcka ovilja hos dennes ännu i Danmark regerande afkomlingar; måhända ock hos Sverges då varande drottning, hvilken härstammade från samma oldenburgska konungaslägt.

Arbetet hade stora förtjenster. Lagerbring förkastade Dalins lära om vattenminskningen som grund för vår äldsta historiska tideräkning 1), och byggde denna i stället och enligt Newtons och andras förslag på slägtledernas antal, hvarom mera framdeles. Medelst serskilda beskrifningar öfver landets och folkets tillstånd under olika tidehvarf har han ock laggt grund till en svenska folkets historia, i stället för att man förut sysselsatte sig mest med konungarnas. Upptagen af flere andra befattningar, hade Dalin icke hunnit sträcka sin forskning i de historiska källorna till samma djup, som den med ämnet uteslutande sysselsatte Lagerbring, hvilken dessutom långt mer än någon föregångare undersökte också utländska skriftställares arbeten. Han blef derigenom i stånd att rätta många, stundom betydliga faktiska misstag hos Dalin eller hos våra nyare, såsom han vanligtvis uttryckte sig. Tillika var hans kritik af källorna skarpare fördenskull och hans historiska trovärdighet större än den poetiske föregångarens, hvilken deremot till följe af lifligare snille och djupare blick genomskådade och framställde såväl personerna som tiderna mer sannt och åskådligt, än Lagerbring förmådde.

Den sistnämndes arbete blef föremål för åtskilligt klander och tyska granskare påstodo redan då, att han med alltför stor lättrogenhet antagit några gamla och i synnerhet isländska berättelser. 1) 32. 190.