med hvilka högst välgörande följder för jordbruket i hela fäderneslandet och allra mest i Finnland, detta skall framdeles ådagaläggas, när besagda ämnen blifva utförligare behandlade. Det kunna vi dock redan här säga, att många tusen landtbrukare hade för sin då vunna mycket förbättrade belägenhet och för möjligheten att skaffa sig egen torfva och eget hem hufvudsakligen Jakob Faggot att tacka; ehuru högst få bland dem egde någon aning om ens namnet på deras välgörare.

Ofvan uppräknade ämnen voro förnämsta föremålen för Faggots verksamhet. Men, lifvad af kärlek till fädernesland och mensklighet, till ordning och rättvisa, sträckte han sin blick också till en mängd andra angelägenheter. Se här några exempel! Landtbrukets skjutsningspligt ansåg han för detsamma högst skadlig, och ville, att den skulle mot ersättning öfvertagas af gästgifvare. Då gällande lagar inskränkte bondens rätt att hatva hemma så många fullvuxna söner eller drängar, han ville. Faggot ansåg en dylik lag orättvis och skadlig, och bidrog i sin mån till dess afskaffande. Att skolorna sysselsatte sina lärjungar hufvudsakligen med språkkunskap, ogillade han och ville, att man skulle i stället skaffa dem mera sakkunskap, och att detta borde ske genom på svenska författade läroböcker. Nitisk för närmare kännedom om landets geografi, ifrade han ock för närmare kännedom om dess innevånare, således ock för befolkningstabeller, hvilka också år 1749 blefvo införda.

Till följe af hans bedrifvande vardt krut- och salpetertillverkningen mycket förbättrad, och han lemnade för sådant ändamål sjelf undervisning åt de kring landet utsända salpeter-sjudarne, och detta kostnadsfritt.

Loverts alunbruk hade blifvit vanvårdadt. Faggot företog och genomförde dess omskapning och förbättring till stor nytta för både egarne och landet. Han utförde ock enligt uppdrag af regerin

gen flere vigtiga undersökningar; bland andra om. det sätt, hvarpå Polhem börjat Trollhätte kanal, och Blackwell vårdat mönsterlandtbruket på Ållestad. Serdeles välgörande var hans åtgerd i fråga om rikets mått, mål och vigt. Detta ämne hade blifvit, så godt sig då göra lät, ordnadt af Stiernhielm. Det hade dock sedermera under tidens längd och genom försummelse eller egennytta råkat i stor oreda, så att origtiga likare af alla slag flerestädes förekommo, hvaraf naturligtvis många oordningar och bedrägerier samt många och invecklade rättegångar föranleddes. Flere gånger hade bondeståndet formligen klagat häröfver och begärt rättelse; men fåfängt. På dess anhållan ålade man slutligen landtmätarne att hvar i sin länsstad ordna och till eftersyn i ordning hålla sådana likare. Många svårigheter uppstodo likväl, och ej minst genom de olika slagen af mått, mål och vigt t. ex. victualie- uppstads- eller stapelstadsvigt; tunna för våta eller tunna för torra varor 0. S. V. För vighetens och enkelhetens skull ville Faggot afskaffa dessa olikheter och i alla slags beräkningar införa för alla likartade varor samma gällande bestämningar, men han mägtade ej drifva sin åsigt igenom. Han tog då till sig likare från de flesta landsorter samt granskade och jemnförde dem och stadfäste sedermera gemensamma likare för hela riket, och uppgjorde tillika den förordning härom, som sedan 1739 varit intill våra dagar gällande.

Af vetenskapsakademien blef han straxt vid stiftelsen vald till ledamot, sedermera under några år till sekreterare, och förblef derefter under hela sin återstående lefnadstid en bland dess mest verksamma och högaktade medlemmar.

En anteckning tyckes visa, att han en gång talat för herrnhutismen. Måhända gällde dock detta uppträdande ett försvar, mindre för denna lära serskildt, än för lärofrihet i allmänhet.

Mycket nitisk för allt, som kunde gagna Finnland, sökte han å andra sidan försvenska dess innevånare och derigenom fästa dem mera vid moderlandet till, som han trodde, fördel för båda.

I statsekonomien hyllade han först Hattarnas åsigter och talade för fabrikerna. Men snart och till följe af ökad erfarenhet började han att liksom Mössorna företrädesvis ifra för landtbruket. I öfrigt deltog han föga i partistriderna, hvarken de religiösa eller de politiska.

I sin enskilda lefnad ådagalade han en berömvärd oegennytta samt ädla och högsinnade tänkesätt, och var derigenom och genom sin menniskoälskande verksamhet föremål för allas vördnad och tillgifvenhet. Vetenskaps-akademien förklarade sig ej kunna nog hedra hans dygder; och dess sekreterare, Wargentin, har år 1760 offentligen och på akademiens vägnar helsat honom med följande ord: far fort, du värdige man! att till högsta åldern göra dig förtjent af akademien och af fäderneslandet, och att förvärfva dig ett odödligt minne i vår både vetenskapliga och medborgerliga historia.

Faggot dog 1777. Hvarken under sin lefnad eller vid sin död, hvarken af Adolf Fredrik eller af Gustaf den tredje fick han mottaga något bland de eljest vanliga bevisen på öfverhetens hedrande uppmärksamhet; icke adelskap, ej heller ordenstecken, hvarken nordstjernan, ämbets- och vetenskapsmannens, ej heller vasen, medborgsmannens utmärkelse. Men Vetenskaps-akademien lät vid frånfället till hans ära pregla en minnespenning och hålla ett minnestal. Detta sista slutade med följande till Sverges folk ställda uppmaning. Du bygdens landtbrukare! när du i tryggad besittning plöjer din egna och afskilda teg, och när du sedermera gläder dig åt dess mognande skörd, tänk då med erkänsla på den ädle Jakob Faggot och på hans välgörande verksamhet.

NIONDE KAPITLET.

NIKLAS V. OEHLREICH.

Med denne herre öfvergå vi till de vetenskapsmän, som hufvudsakligen sysselsatte sig med politisk och publicistisk verksamhet.

Slägten härstammar från Tyskland och hade redan der vunnit adlig värdighet. Dess första till Sverge inkomna medlem blef i Lund först professor och sedermera prokansler, och flyttade slutligen som general-superintendent till Bremen.

Hans sonson, den här ifrågavarande Niklas v. Oehlreich, född 1699, förlorade i späda år sina föräldrar, men blef af en morbroder upptagen och hållen i Malmö skola. Snart dog likväl denne beskyddare, och det ensamma barnet hade, nu mera intet stöd. En äldre qvinna, hvilken tjenade som sjuksköterska vid stadens hospital, förbarmade sig då öfver den värnlöse men liflige gossen, upptog honom i sin trånga boning, delade med honom sitt knappa bröd och ställde så, att han fick fortfarande begagna stadens skola, hvarest han ock ådagalade så mycken flit, att han vid 17 års ålder tog studentexamen. Äfven sedermera fort for denna qvinna att skicka honom det lilla understöd, hon kunde aflåta. Lycklig fattningsgåfva i förening med stadga och flit skaffade honom likväl snart nog mägtigare gynnare, bland andra den utmärkte Anders Rydelius, hvilkens filosofi Oehlreich äfven sedermera alltjemnt följde och försvarade mot Wolfs längre fram införda läror. Snart fick han hos en prost vid namn Bring anställning som lärare för dennes son, den sedermera utmärkte häfdatecknaren Sven Lagerbring, hvilken också alltid med tacksamhet erkände förtjensterna hos denne sin ledare. År 1726 blef Oehlreich filosofie-magister och derpå först docent och sedermera adjunkt, hvarefter presidenten

Fersen antog honom till lärare för sina två söner, Karl och den sedermera utmärkte Fredrik Axel. Oehlreich nämndes derefter till akademisk bibliotekarie i Lund. Vid denna sysslas förvaltning hade förut många fel. t. t. o. m. försnillningar egt rum. Man hade deröfver klagat hos akademikanslern Karl Gyllenborg, hvilken likväl icke mägtat afskaffa missbruken. Nu angrep dem Oehlreich omigen och genom hans bedrifvande och den nye, akademie-kanslern Löwenhielms kraft blefvo de till betydlig del afskaffade, Oehlreich utnämndes derefter till professor och åtnjöt äfven som sådan stort anseende. Efter en utrikes resa nämndes han 1746 till censor librorum, d. v. s. den ämbetsman, som skulle granska alla till offentlighet ämnade skrifter och afgöra, huruvida de finge tryckas eller ej. Kort derpå erhöll han tittel af kansliråd.

Det var i egenskap af censor och tillika af politisk skriftställare, han förvärfvade sin mesta ryktbarhet. Han gick dervid i början Hattpartiets ärender, och detta under den ryktbara striden mot hofvets åren 1751-1756 anställda försök till den medborgerliga frihetens inskränkning. Wi hafva redan utförligen omtalat hans då utgifna förtjenstfulla tidskrift Ärlig Svensk, och likaledes flere deraf föranledda uppträden, både förföljelser och belöningar. Det var genom detta arbete an förvärfvade sig äran af att vara Sverges förste utförliga statsrättslärare och den, som först gaf svenska allmänheten närmare kunskap om de friare politiska åsigter, som då för tiden blifvit i England, Frankrike och Holland utbildade.

Genom honom tog i detta hänseende Sverge försteget framför sjelfva Tyskland, hvilket först 1759 erhöll genom F. K. v. Moser en ändamålsenligare utredning af dessa vigtiga ämnen. Oehlreichs Ärlig Svensk hade också året förut (1758) 1) 39. 100-110.