Sidor som bilder
PDF
ePub

;

granska och bedömma hans bok. Exemplar af den samma blefvo ock bland riksdagens medlemmar utdelade. Den framlade öppet och bjert först de många enligt hans åsigt begångna felen, försnillningarna, bedrägerierna och för det andra dessas för fäderneslandet skadliga följder, och för det tredje de botemedel, som borde användas. I alla tre fallen gick han till väga på ett sätt, som ofta och djupt sårade en mängd personer, partier och samhällsklasser. Dessa blefvo förtviflade öfver att se, huru skoningslöst han blottade deras begångna fel eller brott; huru skoningslöst han påpekade obilligheten i de lagar och inrättningar, på hvilka deras välfärd ofta hvilade; huru skoningslöst han föreslog botemedel, som väl skulle hjelpa fäderneslandet ur eländets djup, men i stället ohjelpligen dit nedstörta en stor skara medborgare, som på de häfdvunna missbruken byggt sin lycka; och huru skoningslöst han dessutom framdrog och gisslade åtskilliga orättvisa och af slägtskap eller mannamån föranledde befordringar'). o. s. v. Skriften väckte oerhördt uppseende. Den lopp, hette det, som en budkafle kring landet och alstrade häftig förbittring, å ena sidan hos, å den andra mot de anklagade herrarna. Den fick öfver allt häftiga vedersakare; t. ex. inom prestståndet biskoparna Benzelstierna Halenius och Lütkeman, samt prosten Hjortsberg, hvilken sistnämnde förklarade, att Nordencrantz skrifvit mot Guds ord samt beskyllt ständerna, ja hela folket för okunnighet och dumhet. Än häftigare blef klandret inom borgareståndet under led

1) Vetensk. Akad. bibl. Bergiansk. handl. 7:de bandet. Hans promemoria till kammar-kollegium. I Stafsunds arkiv finnas från denna tid bref från Nordencrantz till Axel Fersen, i hvilka han förklarar sig vilja hjelpa fäderneslandet, men ej stjelpa enskilda, och att han derföre ej på långt när framdragit alla de bedrägerier, han upptäckt; men, att han sedermera och när det komme till slutligt afgörande, torde blifva tvungen att tillgripa också de ytterliga medlen.

ning af borgmästaren Schauw. Också på riddarhuset rönte Nordencrantz mycket motstånd, bland andra af Swedenborg, hvarom vi redan talat. Inom adelu och bondeståndet funnos t. o. m. personer, som i sin harm refvo boken i stycken och strödde bitarna öfver golfvet. Från trycket utkommo ock många mot författaren rigtade uppsatser, en och annan verkligen välskrifven, men de flesta fulla af bitterhet och ovett.

Men å andra sidan blef han med förtjusning hyllad eller åtminstone med kraft försvarad af ganska många inom alla fyra stånden, serdeles af Celsius och Serenius bland presterna, och af en mängd Mössor bland borgrarna, och hans uppträdande mot de mägtiga handelshusen i Stockholm liknade man vid Luthers angrepp mot det furstligt rika handelshuset Fugger i Augsburg. Böndernas flertal nästan afgudade honom såsom en sanningens och rättvisans försvarare och utvisade ur sitt stånd hans svåraste vedersakare. Under en sådan flertalets sinnesstämning mägtade eller vågade ej fienderna tillställa något svårare anfall mot haus person; kring hvilken dessutom i mängdens ögon sanning och fosterlandskärlek gjöt sin skyddande, sin förherrligande glans. Men hans förslag mötte allahanda hinder. De voro ofta nog till ordalag allt för skarpa t. o. m. hätska, och till innehåll alltför hänsynslösa och ytterliga, hvarföre de ej blott retade motpartiet till vrede, utan gåfvo det tillika många skäl till motsägelse, till motstånd. Han sjelf trodde, att det var förnämligast Anders Wilde, som dertill lånat sin skickliga penna1). I afsigt att vinna understöd vände sig Nordencrantz gång på gång till Fersen 2) såsom den ende, hvilken möjligtvis kunde reda oredan och hjelpa fäderneslandet; men, oss ve

1) Kongl. Bibl. Warmholtz till Giörwell 8 Febr. 1762. Samme Wilde har som vice censor gifvit sitt imprimatur åt de mot Nordencrantz rigtade skrifterna.

2) Stafsunds arkiv.

terligt, utan någon deraf beräknad påföljd. Motståndet och förföljelserna fortforo och leddes nu mera af Pechlin, som var nära befryndad med de af Nordencrantz angripna herrarna, måg till Tomas Plomgren och svåger till Finlay och Jennings. Med sin stora riksdagsmanna-skicklighet lyckades denne drilla saken så, att anklagelsen mot bemälte herrar m. fl. hvilken skulle afgöras genom en för sådant ändamål tillsatt och mot Nordencrantz mer vänligt sinnad deputation, blef derifrån förvisad till Hemliga Utskottet, i hvilket Hattarna hade så afgjord öfvervigt, att man kunde förutse, det Nordencrantz skulle förlora sin sak. Hans motståndare gingo än längre och anställde mot honom och hans skrifter en hotande rättegång. Men denna afstannade snart, sedan nämligen under samma riksmöte Pechlins magt fallit och han sjelf blifvit förvisad från riksdagen; måhända ock derföre, att motståndarna ogerna ville röra i det kinkiga målet.

Men hans egna åsigter mägtade ej heller göra sig gällande. Nedslagen och harmsen, spådde han en olycklig framtid för fäderneslandet och ämnade detsamma öfvergifva. Detta skedde väl ej, men han beslöt i stället öfvergifva de allmänna angelägenheterna. Han tog 1762 afsked ur kommerskollegium, dervid undanbedjande sig förhöjd tittel; och beslöt hädanefter undvika all politisk skriftvexling. Jag skall, sade han, draga mig undan till stillhet och ro.

Detta blef honom dock omöjligt. Redan 1764 hade han färdig en ny och ganska häftig skrift rörande samma ämnen. Af en eller annan orsak blef den icke i Sverge utan i Hamburg laggd under presMen motpartiet fick spaning om saken och lät afbryta tryckningen och tillintetgöra upplagan1); samt utsatte en belöning af 10,000 d. s. åt den, som kunde upptäcka författaren. Något hvar visste,

sen.

1) Ett exemplar, sammansatt af korrektur-ark, finnes dock i behåll.

hvem denne var, men ingen ville eller vågade honom angripa.

Omständigheterna manade honom snart till ny verksamhet. Genom tid och närmare begrundning framträdde sanningen och vigten af många hans åsigter tydliga för svenskarnas blickar och bidrog till den sinnesstämning, som föranledde reduktions-riksdagen 1765. För Nordencrantz sjelf blef det nu omöjligt afhålla sig från den då förestående striden mellan Mössor och Hattar; och han deltog häftigt deri, som vanligt ställande sig på de förras sida. Liksom Chydenius ogillade han dock dessas åtgerder till myntvärdets ordnande. Hans eget förslag härutinnan var dock så strängt, att flertalet icke ville detsamma antaga Härmed slutades för denna gång hans verksamhet i besagde rigtning.

Vi hafva nu framlaggt de vigtigaste bland hans åsigter. De voro i mycket kärnpunkterna i den lära, som under äldre delen af upplysnings-tidehvarfvet blifvit hufvudsakligen genom Locke och Bayle grundlaggd och sedermera genom Montesquieu m. fl. ytterligare utbildad. Redan det äldre Mösspartiet hade under sin välmagtstid arbetat i denna rigtning. Under sin derpå följande vanmagtstid 1739–1764 bibehöll och utvecklade det samma åsigter till följe dels af nya snillrika skrifter från utlandet, dels af de regerande Hattarnas misstag och dessas olyckliga följder. Så uppstod och framstod slutligen i utbildad helhet den politiska åsigt, som ledde det sednare Mösspartiet, och hvilken fick uti Nordencrantz sin förnämsta taleman. Hans här ofvan inryckta läror kunna ock, med undantag af några öfverdrifter, betraktas som ett program för det dåvarande Mösspartiets åsigter och hafva derigenom sin stora betydelse.

Emedan dessa läror sökte afskaffa en mängd gamla fördomar, häfdvunna missbruk och orättvisor, måste de, som förbemäldt är, röna motstånd af en mängd personer och samhällsklasser och blifva föremål för bittert klander. Svepskäl eller skäl dertill förefunnos äfven, och det med hänsyn ej blott till stil, öfverdrifter och förhastanden utan ock till sjelfva hufvudinnehållet. Den verklige statsmannen ser visserligen hela framtida utvecklingen af en stor tanke, men ser ock, att ofta blott en del deraf kan på en gång genomdrifvas, och sysselsätter sig följaktligen blott med denna för tillfället möjliga förbättring, lemnande det öfriga åt framtiden. Nordencrantz deremot var en man, som såg blott på satsens absoluta sanning, men icke på dess utförbarhet. När han genom främmande tänkares skrifter eller genom egen begrundning funnit en ny åsigt, som han trodde både rigtig och vigtig, då ansåg han sig ock heligt förpligtad att den samma i hela dess vidd hos sina landsmän inpregla och i sitt fädernesland genast införa, intruga; dervid föga aktande på de försvårande, stundom omöjliggörande omständigheter, som i verkligheten mötte. Hans påståenden voro följaktligen ofta så djupt gripande och i både ord och sak så skoningslösa, att fienderna retades till förtvifladt motstånd och vännerna afskräcktes. Detta motarbetade ofta hans förslag. Han begärde för mycket, fick derföre ofta för litet, stundom intet.

I hans ofvan beskrifna lynne och framfart torde man ock böra i någon mån söka orsaken till de öfverdrifter stundom orättvisor, till hvilka Mössorna eller ofrälsestånden flere gånger gjorde sig vid riksdagarna 1765 och 1771 skyldiga.

Ännu en anmärkning mot det hela af hans uppträdande. Flere bland de landsförderfliga åtgerder, för hvilka Nordencrantz anklagade ofta nämnde hanFryxells Berätt. 44.

5

« FöregåendeFortsätt »