Sidor som bilder
PDF

början sysselsatte han sig med teologi; men åskådandet af en anatomisk undersökning och afhörandet af Rosén v. Rosensteins föreläsningar vände hans hog till läkare-vetenskapen och det med en bestämdhet, en kraft, som förebådade arten af hans framtida verksamhet. Promoverad medicine-doktor, reste han utrikes och studerade under fyra års tid och med outtröttlig ifver flere länders sjukvård och förnämsta lasaretter. Han hemsände om dessa anstalter berättelser, så vigtiga och väl skrifna, att han, ehuru frånvarande och en blott 30 årig ännu icke i statens tjenst anställd man, blef 1743 invald i både vetenskaps-akademien i Stockholm och vetenskaps-societeten i Uppsala. Hemkommen 1745, utnämndes han ock till assessor i kollegium medikum och 1748 till kongl. lifmedikus samt 1752 till öfverläkare vid det då inrättade serafimer-lasarettet samt till preses i nämnde kollegium. I sistnämnde två befattningar utöfvade han stor och välgörande verksamhet. Betraktom först förhållandet till lasarettet. Han hade i utlandet sett flere sådana sjukvårdsanstalter, inrättade icke blott till vård af hjelp- och meddellösa personer utan ock för att vid de samma bereda unga idkare af läkare-vetenskapen tillfälle att i förväg vinna någon praktisk erfarenhet. Men i sitt fädernesland såg han ingen enda deremot svarande inrättning. Häraf väcktes ett brinnande begär att skaffa sitt folk samma fördelar. Genast efter hemkomsten yrkade han derför på inrättandet af ett större dylikt lasarett. Att ett sådant, det så kallade serafimerlasarettet, blef inrättadt, var också förnämligast hans förtjenst. Han hade dock dervid kraftigt biträde af ämbetsbrodern, Olof af Acrel. Denne man hade i en längre tid studerat kirurgien vid flere utrikes sjukvårds-anstalter, och blef sedermera förste öfverkirurgen vid nämnde serafimer-lasarett, och gaf åt sin vetenskap en förut i Sverge okänd fulländning. Också han förtjenade en egen lefnadsteckning, ehuru tid och rum icke sådant medgifva. Till hans ära bör dock nämnas, att han genom personlighet, ord och exempel ingaf den tidens unga läkare en berömlig anda af allvar, sedlighet och pligtkänsla; varande härutinnan på sin tid detsamma, som Israel Hvasser varit i våra dagar.

Som ordförande i kollegium medikum utöfvade Bäck mycken verksamhet genom att ordna och främja detta verk och alla svenska sjukvårdsanstalter. Serskildt har han ock genom flere skrifter och på flere sätt påmint om vigten och nödvändigheten af utvidgad och förbättrad helsovård. Det var ock hufvudsakligen han, som genomdref upprättandet af de många läka resysslor och apotek, som sedermera kommo inom landsorterna till stånd och deras innevånare till hjelp. Hans förtjenster i båda dessa hänseenden och de välgörande följderna voro mycket stora och skola i 46:de delen utförligare framställas i sammanhang med berättelsen om den pånyttfödelse, svenska helsovården i sin helhet vid denna tid genomgick. Här må blott i korthet nämnas, att besagde nyskapelse, var ett verk förnämligast af Rosén v. Rosenstein och Bäck, af den förre genom läkarebildningens, af den sednare genom helsovårds-anstalternas förbättrande och utvidgning.

Vid sjuksängarna har Bäck användt häldst och mer än förut enkla eller föga sammansatta läkemedel. Några mente, att han i fråga om kraftigare åtgerder var för tveksam, för rädd. I några andra och ganska vigtiga fall var detta likväl icke händelsen. Han uttalade sitt ogillande af gamle kung Fredriks utsväfningar och råkade derför till en tid i onåd*). Afven hos Lovisa Ulrika var han, vi veta ej af hvad anledning, mindre väl anskrifven. Men Sofia Magdalena skänkte honom sitt odelade förtroende från 1773 och ända till hans ) 38. 208.

död, hvilken hon med tårar och djup rörelse beklagade. Sin vetenskap älskade och aktade han högt. Vi hafva här i korthet antydt, och skola, som nämndt är, framdeles utförligare beskrifva, huru mycket han för dess främjande uträttade. Han sökte ock att till allmogen sprida dess välgörande läror medelst flere i dåtidens almanackor införda uppsatser, samt understödde med egna medel hoppgifvande ynglingar, som egnade sig åt läkare-konsten. I allmänhet gladde han sig varmt och hjertligt vid hvarje tecken till sundare och ädlare åsigter med hänsyn till vetenskap, till samhällslif, till lösningen af mensklighetens stora frågor. Han förklarade sig ej heller sätta något öfvervägande värde på den ära, Alexanders segrar och anställda förödelser efterlemnat. God make och fader, var han ock en serdeles trofast vän. Han och Linné omfattade hvarandra med varmaste tillgifvenhet. Linné uppkallade efter Bäck ett serskildt örtslag, och Bäck uttalade efter Linnés död offentligen sin beundran och sin saknad. Flere utländska lärda sällskap kallade Bäck till ledamot; svenska Vetenskaps-akademien, hvars ålderman han till slutet var, tre gånger till sin ordförande och lät till hans ära slå en minnespenning och hålla ett minnestal. Gustaf den tredje utnämnde honom 1783 till riddare af nordstjerneorden. Vi nämnde hans vänfasta sinnelag. Det var ock genom att vid fyllda 81 år och i vinterkylan af Mars månad följa en aktad vän och yrkesbroder till grafven, som han ådrog sig en svår förkylning, hvilken d. 15 Mars 1795 slutade hans lif.

SJETTE KAPITLET,

DAVID EHRENSTRÅLE,

nästan mera känd under ofrälse-namnet Nehrman och son af en förmögen borgare i Malmö, var född 1695, studerade först i Lund och under Anders Rydelius, sedermera vid flere utländska högskolor, i synnerhet i Halle. Här och under ledning af den ryktbare Kristian Thomasius in hemtade han grundliga kunskaper i alla rättsvetenskapens grenar, och lärde dessutom att i tanke och ord söka sanning, klarhet och bestämdhet samt att undvika och förkasta allt, som smakade af fördomar, vidskepelse och öfvertro. Å andra sidan, och till följe af vid samma högskola rådande pietism, fattade han djup och varm vördnad för kristendomen. Dessa åsigter, så den ena som den andra, bibehöll han hela lifvet igenom. Efter tre års utrikes resor samt fortsatt och flitigt studerande af sin vetenskap, återvände han 1717 till fäderneslandet och inträdde som auskultant i Göta hofrätt, men blef till följe af sitt redan då förvärfvade anseende snart utnämnd till juris professor i Lund. På denna plats utvecklade han en mycket välgörande verksamhet. Förut funnos icke några på svenska språket författade bättre läroböcker i nämnde vetenskap. Ehrenstråle utarbetade nu sådana, ordnade efter dess olika föremål, kyrka, krigsyrke, bergshandtering, handel, statshushållning, o. s. v. hvarigenom han vande sina lärjungar vid en redigare och bestämd uppfattning också af hvar sak för sig. Under föreläsningarna öfver romersk lagfarenhet plägade han visa, huru bland der förekommande åsigter och påbud många voro föranledda af partistrider och andra tidsomständigheter. Genom denna lärometod fingo nämnde eljest enstaka stående och tämligen torra lagbud mera lif, sammanhang och intresse. Detta blef händelsen också till följe af hela hans framställningssätt, hvilket, så väl i skrift som föreläsning, var angenämt, underhållande och klart; samt utmärkt äfven genom sjelfva språket. Han afskaffade nämligen många från förra tider och mest i lagstil qvarstående fel och missbruk, t. ex. den tidens än mer långa och invecklade meningar, och i synnerhet vanan att uttrycka en sak med både ett svenskt och ett främmande ord, liksom det svenska ensamt icke varit tillräckligt. Man hade förut vanligen skrifvit; t. ex. Straff och Poen; eller förnöja och satisfaciera; eller erhålla och impetrera, o. s. v. Ehrenstråle kastade bort de främmande orden och nöjde sig med de svenska, och bidrog sålunda liksom de flesta den tidens vetenskapsmän till modersmålets renande och försköning. Medelst allt detta har rättsläran blifvit genom honom pånyttfödd ungefär på lika sätt, som läkare-konsten genom Rosén v. Rosenstein och historien genom Dalin, m. fl. De stora lärare-egenskaperne förvärfvade honom en ovanligt stor skara lärjungar, hvilka sedermera som domare utspridda kring landet följde hans åsigter och yttrade en viss stolthet öfver att hafva haft en sådan lärofader. Han var utan all fråga högskolans mest framstående personlighet, till dess längre fram den något yngre Lagerbring framträdde. Flere gånger var det fråga om att kalla en så utmärkt personlighet till högre ämbetsplatser. Det skedde ej. Han var, hette det, omistlig för högskolan; och dessutom, genom att der bilda upplysta och rättänkande domare har han åt fäderneslandet och åt sina landsmän beredt större gagn, än han måhända kunnat på någon annan plats göra. De stora förtjensterna blefvo dock er

« FöregåendeFortsätt »