delsmän, voro ehuru klandervärda och skadliga dock enligt bokstafven lagliga, ty de öfverensstämde med för tillfället gällande stadgar och hade blifvit af lagligt rådande myndigheter tillåtna och stadfästade. Den af Nordencrantz mot dem föreslagna räfsten var således i flere hänseenden icke en laglig, utan en olaglig och revolutionär åtgerd; en förnämligast mot en hop borgare rigtad reduktion, liknande härutinnan flere äldre dylika t. ex. Gustaf den förstes mot kyrkan och Karl den elftes mot adeln, hvilka också de öfverändakastade och bestraffade en mängd förhållanden, som likväl varit af föregående styrelser tillåtna och lagligt stadfästade. Det egennyttiga sätt, hvarpå en stor del först af kyrkan, derefter af adeln och nu af borgareståndet begagnat gällande men orättvisa stadganden, uppväckte, de förra hos Gustaf den förste, de andre hos Karl den elfte och de sistnämnde hos Nordencrantz en harm, som dref dem till åtgerder, hvilka för att tillfredsställa den inre rättvisans fordringar ofta bröto mot den yttre rättvisans bokstaf. Man kan uppsätta långa listor på sådana vid alla tre reduktionerna begångna orättvisor; och likväl var hvar och en bland dem, betraktad i sin helhet, en stor välgerning. Också den under riksdagen 1765 genomdrifna1), hade blifvit en sådan, så framt ej dess verksamhet afbrutits genom de stämplingar, som framkallade reaktions-riksdagen 1769.

Till de motgångar, Nordencrantz rönte, bidrog ock sjelfva beskaffenheten af hans skrifter, och det oaktadt all dessas lärdom och fosterlandskärlek. De utgjorde flere tjocka qvartband, hvilka redan vid första anblicken afskrämde mången läsare. Dertil verkade ock sjelfva framställningssättet, hvilket stundom led af vårdslösadt språk, oredig periodbyggnad, oordnadt och sammanblandadt innehåll samt af en mängd omsägelser, stundom mot1) 41. 53-162.

sägelser; någon gång äfven förhastade och origtiga uppgifter och onödigt, stundom orättvist bittra ord och utfall. Fienderna underläto ej att anmärka dessa fel, och han sjelf erkände några bland dem frivilligt och öppet; men förklarade derjemnte, att han ej hade tid sysselsätta sig med stilens putsning; ty han kunde knappt hinna med det, som var långt angelägnare, nämligen att för allmänheten framlägga alla de vigtiga upptäkter, han gjort. Många läsare sade: hans skrifter äro ju så vidlyftiga, att ingen står ut med att läsa dem. Han svarade: när jag af kärlek till fäderneslandet stått ut med att sammanskrifva, bör väl ock en hvar, som älskar sitt fädernesland, stå ut med att läsa dem.

Andra klagade öfver hans stränga ord och hårda omdömen. Förhållandet hade dock sin förklaring. Ju fastare Nordencrantz var öfvertygad om sina åsigters sanning och välgörande följder, desto mer blef han förgrymmad mot sådana, som hade hjerta att dem motarbeta. Tidens anda, till och med då rådande kristendoms-åsigt tillät ock hårdare omdömen och åtgerder. I då gällande katekes lästes: vredgas må man ock öfver dem, som illa göra, och hata det, som syndigt är. Dessa ord från Karl den elftes tid och i hans anda voro liksom skrifna just för Anders Nordencrantz, och dennes svar på bemälte anklagelse var affattadt i öfverensstämmelse dermed. Mot, skref han, mot svåra, djupt inrotade sjukdomar hjelpa ej milda och lindriga läkemedel; utan man måste tillgripa svidande spanska flugor, starka åderlåtningar och andra kraftigt rensande medel. En annan gång sade han: när folket såsom hos oss är försänkt i en djup förstockelses sömn, då hjelper det ej att hviska i öronen eller att komma med stilla och saktmodiga ord; ty sådana blifva icke beaktade, utan begabbade. Här gäller i stället profetens uppmaning: ropa trösteliga och spara icke utan upphaf din röst såsom en basun och förkunna Jakobs hus deras synder1). Häfve då upp

) Esaias. 58. 1.

sin röst äfven bland oss en hvar, som Gud gifvit förstånd, och låtom oss väcka upp hvarandra till att tjena fäderneslandet.

Andra klandrade, att han anföll personer i stället för saker. Han försäkrade väl gång efter annan, att han åsyftade blott felen, hvilka han ville afskaffa, icke personerna, hvilka han ville skona. Men ju längre det led, desto mer började han angripa också de sednare, dertill drifven af sin egen växande förbittring, ofta ock af omöjligheten att skilja felen från de felaktige, hvilka dem icke blott begått utan ock sedermera försvarat.

Andra klandrade hans, som de kallade det, oroliga fjesk och bråksamhet, men berömde deremot de stilla i landet, hvilka icke tillställde någon oro, något buller. Öfver dessa påståenden blef Nordencrantz mycket förgrymmad och utbrast: de, som så tala, äro besmittade af Epikuri lära. Jag prisar ej den filosofi, som råder menniskorna till overksamt beskådande af verldens förvillelser; hvarken Heraclitus, som blott gret, ej heller Democritus, som blott skrattade åt galenskaperna; hvarken den epikurism, som med lättsinnets likgilltighet, ej heller den stoicism, som med högmodets förakt betraktar dem. Jag aktar högst den filosofi, som uppmanar oss att gagna vårt fädernesland genom att modigt arbeta på dess förkofran i kunskaper, välstånd och anseende. Om, tillade han, om de illasinnade icke rönte något motstånd, skulle de tillåta sig än mer djerfva och landsförderfliga åtgerder.

Men, sade andra, det är fåfängt sträfva mot strömmen, och ditt arbete har, som du sett och ser, varit och skall likaledes förblifva fruktlöst. Några gånger vardt ock Nordencrantz sjelf af dylika tankar så fattad och nedslagen, att han förklarade sig vilja öfvergifva de allmänna angelägenheterna och slå sig till hvila. Men snart blef han till ny verksamhet uppryckt af icke blott

rätts- och pligtkänsla, utan ock af förhoppning om sanningens slutliga seger. Om, sade han, om ett folk ej är alldeles förderfvadt, skall dess flertal ställa sig på deras sida, som oförskräckt kämpa för frihet och sanning, äfven om de skulle vara både svaga och få. Man har ej heller någonsin sett ett folk falla under inhemska tyranner, så länge inom det samma funnits blott några få fosterlandsvänner, som med oförsagdt mod kämpat för sanning och frihet. Min röst, tillade han, är visserligen svag och har hittills varit vanmägtig. Den skall likväl icke förstummas, utan fortfarande tala för ordning och rättvisa.

Men invände några: är du Anders Nordencrantz, är du mer än andra skyldig att för dessa måls vinnande uppoffra din välfärd, ditt lugn, dina dagar och att blottställa dig för så mycket obehag? Ack, svarade han: i jordlifvets barn! i kännen föga den odödliga tillfredsställelse, själen njuter vid minnet af att hafva tjenat sitt fädernesland, och att med sådant vittnesbörd gå bort ur verlden, om det ock måste ske med förloradt hufvud, såsom fienderna stundom hotat. Och belöningen! om i ett kommande lif sådana äro, såsom jag tror, oss beredda, så tager den redlige mannen emot dem med tacksamhet. Men skulle han ock i detta sitt hopp bedragas, så vet han dock, att han icke offrat på någon afguds altare, då han egnat sina krafter, till tjenst åt dygden och fäderneslandet.

Vi hafva sett hufvudinnehållet af hans skrifter och af hans försvar. Båda gjorde djupt intryck på allmänheten; serdeles inom medel- och högre samhällsklasser. För honom och hans åsigter vunnos många kunniga och högt uppsatta män; icke blott anhängare af Mösspartiet, en Lilliestråle, Oehlreich, Rudbeck m. fl. utan äfven flere lugnare och redliga herrar bland Hattarna. Rikshistoriografen Schönberg t. ex. anmärkte likheten i flere fall mellan lärorna hos Nordencrantz och hos Mon

tesquieu, och yttrade om en den förres bok 1): den är en oförliknelig skrift, full af stora ting. Skada, att enskild ovänskap på densamma inverkat, och att stilen ofta, ehuru ej alltid, är tung. Befriad från dessa fel, skulle Nordencrantz vara en bland Sverges förnämsta skriftställare. Men hans bok är i alla fall rik på stora tankar, och fäderneslandet är honom för densamma evärdlig tacksamhet skyldigt 2). Alla den tidens kunnigare och allvarligt sinnade män skyndade sig ock taga kännedom af hans skrifter, ehuru med olika känslor dervid. En mängd enskilda personer eller yrken blefvo förbittrade, när de funno sina egna fel och missbruk framdragna; men gladdes å andra sidan, när de tillika sågo felen och missbruken hos en mängd andra personer och yrken på samma sätt behandlade, och derigenom sin egen och fäderneslandets fördel i det stora hela bevakad. Stundom förenade sig naturligtvis alla de angripna samhällsklasserna i gemensamt hat mot den gemensamme angriparen. Också har Sverige näppeligen haft någon skriftställare, någon publicist i ordets egentligaste bemärkelse, hvilken så som Nordencrantz i både ondt och godt sagt sitt folk sanningen, och det allvarligt och oförskräckt och allsidigt. När öfvertygelsen så föreskref, uppträdde han mot partivännerna Frietzcky, Essen och Rudbeck lika skarpt, som mot Hattarna Plomgren och Jennings. Han var fäderneslandets förkroppsligade samvete, som med hög och omutlig röst gillade det goda och anklagade det onda i dess både åsigter och gerningar. Man kunde frukta, till och med hata, men aldrig nedtysta denna röst, aldrig för densamma stänga sitt öra. Hans ärlighet, sakkunskap, mod och sjelfuppoffring voro så ofta och så tydligt i dagen laggda, att ingen kunde

1) Troligen Bekymmerslösa Stunders menlösa tankar om yppighet och öfverflöd.

2) Kgl. Bibl. A. Schönberg till Giörwell d. 25 Nov. 1768.