gades uppgifva sin stat, följaktligen ock alla sina. tillgångar och bland dem äfven bemälte bok- och handskriftssamling. Denna skulle alltså för konkurs-massans räkning gå under klubban. Gjörwell var förtviflad. Sjelf mägtade han ej inlösa det dyrbara national-biblioteket, ej heller hans måg, och ingen annan kunde eller ville det. Så blef år 1800 försåld och skingrad denna högst dyrbara samling, den andra frukten af det arbete, åt hvilket Warmholtz egnat hela sin lefnad. Lyckligtvis var han redan afliden och slapp således bevittna det sorgliga uppträdet.

Den trefnad, han haft under sysselsättningen med sina samlingar, och den glädje, han haft att se dem mer och mer ordnas och fullständigas, detta hade varit och blef hans förnämsta belöning. Han hade dessutom år 1756 blifvit adlad men ej tagit inträde på riddarhuset. Af Gustaf den tredje fick hvarken han sjelf mottaga någon utmärkelse ej heller hans verk något understöd.

Orsaken härtill låg väl till någon del hos Warmholtz sjelf. För det mesta lefvande i ostördt lugn på sitt Kristineholm och i oafbruten sysselsättning med sina samlingar, var han af få känd, af än färre omtalad; detta också till följe af ett lynne så anspråkslöst och blygsamt, att han sorgfälligt undvek hvarje utmärkelse, och derför gång på gång bad Gjörwell att icke blifva i dennes tidningar nämnd1). Också har man om hans personlighet och enskilda lefnad blott få underrättelser. Man vet dock, att han i politik var bestämd Mössa 2) och tillika god vän med Serenius. Denne som kyrkoherde i Nyköping var hans granne, och vid sin flyttning till Strengnäs afstod han åt Warmholtz sin egen på Nyköpings kyrkogård tillredda grafplats. Eget var förhållandet till Gjör

1) Kongl. Bibl. Gjörwellska brefvexlingen.

2) En anteckning tyckes antyda, att han, liksom några andra Mössor, deltagit i hofvets anläggningar 1755.

well. I yngre år hade Warmholtz till fransyska språket öfversatt Nordbergs historia om Karl den tolfte. Vid äldre år ångrade han företaget och förklarade Nordbergs arbete vara en dålig bok1), och Karl den tolfte sjelf en konung, som för att tillfredsställa sin hämndlystnad förstörde sitt eget land2). Gjörwell deremot omfattade samme konung med den lifligaste beundran. Dessutom; Warmholtz var bestämd Mössa, Gjörwell länge nog bestämd Hatt; men oaktadt dessa stora olikheter herrskade dem emellan innerlig tillgifvenhet och obegränsadt förtroende; följden af både Mössans och Hattens ömsesidiga öfvertygelse om en hos båda befintlig gemensam och innerlig kärlek till sanning och fådernesland. I öfrigt har Warmholtz angående Voltaire, La Mettrie m. fl. fällt ogillande men icke så strängt fördömmande ord som Gjörwell. Med djupt rotad kärlek till fransmännens regelbundna vitterhet, kunde Warmholtz aldrig rätt försona sig med orimmad poesi eller med sednare tiders t. ex. Klopstocks vitterhet.

Efter en lång och plågsam sjukdom afled han år 1785 och blef begrafven på Nyköpings kyrkogård och enligt sin bestämdt yttrade vilja på det mest enkla och anspråkslösa sätt. Liket blef med dödsbädden lyftadt i kistan, och begrofs utan klockringning, utan liktal, utan någon större högtidlighet och utan något derefter följande gästabud.

Till källorna för Sverges historia intill 1772 gifver Warmholtz verk den hittills mest säkra och fullständiga anvisning. I sådant hänseende har den varit, och kommer den att förblifva af utomordentligt stor nytta för hvarje bearbetare af vårt fäderneslands historia.

1) Très mauvaise livre. Kongl. Bibl. Warmholtz till Gjörwell d. 3 Aug. 1767.

2) Pour assouvir sa vengeance devient le destructeur de ses propres états. S. st. 28 Mars 1757.

NITTONDE KAPITLET.

RIKSDAGSMÄN.

Det fria statsskicket och dess offentliga öfverläggningar framkallade inom vårt fädernesland, liksom annorstädes, en stor mängd talare och det inom alla stånd och partier, också af olika slag; många utmärkta genom stor förmåga och redlig fosterlandskärlek, hvar efter sin åsigt; andra deremot mer mångtaliga än vältaliga, mer sökande egen än fäderneslandets fördel. De förnämsta hafva redan blifvit tecknade, dels genom serskilda lefnadsbeskrifningar, dels genom införda drag ur deras tal och verksamhet. Här skola dock enskilda uppsatser egnas åt två sådana personer, hvilka företrädesvis varit utmärkta just som riksdagsmän och tillika som framstående exempel af det olika sätt, hvarpå detta medborgerliga uppdrag betraktades och utfördes.

TJUGONDE KAPITLET.

KARL FREDRIK PECHLIN

och hans egenskaper och företag hafva flere gånger blifvit i föregående delar omtalade (40. 89.) Här skola vi samla på ett ställe alla de spridda dragen för att sålunda gifva läsaren en mer helgjuten och lättare öfverskådad bild af denne mycket beryktade man.

Slägten, ursprungligen från Normandie, flyttade på 1400-talet till Holstein, hvarest den nu ifrågavarande mannens farfader blef vid det hertigliga hofvet läkare och bibliotekarie samt lärare för den i vår historia ofta förekommande hertig Karl Fredrik. Sonen blef holsteinskt sändebud i Sverge och Ryssland och upphöjd till riksfriherrlig värdighet med

namnet Pechlin von Löwenbach. Dennes son Karl Fredrik, förmodligen uppkallad efter nämnde hertig, var född 1720, hade stora själsförmögenheter fick god uppfostran och ingick tidigt på krigarebanan, samt uppnådde der värdigheten af general-major. Till följe af den stora riksdagsmanna-verksamheten plägade man kalla honom riksdags-generalen.

var

Han infördes redan tidigt i det politiska lifvets förvecklingar, sändes med hemliga uppdrag år 1742 till Petersburg och år 1743 till den oroliga allmogen i Dalarna, och förrådde samma år sin faders politiska hemligheter på följande sätt. Anhängarne af holsteinska huset skulle en gång till öfverläggning sammanträda hos nämnde hans far och i en sal, i hvars spis efter tidens bruk under sommartiden en stor björkruska insatt. Bakom denna hade sonen i förväg dolt sig och fick således osedd afhöra sin faders och dess vänners öfverläggningar och planer samt meddelade dem sedermera åt motpartiet, enligt någras uppgift åt konung Fredrik, hvilken ville skaffa tronföljden åt hessiska huset och derifrån utestänga det holsteinska. Andra säga, att unge Pechlin var förälskad i en dotter af den mägtige Tomas Plomgren, hvilken arbetade för franska och mot holsteinska partiet, och hvilkens benägenhet ynglingen sökte på detta sätt vinna. Enligt önskan erhöll han ock sedermera fröken Plomgrens hand.

Omkring år 1749 var han i ordning att blifva major; men regementets öfverste framdrog i stället en yngre kapten. Pechlin gick då till bemälte sin förman och framräckte tigande två pistoler. Den gamle blef förskräckt och ropade efter hjelp. Pechlin låtsade dervid mycken förvåning och förklarade sin afsigt hafva varit att skänka sin öfverste besagde pistoler och visade, att de voro oladdade. Gamle kung Fredrik skrattade hjertligt åt uppträdet och nämnde genast Pechlin till major, ehuru vid ett annat regemente.

År 1751 blef han naturaliserad svensk adelsman med namnet Pechlin, och erhöll derigenom säte och stämma på riddarhuset.

Redan i första derefter följande riksdag tog han mycken del; erhöll före densamma till uppdrag att i åtskilliga landskap resa omkring och förbereda sinnena; blef vid sjelfva riksdageu ehuru nybörjare insatt i Hemliga Utskottet och fick sig dessutom anförtrodd uppsigten öfver det sätt, hvarpå de franska mutorna utdelades; förblef alltjemnt en bland det dåvarande frihetspartiets, Hattarnas, förnämsta kämpar; afvisade de höga summor, med hvilka andra sidan sökte honom vinna; försvarade tjenstemanna-betänkandet, hvilket inskränkte konungens magt vid lediga sysslors besättande; men ville å andra sidan förbjuda ständerna all inblandning i dylika frågor dock i afseende på kronprinsens uppfostran tvinga konungen att afskeda Dalin som informator och åter mottaga Tessin som guvernör; anförde under brytningstiden de nattliga patruller, som till frihetens försvar genomtågade Stockholms gator; ville under rättegången om revolutionsförsöket formligen anklaga1) äfven Lovisa Ulrika; och talade sedermera för hennes utestängande från deltagandet i ett möjligtvis inträffande riksförmynderskap. Å andra sidan motarbetade han det samtidigt väckta förslaget att göra Sverge till republik; ty, sade han, vårt folk är vandt vid konungastyrelse och, om denna afskaffades, skulle landshöfdingarne snart upphäfva sig till konungar.

Pechlin deltog i pommerska fejden och utmärkte sig serdeles 1759 under sjökriget och vid eröfringen af Wollin, hvarest han ock blef sårad. Både Fersen och Lantingshausen berömde hans uppförande. Men år 1760 var han bland dem, som öfvergåfvo hären för att resa hem och del1) Några säga t. o. m. förgifta. (?)

Fryxells Berätt. 44.

10