taga i den då sammanträdande riksdagens förhandlingar.

Denna blef för Pechlin af stor betydelse. Genom tillställande af pommerska kriget hade Hattarna blifvit i allmänna tänkesättet mycket nedsatta. Pechlin öfvergaf nu ock dessa sina förra vänner och slöt sig till det förut förföljda hofvet, men sökte dessutom bilda ett sjelfständigt s. k. landtparti. I förening med Mössorna gjorde han derjemnte mot Hattpartiets rådsherrar ett anfall så häftigt, att Höpken skrämdes taga afsked, och det såg ut, som alla rådskamraterna skulle nödgas följa exemplet.

Man misstänkte dock, att Pechlins mot hofvet visade tillgifvenhet icke var ärlig, var verklig. Misstanken bekräftades snart. Han lät muta sig och återgick till det mot hofvet då fiendtliga partiet, Frankrikes och Hattarnas, samt träffade med dess ledare den öfverenskommelse, att Höpken, Palmstjerna och Karl Scheffer skulle visserligen ur rådkammaren förvisas; men att de öfriga Hattpartiets vänner skulle få stanna qvar och lemnas också hädanefter i besittning af regeringsmagten. Detta visste han ock genomdrifva, och hofvet och Mössorna blefvo högst förbittrade, när de slutligen upptäckte det dubbla spel, hvarmed han bedragit dem.

Af sådan orsak föremål för dessas ovilja, slöt han sig så mycket närmare till Hattarna, mottog penningar af Frankrike och lyckades leda ständerna till ett beslut, rąkt stridande mot det förra; nämligen att anmoda de tre nyss afsatta herrarna att åter inträda i rådet. Genom dessa vinglerier väckte han mycken harm. Denna ökades, då man hörde honom försvara Rutström, försvara ständernas kommissjons-domstolar, försvara de från pommerska kriget hemresta officerarna samt slägtingarna Plomgrens och Jennings's finans-åtgerder m. m. Förbittringen öfver hans oärlighet och ving

lerier steg slutligen så högt, att han blef från riddarhuset utvoterad för såväl då pågående som följande riksdag, den af 17651).

Hatad af Mössorna sedan 1761, öfvergick Pechlin vid riksdagen 1769 till det då framstående Hof-Hattförbundet och uppsatte den skrift, medelst hvilken ständerna tackade Adolf Fredrik för den beslutsamhet, hvarmed han framtvingade reaktionsriksdagen 1769. Pechlin angrep ock den då rådande Mössregeringen ganska häftigt. Lovisa Ulrika inbillade sig derföre kunna helt och hållet vinna honom för sina magtutvidgnings-planer. För att i sådan afsigt visa, huru goda utsigter dessa hade, lemnade hon honom den uppsats, i hvilken Hermanson, Hjärne, Scheffer och Stockenström medelst egenhändigt underskrifna namn lofvat förhjelpa konungen till ökad magt. Detta vigtiga papper behöll Pechlin och ville det icke återlemna. Besagde herrar skulle varit ohjelpligen förlorade, i fall det blifvit för riksdagen framlaggdt. Detta hotade nu Pechlin göra och tvang så Hof-Hattförbundet att åt sig utbetala 200,000 d. s. för att återfå skriften. Öfverenskommelsen medförde likväl icke någon närmare förbindelse med hofvet. När till fördel för konungamagten den s. k. säkerhetsakten skulle genomdrifvas, mutades Pechlin och öfvergick till motsatta sidan, och lyckades tillintetgöra besagde förslag och erhöll till belöning 100,000 d. s. från danska, engelska och rysska hofven och af det sistnämnde dessutom, säges det, en årlig pensjon. Han talade vid denna riksdag dessutom mot brännvinsförbudet och vann derigenom bönderna; och likaså mot hvarje försök att öka hofvets magt eller inkomster, och vann derigenom många frihetsmän. Hos en stor del af den föga kunniga allmänheten förvärfvade han ock mycket anseende och blef i tal och verser prisad som

1) 40. 132.

den svenska frihetens modige och väldige beskyddare1).

Vid riksdagen 1771 uppträdde han från början till slutet såsom bestämd Mössa och frihetsvän, genomdref i Stockholm borgerskapets nästan uteslutande val af Mössor till riksdagsmän, talade mot hvarjehanda på adlig börd grundade anspråk, och likaså mot konungens s. k. kompositions-förslag. Huru han sökte motarbeta 1772 års statshvälfning och följderna, är redan berättadt 2).

Pechlin var en i hög grad djerf och slug man, utomordentlig skicklig att genomskåda och leda menniskor och i besittning af många för hans bana erforderliga egenskaper, varande skarpsynt, lugn och kall vid uppgörande af sina planer, skoningslös vid deras utförande och samvetslös vid valet af medel, begagnande om hvarandra stämplingar, parti-omkastningar, löftesbrott och mutor, både tagna och gifna; och beskylldes t. o. m. velat förgifta Lovisa Ulrika och lönnmörda Gustaf den tredje. Det mål, han förnämligast sökte, tyckes dock ej hafva varit vinnandet af egen rikedom. Han hade visserligen förvärfvat betydlig förmögenhet, likväl icke i förhållande till de utomordentligt stora summor, han dels mottagit, dels förvaltat. Det ser nästan ut, som skulle han älskat penningar, mindre för deras egen skull, än som medel att anställa och genomföra hvarjehanda politiska planer och stämplingar, i hvilken sysselsättning han hade ett stort mästerskap och tyckes hafva funnit sitt största nöje. Hans grundåsigt var hat mot monarkiska och kärlek för republikanska statsförfattningar. Och likväl har till denna sednares fall här i Sverge just Pechlin sjelf i hög grad bidragit. Frihetens heliga tempel uppbygges ej af orena händer, och frihetskämpen Pechlins mycket klandervärda personlighet har öfver friheten sjelf kastat en afskräc1) 41. 346.

2) 42. 176, 182, 190, 215-217.

kande skugga. Och riksdagen 1760-1762, man frestas säga, den Pechlinska riksdagen, - med sina tagna och återtagna beslut, sina vinglerier, oordningar, mutor, samt många och bittra tvister, de flesta följder af Pechlins tillställningar; denna riksdag var det, som hos mången dittills varm vän af det fria statsskicket alstrade tvekan, misstro, t. o. m. misströstan, derföre ock en viss benägenhet för dess utbytande mot en starkare och mer betryggande konungamagt.

Vi hafva tecknat Pechlin under frihetstiden. Hans öden under de sednare åren tillhöra dessas häfdatecknare att framställa. Två drag må dock här tilläggas. Sin politiska bana slutade han med deltagande i lönnmords-förslag mot fäderneslandets konung; - och sin personliga med fyrårigt fängelse och slutlig död bland brottslingarna på Warbergs fästning.

TJUGUFÖRSTA KAPITLET.

KLAS DE FRIETSCKY.

Slägten af tysk adel var från Böhmen. En bland dess medlemmar, kammarherre hos kejsaren, var protestantiska läran mycket tillgifven. När mot densamma strängare förföljelser anställdes, öfvergaf han fädernesland och fädernegods för att under Gustaf Adolfs fana kämpa för sin tro. Under denna strid föll han sjelf i fäktningarna vid Nürnberg 1632, och ena sonen likaledes i slaget vid Nördlingen 1634. Slägten blef 1699 intagen på svenska riddarhuset, och dess medlemmar fortsatte sin bana på krigets fält; en bland dem föll i slaget vid Klissow 1702, en vid stormningarna mot Wiprek 1708. En Johan De Frietscky, öfverste-löjtnant vid Nerkes och Wermlands regemente, kämpade vid riksdagen 1727 till försvar för Arvid Horn och mot Karl Gyllenborg.

annan

Denne Frietsckys yngste son Klas var född 1727 och blef till följe af tvänne under ungdomsåren timade benbrott halt för hela sin lifstid och derigenom oduglig till krigstjenst. En kort tid arbetade han på landskansliet i Örebro; men öfvergaf snart ämbetsmanna-banan och egnade sig åt jernförädlingsyrket. Här vann han snart så stort förtroende, att han redan 1754 utsågs till disponent öfver Storfors vigtiga bruksegendom i Wermland.

Första gången, han i det allmänna omtalades, var 1756. Den af Hattpartiet misstänkte general Stierneld skall under då varande politiska brytning hafva en tid varit af Frietscky undangömd på någon i Wermland belägen landtegendom. Af denna tilldragelse liksom af fadrens tänkesätt skulle man kunna sluta till en redan då befintlig ovilja mot Hattarna.

Sådana tänkesätt framträdde öppet vid riksdagen 1760-1762, då han skarpt angrep nämnde parti för dess förvaltning och för det sätt, hvarpå det öppnat och fört pommerska kriget. Han tillät sig ock att försvara de officerare, de flesta Mössor, som öfvergifvit kriget för att resa till riksdagen i afsigt att störta Hattarna.

I ständernas förhandlingar 1765 deltog han ganska ifrigt och hjelpte till att genomdrifva de vigtiga beslut, som då fattades till Hattregeringens störtande, till införande af tryckfrihet, näringsfrihet, sparsamhet och ordning i förvaltningen. När till följe af indragningarna jernverken kommo i mycken förlägenhet, bidrog han till dess afhjelpande vid fastingsmarknad år 1766 och än mer 17681).

Vid denna tid hade han utbildat sin politiska åsigt, sådan den allt sedermera förblef, och sig sjelf till en bland de mest vördnadsvärda karakterer, vår historia företer. Hufvudtanken i hans hufvud, hjertpunkten i hans hjerta var brinnande kärlek till sanning, frihet och fosterland. Han omfattade ock 1) 41 231.