Sidor som bilder
PDF
ePub

sistorium Bergman på första förslagsrummet. En äldre och med kemien förut mer uteslutande sysselsatt medsökande klagade och understöddes af Tessin. Kronprinsen Gustaf, den tiden högskolans kansler, fäste visserligen mycken uppmärksamhet vid Tessins, sin förre gunernörs, förord, men också vid konsistorii yttrade åsigt. För att närmare utröna förhållandet, reste han sjelf till Uppsala och förfrågade sig på stället, hvarjemnte han infordrade skriftliga betänkanden af bergsråderna Swab och Tilas. Båda förordade Bergman, åberopande den förre hans skrift om aluntillverkningen, och den sednare hans verldsbeskrifning; och Bergman blef utnämnd.

Detta klandrades af många, ty, sade man, Bergman har icke ådagalaggt tillräckliga kunskaper i kemien och skall på denna plats göra mindre nytta. Se här Bergmans svar! Vid anträdet till sysslan höll han rörande kemiens äldre öden ett tal, som ådagalade djupa kunskaper i ämnet och inom kort. visade han sig vara på detta fält Sverges och en bland hela Europas förnämsta vetenskapsmän. Vid bestridandet af sin syssla ådagalade han ock genast en verksamhet, som af få blifvit upphunnen, af ingen öfverträffad. Den dittills begagnade kemiska laboratorie-byggnaden var mindre ändamålsenlig och derjemnte så trång, att många dithörande samlingar omöjligen kunde uppställas och studenterna förevisas. Genom Bergmans nitiska bedrifvande och enligt hans ritning blef en ny byggnad uppförd med tjenliga rum för laboratorium, mineraliesamlingar och modellkammare. Man berömde i synnerhet hans ordnande af tre olika mineraliekabinett. Det första var beräknadt för nybegynnare. Der intogos stuffer endast af de vigtigaste och mest karakteristiskt åtskilda mineralarterna, på det lärjungen till en början måtte klart och bestämdt lära sig urskilja dessa vetenskapens hufvudföremål, utan att derunder få minne och uppfattning öfverlastade och förvillade genom samtidig framställning af den

stora mängden mindre vigtiga och mindre skarpt åtskilda mineralarter. Det andra kabinettet upptog stuffer af alla slag, både hufvud- och mellanarter, och blef under Bergmans tid och ledning ett bland de mest välordnade och rika, som förefanns, och räknade slutligen 1888 stuffer. Denna samling, begagnades för mer kunniga lärjungar. Det tredje kabinettet hade, så att säga, en geografisk anordning, näml. efter föremålens fyndorter, och upptog på ett gemensamt ställe de mineralier, som tillhopa förefunnos i en och samma grufva, t. ex. Dylta, Falun eller Sala. Afsigten var, att lärjunge, som icke hade råd besöka de aflägsnare grufvorna, skulle på detta sätt få en öfversigt om hvarderas mineralier samt om dessas naturliga läge, frändskap och förbindelser sins emellan. Tillika inrättade Bergman en modellkammare, til hvilken anskaffades prof af flere bland de vigtigaste verktyg och inrättningar, som begagnades vid upphemtande, renande, smältande och bearbetande af metaller, svafvel, alun m. m.; också detta på det lärjungen måtte redan vid lärosätet kunna äfven om dessa föremål inhemta någon förberedande kännedom. Vid framställning och förklaring af alla förekommande ämnen, var Bergman mild och angenäm i sitt uppförande mot ungdomen, klar och behaglig i sitt föredrag och outtröttlig i sjelfva undervisningsarbetet; ofta öfvervar han i egen person de kemiska prof, lärjungarna skulle anställa, och stannade ej sällan dervid qvar till sent på natten. Också blef han af studenterna mycket älskad och hans vetenskap likaså. Han hade ock ett för sin tid ovanligt stort antal lärjungar. Från utlandet, icke blott från England, Frankrike och Tyskland, utan ock från Spanien, Ryssland och Island kommo vetgiriga män för att af Bergmans snille och lärdom hemta ljus och ledning. Kemi och bergsvetenskap, följaktligen ock sjelfva bergshandteringen togo från denna tid ny fart, hufvudsak

ligen genom Bergman och hans lärjungar, bland hvilkas stora antal vi särskildt nämna Gahn, Geijer och Rinman. Alla, både nämnda och onämnda, älskade och vördade Bergman såsom mästare och lärofader. Serdeles vackert var förhållandet mellan honom och den samtida Schéele, hvilken genom uppfinningar och ryktbarhet tycktes snart nog blifva en farlig medtäflare. Men efter närmare bekantskap hafva båda utan ringaste spår af ovilja eller afund, egnat hvarandra den upprigtigaste högaktning och kärlek. Bergman upptog den fattige Schéele i sitt hus. Den största upptäkt, jag gjort, sade han, är den af Schéeles snille. Och när Bergman dog, utbrast Schéele; odödlige man, hvile din aska i frid! din ande tillhör de förklarades boningar.

Detta om Bergmans verksamhet som lärare. Lika stor blef han som vetenskapsidkare. Man räknar af honom öfver 100 utgifna skrifter, de flesta för sin tid af stor vigt och bärande .vittne om outtröttligt arbete, samvetsgrann undersökning och utmärkt skarpsinne. Deras föremål var dels ytterligare utveckling af redan förut gjorda upptäkter och läror, dels framläggande af nya sådana, ofta af stort praktiskt och djupt vetenskapligt innehåll. Vi antyda några bland dessa sednare t. ex. att han uppgaf bättre grundsatser för de kemiska salternas ordnande och klassindelning; att han närmare utredde naturen och verkningarna af kolsyran, (luftsyran, som hon då benämndes); att han rörande de så kallade valfrändskaperna anställde lärorika undersökningar, och att han var en bland dem, som först antydde eller åtminstone anade den vigtiga läran om de bestämda proportionerna, hvarjemnte han utarbetade en förbättrad kemisk nomenklatur. Den stora vigten af ofvan uppräknade och andra hans egentligt vetenskapliga uptäkter kan den i ämnet oinvigde icke fatta; och endast den, som åt dessa kunskaps-arter

egnat serskild uppmärksamhet, mägtar inse, huru stora och vigtiga följder de haft för det vanliga lifvet. Äfven för denna sednare, den praktiska sidan, hade den teoretiske vetenskapsmannen ett skarpt öga och ett varmt hjerta. Många hans arbeten afsågo dels omedelbart dels medelbart också upptäktens nytta och användbarhet, t. ex. hans skrifter om åskledare, om tillverkning af Cremor Tartari, om förbättrad biskötsel, om de maskar, som skada frukt- och barrträd, och hvilkas härjningar också till följe af hans föreskrifter mycket hämmades; om lerarterna och deras ändamålsenliga beredande för tillverkning af godt mur- och taktegel; om åtskilliga till förbättradt åkerbruk ledande upptäkter; om de inhemska helsovattnen

t. ex. vid Loka och Medevi och om deras rätta bruk; om tillverkande af varma helsovatten till innehåll och verkan lika de utländska, hvilken uppfinning här i Sverige förnämligast leder sitt ursprung från Bergman; flere andra dylika skrifter att förtiga.

Bergman var en bland dessa vetenskapsmän, som i sin ensamma kammare uttänka och upptäcka många vigtiga sanningar, hvilka sedan möjliggjort nya upptäkter inom vetenskapen, och vigtiga förbättringar inom det praktiska lifvet; fördelar, af hvilka efterverlden begagnar sig och njuter utan att besinna, utan att ana tillvaron af den vetenskapsman, hvilken de hafva att derföre tacka.

Genom nu beskrifna verksamhet har Bergman mycket bidragit också till höjande af kemiens anseende. Den ansågs förut tillhöra blott apotekaren och bergsmannen, för att ej tala om fordna tiders s. k. gullmakare. Bergmans arbeten visade nu, huru oberäkneligt många och stora fördelar den kunde medföra också i en mängd andra förhållanden.

Bergman var mycket lycklig, då det gällde att upptäcka nya och storartade sanningar; men

kanske än lyckligare i förmågan att med beundrandsvärdt snille och skarpsinne upptäcka de vetenskapliga sanningarnas inre förbindelse och sammanhang, och tillika de följder och tillämpningar, som af dem kunde dragas, kunde göras. Med blicken alltid rigtad också på det hela, fäste han likväl sin uppmärksamhet städse och orubbadt vid det för tillfället behandlade föremålet och släppte det ej förr, än han så vidt möjligt detsamma utransakat och förklarat. En hans minnestecknare säger: han hade icke, och han var nog lycklig att ej hafva fått det fladdrande snille, som utbreder sig öfver allt, men är ingenstädes hemma; och om hvars storverk, hvilka samtiden inbillar sig se, efterverlden är okunnig. Bergman arbetade och gick i botten med hvarje sitt företag. Också lemnade han efter sig en stor skara upptäkter, vigtiga för vetenskapen, nyttiga för allmänheten och ärorika för honom sjelf; och så mycket mer ärorika, som han aldrig förhäfde sig öfver denna utmärkelse, och som han tillkämpat sig den, icke af lystnad efter loford, utan af kärlek till sjelfva vetandet. Felix cognoscere var och förblef hans valspråk.

Under Bergmans tid förekommo inom andens verld många och vigtiga rörelser. Han deltog lifligt i dem, som gällde hans vetenskap, men icke i de andra. Han var en god medborgare och trogen fosterlandsvän; men framstod aldrig hvarken som Hatt eller Mössa, hvarken som frihets eller konungs-man. Han var en from och gudfruktig kristen; men utmärkte sig aldrig hvarken som pietist, herrnhutare eller swedenborgare, utan höll sig till statskyrkan; men också detta stilla och utan allt bråk och buller.

En person, så utmärkt i sig sjelf, blef ock föremål för många yttre utmärkelser. År 1772

nämndes han till riddare af vasaorden och var en bland de första, som dermed hedrades. Finska studenternas nation i Uppsala, hvars inspektor han

« FöregåendeFortsätt »