Flesta och skarpaste anmärkningarna hafva dock kommit från den högt ansedde häfdatecknaren Hallenberg, hvilken med sådana fyllde ett verk af ej mindre än två delar och deri uttalade ett mindre gynnsamt omdöme öfver Lagerbrings författarskap. Höpken med sin fina smak förklarade sig ej heller stå ut med det tröglästa arbetet, liksom han också ogillade det sätt, hvarpå konungamagten gynnades på rådets bekostnad. Lagerbrings verk besvärades verkligen af torr och tråkig stil, af brist på lefvande och klar framställning och af en mängd jollrande anmärkningar samt trugade qvickheter 1), detta enligt den stora allmänhetens och t. o. m. vännen och förläggaren Gjörwells åsigt. Också har Lagerbrings arbete ej såsom Dalins erhållit någon ny upplaga. Ofvannämnde fel torde ock vara rätta orsaken till den köld, med hvilken Gustaf den tredje behandlade den i öfrigt högt förtjente skriftställaren.

Andra gjorde honom dock mer rättvisa. Gjörwell ogillade väl stilen, men var förtjust öfver det vetenskapliga innehållet och följaktligen högst angelägen om arbetets fortgång. Till följe af trög afsättning och förra förläggarens trötthet höll verket på att afstanna. Då uppträdde Gjörwell, den fordne lärjungen, och sökte med varma ord uppmana Lagerbring att icke öfvergifva ett så vigtigt företag, och erböd sig sjelf blifva dess förläggare. Så skedde äfven, och på ett sätt, som är lika vackert som ovanligt. Õaktadt sina trånga omständigheter sände Gjörwell författare-arvoden så dryga, att Lagerbring prutade emot och förklarade dem för högt tilltagna. Icke blott Gjörwell utan ock många andra satte stort värde på det stora verket, och detta var i synnerhet händelsen med de vetenskapsmän, som fäste sig mindre vid formen än in

1) Några hafva äfven trott, att han ville på detta sätt härma Holberg. Uppsala Bibl. G. F. Gyllenborgs sjelfbiografi.

nehållet. Det kallades af danska historieforskaren Suhm för Sverges ära och århundradets prydnad, och af Ihre för svenskarnas national-stolthet. Ständerna och regeringen 1769 mottogo ock första delen deraf med smickrande uppmärksamhet. Författaren blef 1769 adlad samt erhöll till lättnad vid sitt arbete fortfarande tjenstledighet och årligt understöd af 4000 d. s. m. samt utnämndes 1770 till kansliråd. Men af Gustaf den tredje fick han under sina återstående tretton lefnadsår och oaktadt derunder utgifna tre digra delar af sin historia icke mottaga någon enda personlig utmärkelse och hans historiska verk intet understöd. När dettas tryckning höll på att afstanna, var det ej konungen utan Gjörwell, som på sin bekostnad underlättade fortsättningen Jag vet, skref ock Lagerbring 1781, jag vet, huru jag betraktas af dem, som nu bestämma allmänhetens omdöme.

Orsaken till konungens köld var troligtvis stilen; men ingalunda de politiska åsigterna. Dessa voro bestämdt konungska, och redan 1769 uttalade sig Lagerbring med mycken bitterhet mot reduktionsriksdagen 1765. Hans historiska arbeten hade ock efter 1772 en stark sådan färgläggning. Två efter 1772 utgifna delar af sitt stora historiska verk tillegnade han ock, den ena åt konungen, den andra åt enkedrottningen och med flere mot frihetstiden kastade slängord. Han omtalade nämligen, huru man under Folkunga-ätten vinglade och sträfvade mot en laglig konungamagt, så att riket vardt olyckligt; men att man (1776) genom flere hundrade års erfarenhet ändtligen lärt, att skyldig vördnad för det kungliga huset är den säkraste väg till stadgad välgång. I sådan rigtning författade voro ock de sednare delarna af hans historia. Sverges olyckor under Folkunga-tiden härrörde i verkligheten förnämligast från brott och blodiga strider inom konungahuset; i första slägtledet mellan sönerna af Birger Jarl, i det andra mellan sönerna af Magnus

Ladulås, i det tredje mellan Magnus Smek och dennes söner. Lagerbring sökte deremot ej sällan, och såsom vi sett, skjuta skulden från konungahuset och på rådet. Han är egentligen den förste, som i strid mot äldre häfdatecknare framställde förhållandet i sådan dager. Hans åsigt härutinnan ogillades af Höpken, och Cederhielm författade mot den samma en bestämd insaga. Lagerbrings uppfattning kunde ej heller då för tiden göra sig rätt gällande. Men under senaste tider har den blifvit af flere skriftställare återupptagen.

en

Lagerbrings person var behaglig, växten reslig och stark, hållningen rak men ledig, umgänget angenämt och belefvadt, tungan lyckligare än pennan, hvarför ock hans föreläsningar voro en tid mycket besökta t. o. m. någon gång af sjelfva häfdatecknaren biskop Celsius. Lefnadssättet var kelt, i rummen frisk nästan kall luft, vid bordet stundom ett eller annat glas vin, men eljest aldrig några starka drycker Minnet var ganska godt, lynnet gladt och välvilligt och en bättre make fader och husbonde kunde ej finnas. Ehuru småqvick och något stickande, var han dock i det hela godmodig samt mottog villigt gjorda anmärkningar.

Han egde ock långt in på ålderdomen en nästan oförminskad arbetskraft, och använde den troget och träget på sitt stora verk. Han afled slutligen d. 5 Dec. 1787 i en ålder af öfver åttio år.

SEXTONDE KAPITLET.

ANDERS AF BOTIN,

också en utmärkt häfdatecknare från denna tid, var född 1724 i Småland, fadern en der boende

kronofogde. Snille, flit och ordentligt uppförande beredde hans uppkomst och befordringar. Han har mycket ifrat för svenska språkets renhet och förädling och dessutom utgifvit skrifter i hvarjehanda, dock mest historiska ämnen. Två bland dessa sednare hafva väckt mycket uppseende och gjort mycken nytta.

Den ena, Beskrifning öfver svenska hemman och jordagods, i två band, utkom 1755 och 1756. Ett sådant af behofvet högt påkalladt verk hade ständerna redan 1738 sökt framlocka men förgäfves, tills Botin utarbetade besagde bok. Den är ännu det bästa, som finnes att tillgå för dem, som vilja lära känna svenska jordens kamerala beskaffenhet och de öden, den i sådant hänseende undergått, de rättigheter den haft eller ännu har att åberopa. De två sista afdelningarna, näml. om frälse- och skattehemmanen hafva dock ännu icke blifvit tryckta.

Det andra kanske än ryktbarare verket är hans Utkast till Svenska folkets historia, tryckt under åren 1757-1764 och gående till Gustaf den förstes tid. Jemnfördt med Dalins och Lagerbrings arbeten är det blott ett sammandrag. Det har dock rättat flere dessa föregångares misstag och framkommit med nya uppgifter och omdömen. Botin har ock ogillat det sätt, hvarpå Celsius, Gjörwell och flere andra sökt försvara Erik den fjortonde. I det hela hvilar dock hans historia på samma åsigter som de båda föregångarnes, och är egentligen det medlande verk, som bragt dessas upptäkter till den stora allmänhetens kännedom. Dess stil är näml. serdeles klar, kraftig och angenäm, och verket sjelft till omfång och pris så ringa, att det till större delen vunnit två upplagor och många läsare, och har således mer än något annat dåtidens verk spridt bland svenskarna kännedomen om de öden, deras land och förfäder genomgått. Gustaf den tredje ansåg Botin vara en bland Sverges bättre stilister.

Man har i hans skrifter anmärkt några misstag, och i synnerhet en viss partiskhet mot adeln och en verklig hätskhet mot presteståndet, nästan mot sjelfva kristendomen; det ena med det andra enligt den anda, som under hans tid gjorde sig hos många gällande.

Utom sitt historiska verk har Botin varit mycket upptagen af ämbetsgöromål samt af allmänna förtroenden och kommissjoner 1). Måhända torde detta vara en bland orsakerna till det besynnerliga förhållande, att han efter 1764 icke utgaf någon fortsättning af sin svenska historia, ehuru han då var blott fyratio år gammal och sedermera lefde 26 år; lika märkligt ock, att af hans beskrifning öfver svenska hemman icke efter 1756 utkom någon fortsättning, ehuru åtminstone någon del deraf lär hafva varit i handskrift färdig.

Sedan

Botin fick mottaga flere belöningar. första delen af hans beskrifning öfver svenska hemman utkommit, blef han utnämnd 1756 till assessor i antiqvitets-arkivet, 1762 till kammarråd, 1767 till adlig värdighet med namnet af Botin, och till ledamot 1769 af vetenskaps- och 1773 af vitterhetsoch 1786 af Svenska Akademien samt 1775 till riddare af nordstjerne-orden. Af ständerna 1769 fick han `6000 d. s. m. såsom prof på deras erkännande af hans fosterländska verksamhet. Han dog 1790.

Den uppfattning af vårt lands och folks öden, som genom vanliga läroböcker blifvit åt svenska folket meddelad har intill våra dagar hvilat förnämligast på de grundvalar, som under frihetstiden blefvo laggda af Dalin, Lagerbring och Botin.

1) Gustaf den tredje skall en tid tänkt göra honom till statssekreterare, men funnit hans penna allt för hvass.