Sidor som bilder
PDF
ePub

gängse mutbarheten, genmälte Swedenborg, att samma fel varit rådande i alla fristater, och äfven i de enväldigt styrda; ty der blefvo regenterna sjelfva mutade och förledde af sina begär, t. ex. hos Karl den elfte till reduktioner, och hos Karl den tolfte till krig. Bemälte sin skrift sände Swedenborg till Nordencrantz, åtföljd af ett vänskapligt bref. Denne svarade, att det var just för att rena och derigenom betrygga den också af honom älskade friheten, som han påpekat och velat afskaffa berörde fel. Skriftvexlingen fortfor någon tid, förd af Swedenborg med värdighet och lugn, af Nordencrantz i allmänhet likaså; ehuru någon gång, enligt hans vana, med en viss skärpa. Men emedan båda åsyftade samma mål, blef försoning snart bemedlad, som det tyckes genom den gemensamme vännen Oehlreich.

Utvidgad och mycket utvidgad tryckfrihet var likaledes ett föremål för hans varma önskningar och outtröttliga bemödanden. Som berättadt är, hade han i yngre åren haft en egen och obehaglig erfarenhet af det gamla trycktvånget. Till följe således af både personliga och allmänna skäl blef han ock en ifrig, kanske den då ifrigaste talemannen för rättigheten till offentlig granskning 1). Denna är; sade han, den ädlaste bland alla friheter, och den enda säkra kontrollen mot magtens missbruk; och en annan gång: sanning, frid och frihet skyddas bättre af pennor och tryck än af lagar och svärd. De för tryckpressens ledning tillsatta censorerna kallade han förnufts-förmyndare och ansåg deras befattning skadlig 2). Han utgaf ock en serskild

1) En gång och då det gällde honom sjelf, har han dock funnit straffvärdt, att en enskild man angripit de skrifter, Nordencrantz som riksdagsman utgifvit.

2) Att dåvarande censor Oehlreich gynnade den offentliga granskningen och stod i vänskapligt förhållande till Nordencrantz, är redan berättadt. se sidd. 42, 43.

historia om svenska censuren samt påstod, att denna inrättning och dermed sammanhängande hemlighetsmakeri varit orsaken till en mängd misstag, missbruk och bedrägerier samt deraf föranledda olyckor. Den har varit, sade han, det fästningsverk, som egennytta och bedrägeri hafva till sitt försvar mot sanning och rättvisa uppfört.

Under riksdagen 1761 blef han för denna sin tryckfrihets-kärlek häftigt och stundom med ovett och bitterhet angripen. Som svar och försvar utgaf han då ett så kalladt Bevis om tryckfrihetens straffbarhet och skadlighet; en uppsats, som under låtsadt försvar för trycktvånget framställde dess läror och följder på ett skenbart lofprisande men i verkligheten gäckande och afskräckande sätt. Ho vet ej, skref han, att starkt ljussken gör mången blind; och att mörker är för svaga ögon välgörande och dessutom medför lugn, frid, sömn och behagliga drömmar, hvilka man vid dagsljusets inbrott med saknad förlorar. Menigheten älskar ock mysterier men hatar den klara sanningen. Rätt gjorde fördenskull Omar, som brände biblioteken; rätt likaså påfven, jesuiterna och venetianska styrelsen, hvilka höllo folket i mörker, och derföre kunde sjelfva ganska länge bibehålla sig vid magten. Ärlig Svensk gjorde deremot illa, då han till politisk eftertanke väckte vår menighet; ty hvarje sådan bör i stället sysselsättas med tjurfäktningar, skådespel, visor och bacchanaliska tidsfördrif. o. s. v. Stundom medelst dylika sidohugg, men vanligtvis med rakt på saken gående skrifter dref Nordencrantz oupphörligen på trycktvångets afskaffande, och genom honom har i detta hänseende Sverge gått i jemnbredd med England, någon gång haft försteget. Mycket af hvad Englands beryktade Junii bref omkring 1769 innehöllo, hade redan flere år förut blifvit af Nordencrantz liksom af Oehlreich bestämdt och tydligen uttaladt. Den förres skrifter utöfvade ock stor inverkan, och han var otvifvelaktigt förnämsta upphofsmannen till

ständernas 1766 fattade beslut om utvidgad tryckfrihet, öfver hvilket han också mycket jublade. Men snart lyckades Hof-Hatt-förbundet genomdrifva sammankallandet af reaktions-riksdagen 1769, och man omtalade, huru detta parti ämnade vid den samma afskaffa flere reduktions-riksdagens åtgerder, bland andra också den nya tryckfriheten. Vid denna hotande utsigt grep Nordencrantz åter till pennan och började utgifva ett vidlyftigt verk, rigtadt mot hemligheter, censurer och urtima domstolar m. m., och mot alla försök att lägga band på yttrande-rätten. Skriften började med följande ord. Många, hafva icke velat och vilja ej heller nu lyssna till mina ord om tryckfrihetens nytta och vigt. Jag har ej heller intill denna dag mägtat tillräckligen väcka mina medborgare ur den förderfliga dvala, i hvilken de under trettio års tid (från år 1738) hafva genom falska målningar och sömndrycker varit så insöfda, att de icke förmått Öppna sina ögon och efterse, hvilka orsakerna varit till deras fäderneslands olycka. Jag skall likväl icke tröttna, utan begynner också detta mitt verk med att omigen uppmana till vaksamt försvar för tryckfriheten och till verksamt bemödande att afskaffa alla riksdags-hemligheter. o. s. v. Inom åren 1769-1771 utkommo af detta verk fyra delar, utgörande med bilagor 626 qvartsidor, i hvilka öppet och skoningslöst omigen framlades en mängd af de bedrägerier, som Nordencrantz trodde hafva blifvit under trycktvångets, hemlighets-slöja bedrifna, och af de förluster, enskilda och staten derigenom lidit. Skälen voro så många och så vigtiga, att det stora flertalet af folkombuden både 1769 och 1771 kände sig öfvertygadt. Det tillämnade anfallet uteblef; tryckfriheten var för den gången räddad, och alla fyra stånden förklarade år 1771 Nordencrantz sin tacksamhet. Denne insåg å andra sidan ganska väl de vådor, som en sjelfvåldig och oärlig press kunde

föranleda. Hans ovilja mot detta missbruk blef ytterligare ökadt genom den mängd klandervärda uppsatser, hvilka efter tryckfrihetens införande utkommo och öfversvämmade fäderneslandet. Han ogillade sådana skrifter både ofta och bestämdt och erinrade derom, att tryckfrihetens missbruk kunde snart leda till tryckfrihetens förlust.

Rättegångarnas förenklande och förminskning var ett annat mål för hans ifriga sträfvande, och i sådan afsigt utgaf han år 1759 en vidlyftig afhandling. Ett bland de förnämsta botemedel, han tillstyrkte, var också i denna väg införande af offentlighet; och att en hvar borde ega rättig het att utbekomma och trycka domstolarnas förhandlingar; ett annat var användandet af jury män, såsom i England, hvilket förslag öfverenstämde med hans benägenhet för folkets sjelfstyrelse. Han ifrade också mot Urtima Domstolar, sådana, som de af Karl den elfte införda och af frihetstiden bibehållna s. k. Riksens Ständers Kommissjoner. Genom dessa sina skrifter har han således bidragit också till ständernas under frihetstidens sednare år fattade beslut att dylika domstolar afskaffa.

För svenska jernverkens förbättring och tillväxt ifrade han mycket och på flere sätt. Hattpartiet, med sin benägenhet för reglementerande och prohibitiva åtgerder, ville omkring 1746 inskränka antalet af jernbruk eller myckenheten af dessas tillverkningar, på det, sade man, allt för ymnig tillgång på jern icke skulle landet till skada nedsätta varans värde. Mot dessa åsigter dref Nordencrantz den satsen, att, om svenskt jern förefunnes i ymnigt förråd och till låga priser, skulle utländningen icke uppsöka och upparbeta egna grufvor, utan taga varan hos oss, och vi sålunda förblifva nära nog

ensamma innehafvare af denna rika näringsgren. Inskränkningen af Sverges jerntillverkning och uppstegrandet af svenska jernpris skulle deremot locka utlandet att uppsöka och upparbeta egna grufvor. Men hans varningar blefvo fruktlösa, och Hattpartiet dref sina åsigter igenom1). — Till följe af fattigdom måste dåtidens svenska bruksegare esomoftast söka lån och förskott hos de penningestarka engelsmännen. Dessa sednare kommo derigenom i tillfälle att öfver svenska jernhandteringen utöfva ett förmynderskap, som ofta urartade till förtryck; och som af tillverkningens behållning lemnade åt engelsmännen, förläggarne, den ojemnförligt största lotten, och åt svenskarne, jernbrukens egare och arbetare, en blott ringa del. Nordencrantz genomskådade med grämelse förhållandet. Han föll då på det förslag, att skaffa svenska jernet afsättning också i Frankrike och således genom att framlocka ännu en afnämare åvägabringa en täflan, som kunde åt svenska jernhandteringen medföra bättre utsigter. Han började verkligen att med franska sändebudet i Stockholm underhandla härom. Engelsmännen fingo dock snart spaning om förhållandet och beslöto hämnas. Deras amiralitet hade i flere år tagit mycket jern från Skebo, det bruk, Nordencrantz egde. Nu blef kontraktet härom uppsagdt, och Nordencrantz förlorade sålunda den fördel, han genom en så betydlig afsättning haft. Beräkningen på Frankrike misslyckades ock. Den fosterländska planen medförde ingen nytta för fosterlandet utan blott skada åt fosterlands vännen. Som ett annat medel till brukshandteringens främjande grundlades det förut beskrifna Jernkontoret. Förslaget utgick förnämligast från Nordencrantz 2). 1) 38. 123.

2) För en likartad inrättning skall också Polhem hafva talat, och Stockenström till dess införande mycket bidragit; mest dock Nordencrantz, hvarföre ock ständerna tillerkände honom en belöning af 50,000 d. s. Se Statskontoret. Dispositionen för år 1751.

« FöregåendeFortsätt »