blifvit under mycket beröm öfversatt på tyska språket. Vi hafva redan 1) beskrifvit, huru allvarligt och oförskräckt han i denna skrift talade mot alla slags olagligheter, magtmissbruk och envåldsförsök från öfverhetens sida, och till försvar för folkets frihet. Med samma lifliga rättskänsla, samma oförskräckta mod tadlade han å andra sidan folkmagtens missbruk och enskilda personers sjelfsvåld samt uppmanade sina läsare att sjelfva, hvar och en för sig, bidraga till upprätthållande af ordning och rättvisa. Ingen riksstyrelse, skref han, förmår ensam afskaffa alla fel, alla oordningar. Undersåtarne måste sjelfva arbeta derpå. I stället för att tadla regering och ämbetsmän, vore bättre, om i, mine läsare, sökte med all magt först att öfvervinna edra egna fel och derefter att öfvertala andra göra likaså. Afstyren allt sjelfsvåld, afböjen allt ondt, och hållen icke med synden, utan skämmen ut henne såsom en styggelse, och söken med både ord och exempel att till sådana tänkesätt samt till gudsfruktan och laglydnad uppfostra edra barn; och besinnen, att friheten trifves lika litet under sjelfsvåldet som under enväldet o. s v. Weckoskriften väckte mycket uppseende och blef t. o. m. beprisad af den då blott 16-årige Bellman. Häfdatecknaren Olof Celsius har om densamma yttrat följande ord 2). Ärlig Svensk vittnade om kärlek till frihet och ljus. Ehuru af flere tadlad, är det likväl denna tidskrift, som lärt svenskarna att tänka så, som ett fritt folk anstår; lärt dem längta efter ljus öfver många vigtiga men förut nästan okända ämnen; och lärt dem upptäcka de giller, som till frihetens förtryckande i löndom utställas. Det ljus, Ärlig Svensk tändt, skall ej heller snart släckas. I denna tidskrifts anda 3) 1) S. st. 2) Prest. stånd protokoll. d. 14 Nov. 1760. 3) Vetensk. Akad. bibl. Bergianska saml. 5:te bandet; inlaga till konungen; (när ?) har och Oehlreich sjelf föreslagit regeringen, att i hufvudstaden inrätta en societas oeconomica practica, ett läroverk, vid hvilket unga från högskolan nyss komna ämbetsmän kunde få tillfälle inhemta de praktiska kunskaper, som för ämbetsmanna-verksamheten erfordrades utöfver de teoretiska, högskolan meddelat 1). Oehlreich följde väl ursprungligen Hattpartiets fana, men förnämligast derföre, att den då för tiden. var också frihetens. Han trodde dock, att för samhällets trefnad och välgång var tryckfriheten af vida större vigt, än fortfarandet af Hatt partiets välde. På sin censorsplats tillät han derför tryckningen af hvarjehanda vigtiga skrifter, kommande än från ena än från andra sidan; t. ex. af Chydenius, Forskål, Nordencrantz, Reuterholm, Uggla m. fl. äfven sådana uppsatser, som voro ofördelaktiga för partiet. Detta blef missnöjdt 2), och ville skilja honom från censors-befattningen; men förmådde icke genomdrifva en sådan sin önskan. Det förordnade då A. Wilde till censor vid hans sida, men utan att mägta derigenom förlama Oelreichs verksamhet; och denne tycktes någon gång icke blott ogilla utan ock gäcka deras ovilja mot den fria granskningen. Kanske, frågade han sina knotande förmän, kanske bör man förbjuda hvarje skrift, i hvilken förekommer något bland orden "frihet, lag, patriot eller träl". Det är också honom och hans frisinnade tänkesätt, som Sverge har att tacka för den lyckan, att en mängd vigtiga och upplysande skrifter kunnat under denna tiderymd 1) Att under åren 1772-1869 vigten och nära nog tillvaron af Ärlig Svensk varit förtegade; och att deremot Dalins tidskrift Argus blifvit beständigt omtalad och beprisad, dessa företeelser hafva sin förklaring i den ultra-rojalism, som under dessa år har först af gustavianskt-dynastiska, sedan af fosforistiskt-reaktionära åsigter ofta gjort sig inom vår litteratur och häfdateckning gällande. Jfr. 39. 103. 2) Vetensk. Akad. bibl. Bergianska Saml. 8:de bandet. Gjörwell till Warmholtz d. 11 Apr. 1760. utkomma, oaktadt det band, lagens trycktvång och regeringens och i synnerhet Hattarnas ensidighet lade på yttranderätten. Han tyckte sig ock blifva som en misshaglig person af sistnämnde styrelse. förbigången och klagade1), men blef tröstad med tittel af statssekreterare. Det säges ock, att han velat blifva hofkansler och knotat, när Dalin 1763 dertill nämndes. Man har äfven sagt, att det var af missnöje öfver slika motgångar, som han öfvergick från Hatt- till Mösspartiet. Andra skäl förefunnos dock. Ursprungligen tyckes Oehlreich hafva i många fall hyst tänkesätt, som hufvudsakligen öfverenstämde med Mössornas. Det berättas ock, att han redan omkring 1759 ofta besökt Nordencrantz ute på Järfva landtegendom, och der med honom hållit hvarjehanda politiska öfverläggningar2). Det är också troligt, att pommerska kriget, olagligt börjadt och olyckligt fördt, i någon mån föranledt honom liksom många andra att öfvergifva Hattarnas parti. Mössorna, till väldet komna, gåfvo honom 1766 hofkanslers tittel och satte honom 1767 ensam på förslaget till presidentsysslan i kommerskollegium, hvilken plats han sålunda erhöll. Huru han i den samma motarbetade reaktionsriksdagen 1769, är redan berättadt3). Han dog 1770. Motpartiet har tecknat honom såsom en lärd och i vissa fall förtjent, men i andra mycket obetydlig man; som person oansenlig och ful, som ämbetsman oduglig, som författare långtrådig, som talare 4) tung och trög och som menniska snål och egenkär. Man har ock kastat åtlöje öfver hans giftermål med ett vackert fruntimmer, som var 37 år yngre, och öfver följderna 5). Ehuru uppstigen Dansk min. bref 26 Febr. 1762. 2) Kongl. Bibl. Giörwells bref till K. Leijonhufvud 26 Jun. 1761. 3) 41. 280. 4) Giörwell kallade honom en munvig charlatan. till höga värdigheter, blef han aldrig af hofvet eller Hattregeringen hedrad med någon stjerna. Å andra sidan hafva vännerna omtalat den kraft och framgång, med hvilka han vårdade Lunds bibliotek, det stora tillopp af åhörare, han derstädes hade, och i synnerhet det mod, hvarmed han i Ärlig Svensk försvarade det fria statsskicket, och den ihärdiga kärlek till fri granskning, med hvilken han i 20 års tid och oaktadt alla förföljelser skötte sitt censors-ämbete. Hans namn under ordet imprimatur1) lästes ock framför en mängd då utgifna skrifter, hvilka voro för allmänheten mycket upplysande, ehuru stundom för ett eller annat parti mindre välkomna. Vid hans död lästes i Dagligt Allehanda följande vers: Så länge samfunds- dygd i Sveas hyddor rår, TIONDE KAPITLET ANDERS NORDENCRANTZ var en ganska verksam och inflytelserik man och Sverges första mer framstående lärare i national-ekonomi2). Derjemnte, och ehuru ej tidningsutgifvare, var han frihetstidens kanske utmärktaste publicist, som sådan i några fall öfverträffande både Dalin, Gjörwell och Oehlreich. Med lifligt intresse följde han den politiska och ekonomiska litteratur, som då för tiden blifvit inom England och Frankrike utbildad af Bayle, Helvetius, Hume, Locke och Montesquieu m. fl. Det var ock förnämligast genom hans jemnte Oehlreichs skrifter, som svenska 1) Det får tryckas. Detta ord trycktes då på första bladet af hvarje bok, som fick utgifvas. 2) Risings arbete var då för tiden af de flesta glömdt. allmänheten erhöll kunskap om de nya för menskligheten vigtiga och välgörande åsigter och sanningar, dessa tänkare bragt i dagen. Med lika outtröttlig uppmärksamhet följde han ock de allmänna ärendenas gång inom fäderneslandet, samt fäste sina landsmäns uppmärksamhet på de många lärdomar, som också härutinnan kunde af främmande länders exempel, af främmande forskares skrifter hemtas. Ledd af skarp blick och stark rättskänsla upptäckte han ock många då för tiden gängse missbruk, försnillningar och bedrägerier, och drifven af varm fosterlands-känsla och af det mest oförfärade mod, framdrog han dem till rättelse, till bestraffning. Eburu han stundom förgick sig medelst förhastade uppgifter samt öfverdrifna och hätska omdömen och således icke alltid lyckades eller kunde lyckas göra sina åsigter gällande, har han dock utöfvat omätligt inflytande. Det var förnämligast hans skrifter, som afslöjade de många missbruk och den stora misshushållning, som i finansernas förvaltning inritat sig; han, som genomdref tryckfrihetens införande, och han, som återförde fäderneslandet från Hattpartiets svindlande åsigter samt förberedde reduktions-riksdagen 1765 med dess återgång till en mer sansad och välgörande statskonst. Af dessa skäl egna och böra vi egna honom både uppmärksamhet och tacksamhet; vi den nya frihetstidens män, och det så mycket mer, som denne utmärkte fosterlandsvän har af såväl Gustaf den tredjes som fosforismens 1) litterära skola blifvit dels förbigången med tystnad, dels vanställd genom framdragande af blott de öfverdrifter, till hvilka han stundom gjorde sig skyldig. Den bild af hans person och verksamhet, vi här ofvan i korthet framställt, skall i det föl 1) I Biograf. Lexikon har dock Palmblad lemnat ett värderikt försök att beskrifva hans verksamhet i fråga om rikets penningeverk. |