Sidor som bilder
PDF
ePub

dem med framgång förneka. Detta gaf mycken vigt åt hans ord och läror, hvilka dessutom i det hela öfverenstämde med de åsigter, som lågo till grund både för statsskicket sjelft och för det allmänna tänkesätt, som då för tiden mer och mer gjorde sig gällande.

Hvad vi nu anfört om det bifall, hvarmed hans åsigter blefvo mottagna, gäller, som nämndt är, kunniga och bildade personer och samhälls-klasser. På landsorternas bönder och lägre borgerskap var hans omedelbara inverkan ringa. Bland de förra kunde blott få läsa innantill, och bland de sednare hade likaledes blott få tillgångar och tid nog att köpa och läsa hans skrifter, än färre kunskaper nog att kunna dem bedömma. Men medelbart och i synnerhet vid riksdagarna fingo många äfven bland dessa medborgare genom samtal med kunnigare personer underrättelse om lärornas innehåll, hvilket naturligtvis var för dessa samhällsklasser ganska angenämt. De omfattade honom ock med så mycket mer förtroende och kärlek, som de icke hade nog kunskaper och bildning att upptäcka de stundom förekommande misstagen.

På detta sätt har Nordencrantz mer än någon annan skapat och utvecklat det allmänna tänkesätt, som beslöt och genomförde reduktions-riksdagen 1765. Han sökte derigenom återföra fäderneslandet till den bana af lugn och frisinnad samhälls-utveckling, på hvilken det så ärorikt framgått under åren 1719-1738, och på hvilken han hoppades, att det nu skulle ytterligare fortgå.

Nordencrantz var till utseendet lång och mager, till lynnet envis, sjelfklok och lätt retad, men för öfrigt i sitt umgänge öppen och okonstlad, i

sin kärlek till sanning och rättvisa brinnande, i alla sina företag oförskräckt och outtröttlig; "dristig och driftig" var ock hans valspråk. I religiöst hänseende har han lutat till då tidens deism eller naturalism; dock utan att öfvergifva eller angripa statskyrkan. Mycket sparsam och hushållsaktig, har han dock aldrig för vinnings skull tillåtit sig några klandervärda åtgerder 1). Hans stränghet härutinnan mot sig sjelf orsakade och ursäktade hans stränghet mot andra. Han värderade ock nämnde dygder högt, såsom serdeles vigtiga för såväl den enskilde som samhället. Han yrkade visserligen ofta och ifrigt på förbättrade lagar och inrättningar. Men lika ofta och ifrigt erinrade han derom, att också de bästa lagar vore gagnlösa, så framt ej folket sjelft älskade och ville upprätthålla sanning, rättvisa och ordning. Bland statsmän älskade han mest Karl den elfte, Lycurgus och Sully, och bland skriftställare Bayle. Beläsenheten var ganska stor och sträckte sig äfven till sednare tiders skrifter, t. ex. af D'Alembert, Beccaria, Condillac, Helvetius, Locke och Rousseau m. fl. Vi hafva redan berättat, huru lifligt han omfattade flere dessa mäns läror, och huru han sökte bland sina landsmän göra dem icke blott kända och erkända, utan ock i det praktiska lifvet använda; likaså huru han dervid ofta af sitt brinnande nit fördes till ytterligheter, som skadade både hans sak och honom sjelf. Liksom fantasien, så har ock rättskänslan sina martyrer, och Nordencrantz var en sådan. De, som egde sinne och hjerta för hans sinne och hjerta, beklagade men ursäktade öfverdrifterna och kallade honom en entusiast, dock värd både aktning och kärlek. Andra deremot kallade honom en fantast. På sätt och vis var han ock, hvad man plägar kalla en torr fan

1) Några fiender hafva beskyllt honom för egennytta, men likväl icke anfört bevis derpå. En gång har han sökt att blifva landshöfding.

tast; en person, som kunde till hvarjehanda fantastiska öfverdrifter hänföras; dock alldeles icke genom fyndiga hugskott, qvicka infall, sköna bilder, glödande känsloutgjutelser och klingande fraser. För allt sådant var Nordencrantz otillgänglig, och den ende bland skönlitteraturens författare, han säges hafva älskat, var Holberg. Han sjelf gaf namnet entusiast åt en hvar, som hänfördes af känslans och inbillningskraftens drömmar och dikter, hvilka, sade han, liksom vinet vanställa och fördubbla föremålen samt förvilla och förlama förnuftet. Hvad Nordencrantz deremot värderade och älskade, var den sanning, den rättvisa, den ädelhet, som låg i tanken, i sjelfva saken, i all dess enkelhet, dess torrhet. Icke skalets skönhet, utan kärnans renhet; icke färgens prakt eller formens rundning, utan innehållets sanning i sig sjelft och nytta för menskligheten voro de egenskaper, som honom hänförde. Nyttan! Vi minnas, huru äfven Swedenborg ifrade ofta och mycket för de så kallade nyttorna. Oaktadt mångfaldig och grundlig olikhet, förefanns dock mellan båda en viss likhet. Nordencrantz utgaf 1730 sina Arcana Oeconomica 1), Swedenborg 1749 sina Arcana Coelestia 2). Båda älskade medborgerlig frihet högt, och båda dogo några månader, innan frihetstidens statsskick kastades öfver ända. Båda voro torra fantaster, nämligen i deras likgilltighet för form, fraser och känsloutgjutelser, och i deras orubbliga fasthållande vid tanken, vid saken, om än aldrig så ovanlig, eller outförbar. De liknade hvarandra ock i outtröttligt nit att äfven in i sena ålderdomen och oaktadt alla motgångar dock ihärdigt sträfva hvar och en till sitt mål; äfvenså i orubblig tro hvar på sin åsigt och på dess seger. Vi minnas, huru Swedenborg efter fulländandet af en bland sina sista skrifter och i fast tro på dess välgörande verk1) Statsekonomiska Hemligheter. 2) Himmelska Hemligheter.

ningar tyckte sig som bekräftelse derå se ena gången, huru himla hvalfvet öfvertäcktes af sköna purpurrosor, och en annan gång, huru i andeverlden Kristus befallde sina apostlar gå ut och predika detta Swedenborgs nu framlaggda nykyrkliga evangelium1). Så han, teosofen. Nordencrantz, sundtförnufts-filosofen förtröstade deremot på sanningsljusets egen förmåga att slutligen genomtränga och skingra töcknen. När ständerna 1762 afvisade några hans förslag, drog han sig väl för tillfället tillbaka ; men, försäkrade han: jag är dock förvissad om, att de sanningar, jag utsått, ehuru nu begrafna, skola en gång af egen kraft skjuta upp och bära rika frukter.

Likasom för Swedenborg, så blefvo ock för Nordencrantz de sista lefnadsåren oroade genom hvarjehanda svåra brytningar. Vi hafva nämnt hans skrifter, Bekymmerslösa stunders tankar om yppighet och öfverflöd år 1767, och hans Tankar om Hemligheter år 1769. Uti en gemensam af alla fyra ståndens talmän undertecknad skrifvelse af den 4 September 1771 förklarade riksdagen, att genom berörde båda uppsatser hade Nordencrantz gjort sig förtjent af hvarje svensk med borgares, såväl de då lefvandes, som alla deras efterkommandes oföränderliga tacksamhet. Och emedan han förklarat sig kunna meddela åtskilliga för statsverket vigtiga upplysningar, bådo ständerna regeringen anmoda honom framlägga dessa uppgifter. De infordrades, och han biföll. Men varnad af uppträdet vid riksdagen 1760, begärde han som villkor, att icke kunna för dessa sina skrifter blifva lagförd inför någon annan domare än ständerna, och detta beviljades, hvarpå han inlemnade sin ifrågavarande skrift. Se här en kort öfversigt af förhållandet.

I Sverge lefde vid den tiden två engelsmän, Finlay och Jennings, hvilka inom kort tid förvärf1) 43. 224.

vat utomordentligt stora rikedomar1). Många trodde, att dessa blifvit vunna dels genom slugt begagnande, kanske tillställande, af de stora förändringar, som i rikets penningevärde tid efter annan inträffade; dels af den nöd, som tvang staten att af bemälde herrar taga lån, och det på ganska hårda villkor 2). Huruvida nu vinsten på dessa rörelser, dessa lån, om ock oskäligt stor, dock varit laglig och kontraktsenlig, eller olaglig och genom bedrägerier tillkommen, detta var frågan. Nordencrantz trodde det sednare 3). Med anledning af ofvannämnde uppmaning framlade han nu denna sin öfvertygelse i en till ständerna ställd skrift,

som

var ganska utförlig och beledsagad af flere till bevis ämnade bilagor. Den blef af många i synnerhet inom Mösspartiet väl mottagen, emedan den tycktes leda till en betydlig reduktions-inkomst åt staten, och den betraktades tillika som ett nytt bevis på mod och fosterlandskärlek. Förtjusningen steg så högt, att flere medborgare af alla stånd bekostade ett porträtt öfver och åt författaren och beslöto, att bilden skulle i koppar stickas, allt till ära åt den man, "som gifvit dödsstötarna åt hemlighets-makeriet, åt trycktvånget och åt vexelkursen.” Vid porträttets öfverlemnande bifogades följande till honom ställda verser:

1) När 1761 bolaget upplöstes, egde det i fasta egendomar följande gods, inom Uppland Forsmark, Gimo, Skebo samt Norrtelje faktori: inom Norrland Ström, Gnarp, Hedvigsfors, Olofsfors och Robertsfors; inom Finnland Mennais, Antsko, Koskis, Orrisberg, Körno och Oravais; i Dalarna Schisshyttan och på Kungsholmen ett garfveri.

2) De stora rikedommarna torde i någon mån hafva sin förklaring i den omständigheten, att båda bolagsmännen voro gifta med arftagarinnor inom den mycket rika slägten Plomgren.

3) Han uppgjorde en räkning, enligt hvilken sålunda banken förlorat på lån summa af 189,210,359 d. kp. och på tull, licenter m. m. en summa af 2,545,963 d. kp.

O. S. V.

en

« FöregåendeFortsätt »