Sidor som bilder
PDF

med mycken tillgifvenhet Sverges då varande fria statsskick, såsom det der skulle i längden bereda svenska folkets lycka och förädling. Denna öfvertygelse alstrade hos honom ett orubbligt beslut att besagde statsskick försvara; dock aldrig med andra medel än dem, som af sanning och sansning gillades; och hvarje dessa grundsatsers seger fyllde honom med glädje. Stor och upprigtig var i synnerhet hans tillfredsställelse, när reduktionsriksdagen 1765, oaktadt sina fel och misstag, likväl lyckades att i det hela återförhjelpa landet till en styrelse, mer sansad och välgörande och mer med statsskickets anda öfverensstämmande, än den föregående varit, och han betraktade sedermera som sin dyrbaraste pligt att dess åtgerder försvara. Uppmaning dertill dröjde ej. Snart kom reaktions-riksdagen 1769, hvilken Hof-Hattförbundet tillställt för att öfverändakasta de beslut, förra riksdagen fattat. Till försvar för den sistnämnde uppträdde då Frietscky varmt, kraftigt och ihärdigt. Å Hof-Hattförbundets vägnar föreslogos tacksägelse-skrifter af Pechlin till konungen och af H. H. Boije till kollegierna för det sätt, hvarpå de framtvungit riksdagen 1769. Frietscky talade ifrigt mot dessa förslag och sökte visa, att kollegiernas åtgerd varit både olaglig och skadlig*). Hof-Hattförbundet påstod, att i landet herskade så stor nöd och förvirring, att till deras afhjelpande en riksdag oundgängligen borde sammankallas. Frietscky deremot visade, att nöden ingalunda varit så stor och riksdagen ingalunda så nödvändig. Hof-Hattförbundet tadlade och ville afsätta då varande Mössregering, derföre att den motarbetat sammankallandet af nämnde riksdag. Frietscky deremot påstod och visade, att nämnde regering härutinnan handlat enligt sin pligt och enligt ständernas föreskrift o. s. v. Men allt hvad han, understödd af Gyllensvan, Reuterholm, Serenius, m. fl., talade, var förgäfves mot det häftiga vindkast, som bemägtigat sig allmänna tänkesättet. Ständerna beslöto, att nämnde tacksägelse-skrifvelser skulle afsändas och ledamöterna i då varande Mössregering afsättas och af Hattar efterträdas. Så skedde ock. Frietscky öfvergaf likväl icke sin plats eller sin öfvertygelse, utan talade äfven sedermera oförsagdt mot det tillämnade ökandet af konungamagten, mot det återupptagna slöseriet med statsmedlen o. s. v. Vid riksdagen 1771–1772 bidrog Frietscky till det då rådande Hattpartiets störtande och till Mössornas seger*). I samma anda visade han misstroende mot konungens kompositions-förslag och motarbetade Bergenstråles försök till främjande af hofvets planer*). Som förut beskrifvet är, undergick partiställningen vid denna tid och i synnerhet under denna riksdag en stor förändring. Det var nu en strid, mindre mellan Hattar och Mössor, än mellan adel och ofrälse, och den föranledde å ömse sidor så öfverdrifna anspråk och häftig förbittring, att den tycktes förebåda vådliga brytningar. Några klarsyntare trodde sig ock inse, det konungen i hemlighet underhöll och uppblåste, och det på båda sidor, ständernas inbördes tvister, för att derigenom bereda sig tillfälle att sedermera vanrykta ständerna sjelfva samt öfverändakasta deras magt och hela det fria statsskicket. Detta sednare var dock ännu föremål för många fosterlandsvänners kärlek, Hattars som Mössors, Fersens som Frietsckys. Det är lärorikt att dem betrakta dessa personers uppförande. Bägge, hvar från sin ståndpunkt, förordade medlande åtgerder och sökte derigenom möjliggöra statsskickets upprätthållande. På riddarhuset talade, som berättadt är, Fersen för sådana åsigter och rådde till eftergift för några ofrälse-männens fordringar. Men han och hans vänner blefvo öfverröstade af några konungens anhängare, en J.M. Sprengporten, Ulrik Scheffer, Fredrik Horn och Per Lilliehorn m. fl. hvilka medelst höga ord om adelns ära och om sköldarna på riddarhussalens murar o. s. v. öfvertalade nära halfva ståndet att envist försvara alla sina företrädesrättigheter. När kort derefter Mösseller ofrälsepartiet, oaktadt alla varningar, afsatte hela Hattregeringen och hotade med andra än närgångnare åtgerder, då och troligen anande konungens andel i händelserna och förutseende utgången, drog sig Fersen från riksdagen, dervid öppet uttalande sitt ogillande af ståndsförbittringen och sina förutsägelser om dess olyckliga följder*).

*) Till hvad 41, 272–285 är taladt om kollegiernas s. k. inactivitet 1768, må läggas, att Gustaf den tredje sjelf sedermera berättat, det flere bland kollegiernas förnämsta ledare voro af honom mutade till deras beslut om inactiviteten.

*) 42. 69, 76. 95. *) 42. 61.

Och Frietscky! Afven han rådde riddarhuset till medlande eftergift, och talade dessutom äfven hos sina vänner bland ofrälsestånden för sans och måtta samt varnade mot öfverdrifna anspråk. Men han förnam, huru å en annan sida hofvets anhängare Sinclair hemligen uppeggade en hop ofrälse riksdagsmän till åtgerder så häftiga, att de tycktes omöjliggöra hvarje försoning; och likaså huru, när Frietscky sökte afböja några häftiga och uppretande åtgerder, som Nordencrantz 1772 ville genomdrifva, då uppträdde till stöd för de sednare just en bland hofvets handtlangare Per Lilliehorn*). Straxt derefter reste ock Frietscky till landet; man kan veta med hvilka känslor, och aningar; inom kort var ock 1772 års statshvälfning genomförd.

*) 42. 116.

*) Denne var personlig fiende till den af Nordencrantz angripne Jennings, hvilket måhända var rätta orsaken till hans uppträdande,

Hans öden under sednare tider tillkommer dessas häfdatecknare att beskrifva. Här må blott nämnas, att han blef sig lik i så väl åsigter som uppförande. Till närmare beskrifning upptaga vi dock tvänne drag från slutet, det ena af hans riksdagsdet andra af hans lefnads-bana.

Riksdagen 1792 var den sista, han bevistade, och han ådagalade der samma varma fosterlandskärlek, samma lugna hållning och blef föremål för samma allmänna aktning som förut. Gustaf den tredje, som 1789 låtit arrestera, utnämnde honom nu offentligen till kommendör af Vasa-orden; men Frietscky afsade sig lika offentligen denna utmärkelse, tillkännagifvande, att han långt förut beslutat aldrig bära någon dylik prydnad. Om aftonen samma dag och i adelns samlingsrum blef han af dess talrikt närvarande medlemmar upplyftad på deras armar och i stället för den nyss afböjda titteln utnämnd till hela Riddarhusets Farbror, och med detta namn helsad och hedrad af dess medlemmar, äldre liksom yngre, af excellensen liksom fänriken. Så slutade hans riksdags-bana.

Den återstående lefnadsbanan tillryggalades i lugn verksamhet på Säbylund i Nerike, tills han år 1803 gick till hvila i Kumla kyrkogård, gömd bland hädangångna, obemärkta församlingsboar, men ej glömd af efterlefvande fosterlandsvänner. Stora landsvägen framgår vid sidan af nämnde kyrkogård. Stundom hördes förbiresande fråga efter Frietsckys graf, och någon gång sågs på densamma en af okänd hand ditlaggd eklöfsgren. Det var under dåtidens förstummande envålds-regering en tacksamhetens tysta hyllnings-gerd. Efter 1809 uttalade sig känslorna öppet och fritt. På grafven restes en minnesvård, och vid den samma uppstämde Franzén en minnessång, hvilken tolkade Frietsckys ära och beskref, hur såväl under det politiska lifvets stormar som det enskilda lifvets lugn

Den rördes ej för magten eller mängden,
Hans svenska dygd ifrån sin fasta grund.
Men ljuf och älskvärd rundt om hela ängden
Sin glans utspridde från hans stilla lund");

och huru sist på denna fredliga kyrkogård folk-
och frihets-vännen hvilade, som sig borde, omgif-
ven af landets trogna och tillgifna odalmän.

[merged small][ocr errors][ocr errors][ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »