jande blifva till sina enskildheter närmare belyst.

Han föddes den 5 Jan. 1697 i Brunflo i Jemtland. Fadren Lorents Backman, då kronofogde i trakten, sedermera borgmästare i Sundsvall, hade många barn men ringa tillgångar. Otillräcklig var ock den undervisning, han mägtade dem förskaffa, och de nödgades snart att i detta liksom i andra hänseenden sörja för sig sjelfva. I frågavarande son visade som gosse och med hänsyn till den tidens skolstudier ingen utmärktare vetgirighet; men genom träget arbete och fast vilja skaffade han sig många kunskaper, hvilka längre fram medelst förvärfvad kännedom också af främmande språk mer och mer ökades så, att han slutligen blef en bland de mest belästa personer inom fäderneslandet. Han kallade sig i början Backmansson.

Först och redan tidigt egnade han sig åt handel. Men vid 20 års ålder led han skeppsbrott i Bottniska Viken, hvarvid fartyg och last förlorades, men han sjelf blef räddad. Han reste då öfver till Trondhem, gaf sig i sällskap med åtskilliga norrmän, som handlade på England, men led återigen skeppsbrott. Också nu undkommen med lifvet, började han studera ekonomi och mekanik och det sednare med den fart och framgång, att han fick åt svenska amiralitetet utföra åtskilliga mekaniska arbeten samt erhöll för dem hederlig belöning. Hans drift och skicklighet blefvo så berömda, att från Ryssland kom anbud om en fördelaktig tjenstebefattning, hvilken han dock af kärlek till fäderneslandet afsade sig. År 1726 blef han vald tillriksdagsombud för Sundsvall. Redan nu gjorde han sig mycket bemärkt och skall genom en utgifven skrift hafva lemnat Alströmer upplysningar

och understöd vid dennes nya fabriks-anläggningar. Än ryktbarare blef ett annat uppträde. En engelsman vid namn Obrian hade åt sig utverkat regeringens tillstånd att få i riket inrätta flere saltsjuderier. Planen var, att i hvar och en af städerna Stockholm, Karlskrona och Göteborg anlägga 20 pannor, vid hvilka man skulle af engelsk saltsten koka salt. Bolaget var redan bildadt och penningar anskaffade; men då författade Nordencrantz ett stort verk, kalladt Arcana Oeconomica1), hvilket innehöll många vigtiga upplysningar och sanningar. Flere bland dessa voro dock på ett eller annat sätt ofördelaktiga för åtskilliga personer eller yrken och sökte bland annat visa, att ifrågavarande saltsjuderiföretag skulle skada rikets både handel och skogar. Bolaget räknade bland sina delegare och beskyddare många mägtiga män. Nordencrantz rönte fördenskull mycket motstånd, och hans skrift blef förbjuden, men man vågade ej heller sätta bolaget i gång. Efter några år fick hans åsigt öfverhand, och regeringen upphäfde det förbud, som blifvit utfärdadt mot hans bok, och återtog det privilegium, som blifvit gifvet åt Obrian, hvilken då i förtviflan afhände sig lifvet 2). Borgrarna ansågo Nordencrantz's åsigter och åtgerder så vigtiga och honom sjelf så utmärkt, att deras stånd anmälde honom hos öfverheten till befordran. Samma år nämndes han ock till konsul i Portugal.

På denna plats utvecklade han mycken verksamhet, förvärfvade åt sig sjelf icke ringa förmögenhet, skaffade åt Sverges salthandel åtskilliga lättnader samt utförde ett sin regerings uppdrag vid spanska hofvet. Han vann så mycket förtroende, att man i Portugal erböd honom en fördelaktig befattning, hvilken han likväl icke mottog, utan återvände år 1736 till fäderneslandet.

1) Statsekonomiska Hemligheter.

2) Nordencrantz säger, att han dog af slag.

Här fick han genom rikt gifte än mer förmögenhet samt inköpte Skebo ') bruk i Uppland och tillbragte der som enskild man några år. Under tiden utgaf han ett verk öfver Spanien, blef 1743 adlad och till följe af ådagalaggda kunskaper i handelsyrket år 1747 nämnd till kommerseråd och slutligen till riddare af nordstjerneorden.

Som vi sett, hade han redan förut vid flere tillfällen ådagalaggt sitt nit och sin fosterlandskärlek. Nu mera hade han mognat till år, erfarenhet och äfven till kunskaper; ty han hade inhemtat och inhemtade årligen mer och mer de nya politiska och statsekonomiska läror och sanningar, som Englands och Frankrikes tänkare framlaggt. Nu mera åter anställd i statens värf och derigenom än mer förpligtad till fäderneslandets tjenst, började han ock utveckla sin verksamhet och ådagalägga sitt mod i än högre grad; också i ändrad rigtning. Detta föranleddes af den närmare kännedom, han som ledamot i kommers-kollegium erhållit om rikets finanser och penninge-verk och om det sätt, hvarpå dessa blifvit, som han trodde, vanvårdade och till enskild vinning af många

1) En berättelse är, att han 1756 sålde nämnde egendom till bolaget Jennings och Finlay; att den betalning, han erhöll, blef till följe af myntvärdets hastiga och betydliga fall nedsatt med en summa af 850.000 d. k. m. (?); att myntvärdets fall hade i allmänhet blifvit för vinnings skull tillställdt också af dessa två herrar m. fl.; att det var detta uppträde, som öppnade hans ögon för myntvingleriers förderflighet, och tillika hos honom alstrade det oförsonliga hat, hvarmed han sedermera förföljde vinglerier i allmänhet och dessa två herrar i synnerhet. Någon' sanning torde väl ligga till grund för sistnämnde beskyllningar, ty de uttalas ofta och af ansedda personer. Men i sin helhet föranleda de åtskilliga tvifvel. Nordencrantz hade redan 1754 angripit vexel- och myntvingleriet och serskildt Jennings, och hans fiendskap mot nämnde två herrar torde kunna förklaras af samma orsak, som den han redan förut ådagalaggt mot sådana herrar; nämligen af varm kärlek till fäderneslandet och af glödande harm öfver de försnillningar och bedrägerier, till hvilka han trodde dem hafva gjort sig skyldiga.

missbrukade. Följden af dessa utländska lärdomar och inländska erfarenheter blef, att han öfvergaf merkantilsystemet samt Hattarnas hemlighets-makeri och reglementerings-tvång. Han fattade i stället oblidkeligt hat till de stadgar och personer, han trodde hafva förorsakat fäderneslandets nöd och kände ett brinnande begär att mot dem uppträda. Detta skedde ock genom ett skriftställeri, som omfattade dessa och många andra för fäderneslandet vigtiga angelägenheter. För att skaffa läsaren något begrepp om hans läror och åtgerder, vilja vi i korthet angifva den hufvudsakliga åsigt, han om hvarje sådan punkt har i sina vidlyftiga skrifter yttrat1).

Det fria statsskicket hade i honom en varm och nitisk försvarare, och han gick härutinnan så långt, att han säges hafva rådt Adolf Fredrik att frivilligt erkänna ständernas magt och tillåta namn-· stämpelns obehindrade bruk. För den fria statsförfattningen kämpade han ock vid Oehlreichs sida ifrigt och härdigt. Han kände och uttalade mycken glädje deröfver, att hans fädernesland var en fri och lagbunden stat, och visade ej liten stolthet öfver detta dess företräde framför de flesta Europas riken. Han införde i sina skrifter en afskräckande berättelse om de olagliga och våldsamma tilltag, genom hvilka år 1680 svenska folkets frihet tillintetgjordes. Han meddelade ock utförliga beskrifningar om Englands fria statsskick och om de medel, genom hvilka det samma upprätthölls; tydligen i afsigt att sådant skulle lända svenskarna till efterföljd. Han var visserligen bestämd demokrat, men varnade dock ofta för vådorna af den okunniga massans öfvervälde och framhöll vigten af en återhållande magt så väl hos representationen som regeringen. Sjelf alltid

1) Någon del af denna hans verksamhet tillhör dock tiden före hans inträde i kommers-kollegium, de flesta skrifterna dock tiden efter hans utträde derur.

Fryxells Berätt.

44.

4

stridsfärdig, när det gällde fäderneslandets allmänna angelägenheter, varnade han å andra sidan ofta och ifrigt mot personlig oenighet och egennyttiga partistrider. Han åberopade i ty fall sagan om mullvaden och rottan, hvilka inför katten förde mot hvarandra en häftig rättegång, som dock lyktade så, att katten tog i sin ena klo mullvaden och i de andra rottan och åt upp dem begge två. Med all sin kärlek till medborgerlig frihet, var dock Nordencrantz ingalunda blind för felen i Sverges då varande statsskick, och han framlade dem i en varnande skrift, ställd till riksdagen 1760. Häraf föranleddes ett för både tid och personer betydelsefullt uppträde.

Swedenborg ansåg några bland dessa af Nordencrantz gjorda anmärkningar vara origtiga och befarade tillika, att deras mängd och skärpa skulle ingifva ständer och allmänhet ovilja mot det fria regeringssättet och således bereda väg för ett nytt envälde. Han aflät fördenskull till ständerna en motskrift, som blef på sin tid mycket berömd. Han sökte deri vederlägga flere af Nordencrantz framkastade anklagelser och erinrade om, huru hvarje person, hvarje inrättning hade sina fel; och tillade han, i fall man omsorgsfullt framletade och framdroge alla sådana, och endast dem, men icke de goda sidorna, skulle äfven den bästa person, det bästa statsskick framstå i ofördelaktig dager. Swedenborg befarade, att till följe af de många anklagelser, Nordencrantz gjort, detta kunde blifva händelse äfven med Sverges dåvarande statsförfattning, hvilken han, Swedenborg, dock gång på gång förklarade vara en bland de allra bästa, som då förefunnos; och att just dess betryggande varit förnämsta orsaken, hvarföre han, härutinnan gripit till pennan. Han sökte ock genom granskande af statsförfattningens både anda och enskildheter bevisa dess förträfflighet; och emedan Nordencrantz bittert tadlat den