Sidor som bilder
PDF
ePub

De fördelar, som af inrättningen kunde hämtas, blefvo dock till någon tid förminskade genom de så kallade vexelkontors-herrarna, hvilka i början visste bemägtiga sig äfven jernkontorets rörelse. Men Nordencrantz angrep snart och tillintetgjorde deras magt, hvarefter jernkontoret började på den vigtiga bergshandteringen utöfva en då och allt sedermera mycket välgörande inverkan. Ursprungliga och förnämsta äran af dess både födelse och pånyttfödelse tillhör Nordencrantz 1).

Kärlek till fred och ogillande af eröfringskrig var en åsigt, som Nordencrantz ofta och med eftertryck uttalade. Sverges lidanden, påstod han, härrörde visserligen från många andra orsaker, men ej minst från dess många bortomhafsländer. Dessa eröfringar, sade han, hafva visserligen mycket smickrat vår fåfänga, men också mycket skadat vårt folk. För deras skull hafva vi måst göra stora uppoffringar och underkasta oss svåra lidanden; vi på samma sätt, som många andra länder t. ex. Venedig för Cypern och Morea, Frankrike för Mailand, England för sina fordna besittningar inom Frankrike. o. s. v. Om, tillade han, om moderstaterna i stället användt sina krafter till det egna landets uppodling, skulle de hafva inom detsamma gjort landvinningar mycket större och nyttigare än de från grannarna bortryckta. Och krigen sjelfva! Det kan låta besynnerligt, tillade han, men jag härleder många Sverges olyckor just från vårt så kallade ärorika tidehvarf. Detta medförde väl många lysande segrar och eröfringar; men efterlemnade ock många olyckliga följder, t. ex. försummadt landtbruk, ökad ökad rikskuld, minskad befolkning; och hos denna ett tänkesätt, som jagar efter krig och plundringar, efter tittlar och adelskap, efter yppighet och flärd, i stället för 1) 38. 122-127.

att, som ett fritt folk egnar, sträfva en hvar efter oberoende och sjelfständighet.

Ovilja mot ärftliga politiska företräden, samt yrkande på likhet i medborgerliga rättigheter och på arbetets frihet voro åsigter, som han, ehuru sjelf upphöjd till adlig värdighet, likväl ofta och bestämdt uttalade. Alla menniskor, skref han, äro till härkomst lika ädla. De gamla slägternas stamfäder hafva troligen grundat sin ära och magt oftare på våld och list i egennyttans tjenst än på främjande af menniskoslägtets fred och välstånd. Han yttrade sig ock mycket skarpt mot alla privilegier, gifna åt olika stånd; ty, sade han, medborgare äro ock medbröder, födda till samma pligter och samma rättigheter; likaså mot alla åt enskilda personer eller sällskap gifna uteslutande rättigheter till idkande af vissa handels- eller närings-yrken 1); ty, sade han, man kunde med samma rätt utfärda privilegium på begagnande af vatten, ljus och luft;

likaså mot alla reglementerande band på arbetarens rättighet, att, huru honom bäst syntes, använda sin kraft och sin tid. Genom allt detta förberedde han de befriande åtgerder, som härutinnan under riksdagen 1765 vidtogos.

Att motarbeta ämbetsmännens stundom sjelfrådiga och förtryckande välde var likaledes ett mål för hans ifriga sträfvande, och han tyckes i allmänhet hafva fruktat mer deras än bördsadelns magt. Hans tänkesätt härutinnan voro troligen föranledda af många den tiden gängse missbruk och orättvisor, och af det öfvervägande inflytande, som på riksdagarna utöfvades af de också till antal der öfvervägande tjenstemännen. Han påstod, att dessa

1) I början af sin bana hade Nordencrantz, då för tiden merkantilist, talat för privilegier åt fabriker.

borde väljas af folket och tillsättas, icke för lifstid, utan blott för ett eller tre år) för att lätt kunna afsättas, i fall de visade sig odugliga; likaså, att redoskyldiga ämbetsmän icke borde få uppträda bland redofordrande riksdagsmän; ty som sådana komme de i tillfälle och frestelse att undandölja eller försvara sina och sina kamraters fel och begångna orättvisor. Dessa åsigter voro, också de, följder af hans kärlek till folkets sjelfstyrelse, hvilken han ville så mycket möjligt införa, och först och främst uti den inre förvaltningen. Att å en annan sida ämbetsmännen kunde göras för mycket beroende af folkmassan, vådan deraf tyckes han hafva förbisett.

Att motarbeta fåfänga, yppighet och öfverflöd var ett annat mål för hans trägna bemödanden. Han utgaf 1767 en serskild och vidlyftig skrift, i hvilken det vigtiga ämnet blef från flere synpunkter betraktadt.

Missrigtningens orsak ansåg han väl till någon del ligga i den lättade penningetillgång, de många och stora bankolånen medfört, förnämligast dock i nationens egen anda. Man har, mente han, lockat oss till färd och fåfänga genom att ingifva begär efter tittlar, rang och yttre utmärkelser, liksom menniskans rätta värde icke skulle vara det inre att hafva sökt fullgöra sin pligt. En löjtnant, en öfverste-löjtnant, som varit skicklige landtbrukare, belönar man med tittlar, den förre af major, den sednare af landshöfding. Och följden? Den förut måttliga och arbetssamma familjen blifver genom den nya titteln lockad till fåfänga och yppighet; och att derigenom bortslösa sin förut samlade förmögenhet. Sedan kon mjölkat stäfvan full, sparkar hon af öfvermod kärlet öfverända. Så länge, hette

1) Som skäl för detta påstående anfördes ock ur 1634 års regeringsform ett likartadt stadgande för landshöfdingarnas tjenstetid.

det vidare, man på detta sätt fortfar, regeringen att förleda, och folket att låta sig förledas, så länge skola ock alla öfverflöds-förordningar blifva fruktlösa. Lika allvarligt ifrade han mot sjelfva öfverflödsvarorna, om t. ex. tobak och brännvin skref han: våra förfäder kände icke bruket af tobak och befunno sig dock ganska väl. Men nu! Endast under tiden från 1738 till 1767 hafva blifvit till riket införda ungefär 55 millioner skålpund tobaksblad, för hvilka vi utbetalat vid pass 10 millioner d. s.; och detta för en vara, som efterlemnat ingenting annat än rök och stank. Och brännvinet! Jag tror, skref han, att från 1720 till 1738 hade rikets landtbruk så tillväxt, att vi kunnat vid sistnämnde tid berga oss med vår hemväxta spannmål, så framt ej en stor del deraf blifvit genom brännvins-bränning förstörd. Men denna har medtagit så mycken säd, att vi under åren 1738—1766 måst från utrikes orter införa vid pass 11 millioner tunnor, och för dem utbetala 50 millioner d. s. Dessa varor och penningar hafva blifvit så godt som kastade i hafvet; ja hvad värre är, de hafva blifvit missbrukade till beredande af en dryck, som förstör oss sjelfva till kropp och själ, samt ådrager vårt land fattigdom, hungersnöd och otaligt elände; så hafva vi vanvårdat och missbrukat den säd, som Gud gifvet oss till afhjelpande af vår nöd, till beredande af vårt dagliga bröd.

Hvad han oftast och bittrast klandrade, yar dock den oreda och de försnillningar och bedrägerier, han trodde sig hafva upptäckt inom bankens och finansernas förvaltning. Striden mot dessa missbruk utgör, jemnte striden mot trycktvånget, den förnämsta delen af hans skrifställare-verksamhet och bör fördenskull något utförligare beskrifvas.

Drifven af pligt- och fosterlandskänsla, beslöt han söka utreda det för fädernes landet vigtiga för

hållandet, och man beviljade honom för sådant ändamål flere års tjenstledighet och lofvade 100,000 d. s. i belöning. Under dessa forskningar kom han till den öfvertygelse, att den financiella villervallan och nöden var en följd, icke blott af krigen, af handels-undervigten och af öfverflödsvarorna, såsom det rådande partiet vanligen föregaf, utan fast mer af det sätt, hvarpå just samma parti låtit sina riksdagshjelpare, en Fredrik Gyllenborg'), Tomas Plomgren Gustaf Kierrman, Jennings m. fl. till enskild fördel, men till det allmännas förlust, leda dessa angelägenheter. En bland hans förnämsta anklagelser var följande. Besagde herrar m. fl. hade af banken lånat stora summor; t. ex. 100,000 d. kpm, då denna summa svarade mot ungefär 40,000 d.s; d. v. s. i klingande mynt. Sedermera visste de leda kursen så, att 100,000 d. kpm. ej svarade mot mer än 20,000, d. s. m. Med dessa underhaltiga kopparmyntsedlar betalade de derpå efter bokstafven men ej efter verkliga värdet sin ursprungliga skuld till banken, hvilken derigenom förlorade 20,000 d. s. m. i verkligt silfvervärde. Genom dylika ofta och med höga summor gjorda lån och återbetalningar hade nämnde herrar inom kort tid förvärfvat stora rikedomar.

Nordencrantz's bok med dessa och andra likartade beskyllningar öfverlemnades 1760 åt rå-. det, men erhöll ej den utlofvade belöningen, också till följe af några hans egna dervid nu fästade villkor. Men emedan den skarpt tadlade flere den tidens mägtigare män samt flere af regeringen sjelf vidtagna åtgerder, sköt rådet det kinkiga ärendet från sig och till ständerna. I början omfattade dessa med mycken ifver det förmodade tillfället att anställa vinstgifvande efterräkningar; och Nordencrantz fick sjelf utvälja inom de tre högre stånden en nämnd bestående af 48 personer, som skulle

1) Märkas bör dock, att denne icke efterlemnade någon förmögenhet.

« FöregåendeFortsätt »