I ett annat högst vigtigt fall har Chapman likaledes gjort en stor tjenst åt Gustaf den tredje. Med planer, gående långt utöfver Ehrensvärds försvarsrustningar, förklarade denne konung, att han ville åt svenska örlogsflottan hafva en förstärkning af ej mindre än 15 nya linieskepp och 16 nya fregatter. De flesta fackmän häpnade och föreställde dyrheten, svårigheten, omöjligheten. Men Chapman åtog sig verkställigheten, och hade inom några år 10 linieskepp och 10 fregatter färdiga, detta till allmänhetens förvåning och konungens förtjusning.

Vid detta liksom förut vid flere likartade företag, utvecklade han en beundransvärd förmåga att kunna genomföra dem på mycket kortare tid och med mycket mindre kostnad, än andra behöfde. Det var en följd, det ena af den nära kännedom om alla skeppsbyggeriets enskildheter, hans ungdom förvärfvat, och det andra af det kraftfulla och oegennyttiga bruk deraf, hans mannaålder gjorde; tillika ock af den utomordentliga kraften och arbetsdriften. Man såg, berättas det, man såg med förvåning, huru sedan på förmiddagen ett färdigbyggdt örlogsskepp gått af stapeln, redan samma afton på den efterlemnade platsen kölen till ett nytt sträcktes och började bearbetas.

Allt detta oaktadt blef han också längre fram eller år 1779 ånyo föremål för tadel och en ganska häftig förföljelse. Den utgick också nu från Karlskrona och understöddes af hertig Karl och amiral Tersmeden m. fl. Men Chapman försvarade sig genom en utförlig uppsats i ämnet, och den utmärkta amiralen Henrik af Trolle uppträdde till hans försvar. Gustaf genomskådade snart förhållandet. Anklagelserna blefvo tillbakavisade, och Chapman fick behålla sin konungs nåd och sin vigtiga plats.

Chapman sökte förbättra och underlätta icke blott fäderneslandets sjöförsvar, utan och dess sjöfart och handelsrörelse. År 1775 utgaf han

förnämligast i sistnämnde afsigt ett större verk, som visade, huru fartyg i allmänhet och i synnerhet de för handelsrörelse beräknade borde uppföras; ett verk, i hvilket skeppsbyggeriets hufvudreglor blefvo klart och bestämdt utredda och genom vetenskapliga beräkningar och ledande ritningar ytterligare förklarade. Han har derigenom mycket bidragit till också det fredliga skeppsbyggeriets förbättring.

Chapmans förtjenster, ehuru af många till en tid förnekade, blefvo dock mer och mer af både öfverhet och allmänhet erkände. Både inom- och utomlands helsades han slutligen som verldens då varande utmärktaste man i sin väg. Han blef 1764 öfverbyggmästare vid arméens flotta, 1767 ledamot af Vetenskaps-akademien, 1772 adlad och riddare af svärdsorden; och sedermera steg efter steg upphöjd til öfverste, till kontre-amiral, till vice-amiral och till kommendör med stora korset af WasaOrden. Till hans ära hafva Svenska och Vetenskapsakademierna hvardera slagit sin minnespenning, och sjelfva den fordne motståndaren hertig Karl lät sedermera i Karlskrona uppresa hans minnesvård.

Chapman var af stark och reslig växt, behagligt utseende, lifligt och angenämt lynne, outtröttlig verksamhet och innerlig Gudsfruktan. De vänner, som stodo honom närmast, voro Augustin Ehrensvärd, Karl Sparre och K. F. Scheffer. Vid 72 års ålder tog han afsked ur tjensten och afled · år 1808.

ÅTTONDE KAPITLET.

JAKOB FAGGOT

är redan förut i korthet omtalad 1). Men ökad kännedom af den tidens inre historia medför ökad 1) 43. 106.

kännedom af hans mycket och mångsidigt välgörande verksamhet, följaktligen ock en djupare känsla af fäderneslandets tacksamhetsskuld till hans person, och af häfdatecknarens pligt att serskildt fästa på honom efterverldens uppmärksamhet.

Han var född d. 13 Mars 1699 i Vendels socken i Uppland. Fadren, af wallonsk slägt, var kronofogde i orten samt utmärkt för drift och exemplariskt uppförande. Sonen blef efter genomgångna studier inskrifven år 1721 i bergskollegium och 1726 i landtmäteriverket, hvarest han 1747 nämndes till öfverdirektör. Vid denna befattning stannade han till sin död, och i densamma har han utöfvat sin mest ryktbara och välgörande verksamhet.

Under första ämbetstiden var han mycket sysselsatt vid Loverts alunbruk, och inträdde först 1733 i någon större verksamhet inom landtmäteri-kontoret. Här började han dock genast eller 1734 framställa behofvet af serskilda kartor öfver rikets serskilda landskap. Under åren 1734 till 1772 blefvo ock öfver 40 sådana blad1) utgifna och derigenom en pålitligare karta öfver hela riket förberedd. Blifven verkets styresman, utarbetade och utgaf han redan samma år eller 1747 rörande Sveriges geografiska arbeten och landtmäteriverk en historia, som för sin tid var utmärkt genom lärdom, framställningssätt och fosterlandskärlek.

Hvad utom dessa vetenskapliga föremål snart och i hög grad tilldrog sig hans uppmärksamhet, voro de stora svårigheter, med hvilka jordbruket hade att kämpa, bland annat till följe af flere gamla och skadliga stadgar. Hemmansklyfning lägre ned än till fjerdedelar var vanligtvis förbjuden 2);

1) Beskrifningar öfver landskap, städer, farvatten m. m. 2) I vissa landsorter t. ex. Dalarna och Wermland hade förhållandet öfvergått till motsatt ytterlighet.

Fryxells Ber.

44.

3

och rättigheten att anlägga nya torp mycket inskränkt. Följden blef, att landets uppodling fördröjdes och att tillika uppstod en lös befolkning, som aldrig kunde erhålla egen jord eller eget hem, och som derföre af missnöje snart började att till tusental flytta ur riket. Ett annat hinder bestod deri, att nästan öfverallt, och i synnerhet i Finnland, lågo byarna ofta till både åker, äng och skog oskiftade och mer eller mindre upplåtna till gemensamt bruk, derföre ock till gemensam vanskötsel. En tredje olägenhet var, att endast få lägenheter voro ordentligt kartlaggda, hvilket hos jordegaren förorsakade ovisshet om både egovidden och eganderätten, och följaktligen många och invecklade egotvister med grannarna, det ena som det andra försvårande hans arbete och förminskande hans arbetshåg. Dessa skadliga förhållanden grämde Faggot djupt, och han fattades af lifligt begär att kunna till deras afhjelpande i någon mån bidraga genom sin verksamhet som både ämbets- och vetenskapsman. Tydligare än någon annan insåg han näml. huru nära härutinnan fosterlandskärlekens fordringar voro förbundna med vetenskapens föreskrifter, landtbrukets behof med landtmäteriets pligt, likaså jordens odling med jordens förutgående delning medelst hemmansklyfningar och storskiften. Han utgaf derför år 1746, angående landtbrukets hinder och hjelp, en afhandling, som på klart och kraftfullt sätt framhöll vigten af besagde modernäring och tillika angaf ofvannämnde hinder för dess framsteg, hvarvid han företrädesvis beklagade tillståndet i Finnland. Bokens innehåll och Faggots personliga pådrifvande hade ock den följd, att regeringen 1748 sände till nämnde landsort 20 landtmätare med uppdrag att närmare ordna dervarande rågångar och egendoms-förhållanden. För att åt dessa åtgerder gifva än mer utsträckning också inom Sverge, inlemnade han år 1755 till

regeringen en ny skrift rörande samma ämne och ådagalade deruti, huru Sverges jordbruk omöjligen kunde göra några betydligare framsteg, förr än hemmansklyfningen blifvit utsträckt, byarna storskiftade och egorna kartlaggda. Skriften var så innehållsrik och öfvertygande, att ständerna vid nämnde års riksdag beslöto att för det af Faggot uppgifna ändamålet utsända i Sverge 60 och i Finnland ytterligare 40 landtmätare. Genom denna åtgerd blefvo inom kort ganska många byar storskiftade och enskilda egolotter kartlaggda; och man kan från denna riksdag och från detta Faggots uppträdande räkna begynnelsen till svenska jordbrukets märkbarare pånyttfödelse. Till följe af besagde öfver hela landet gående verksamhet och af den drift och det skarpsinne, öfverstyrelsen i Stockholm utvecklade, blef detta ämbetsverk bragt till så stor fulländning, att man ville anse svenska landtmäteriet vara det för sin tid bästa i hela Europa.

Vid denna sin verksamhet rönte Faggot mycket motstånd af dem, som älskade beqvämlighet samt gamla vanor och fördomar; detta ej minst bland jordbrukarne sjelfva. Många sådana kände sig oroade och besvärade af de många förändringarna och harmades mot honom, ungefär på samma sätt som i andra vägar deras likar knotade mot Nordencrantz; han borde, mente de, lemna dem i ro och sjelf slå sig till ro. Emedan hans ändringsförslag rörde många gällande författningar och vanor och således oroade och besvärade äfven ämbetsmännen, blef han också af dessa sednare motarbetad och till och med en gång af lagkommissjonen förekallad och skrapad. Men han lät sig af ingenting skrämmas eller hejdas. Han for sjelf till Skåne för att der pådrifva och leda storskiftes-verket och utgaf än flere skrifter om landtmanna-näringens vigt och förbättring. Huru han ock slutligen lyckades att i någon mån genomdrifva sina åsigter, och