Är det en evig sannings lära, Straxt efteråt lästes i en tidning ett annat uttryck af det förtroende, han ingifvit, och af glädje öfver ständernas beslut att lyssna till hans ord. Det hette: Han arbet, utgift, hot, otacksamhet föraktar; Sjelfva saken, anklagelsen mot de två engelsmännen har troligen icke saknat alla skäl. Den utomordentligt stora och snabbt vunna förmögenheten kunde ej annat än väcka misstankar, häldst bolaget vid anställd undersökning icke ville förete sina räkenskapsböcker. Finlay gjorde visserligen bankrutt, men Nordencrantz påstod offentligen, att detta var endast en fint för att dölja verkliga förhållandet, och för att i denna konkurs insticka äfven de skulder, som voro gjorda af Jennings. Men de anklagade ingåfvo också de flere och utförliga försvarsskrifter, hvilka innehöllo svåra beskyllningar mot Nordencrantz och hans skrift1). 1) För att kunna fälla ett afgörande omdöme öfver denna tvist, liksom öfver den 1760 förda rättegången skulle fordras måhända årslånga arbeten. Vi hafva ej kunnat åt denna enskildhet egna så mycken tid, utan måst nöja oss med att anföra parternas hufvudsakligaste påståenden och de utslag, som fälldes af då tidens domstolar. Dessa bestodo väl ofta af parti-motståndare; men märkligt är, att frågan i sin helhet ej heller sedermera blef till de anklagades upprättelse återupptagen. Ständerna hänsköto det kinkiga målet till Hemliga Utskottet. Efter anställd undersökning aflät detta d. 29 Jun. 1772 ett betänkande, som började med många och högstämda loford öfver Nordencrantz och öfver hans nit och fosterlandskärlek. Utskottet erkände, att det varit han, som först bortryckt det täckelse, hvilket dittills undangömt sanna förhållandet med rikets, finanser; och att det varit han, som först öpnat svenskarnas ögon för detta och många andra vigtiga förhållanden. Tacksamma medborgare, hette det ytterligare, kunna ej annat än med aktning och hedersbevisningar tänka på sådana hans förtjenster; och samtidens erkänsla jemte efterverldens, som ock får skörda frukterna, skall blifva hans yppersta och käraste belöning. Sedan utskottet genom dessa och dylika ord gjort rättvisa åt Nordencrantz och, som man trodde, lugnat hans oroliga sinne, öfvergick betänkandet till sjelfva den mot Finlay och Jennings rigtade anklagelsen. Utskottet förklarade då, att dessas kontrakt med kronan hade visserligen varit för denna sednare mycket hårda, men dock blifvit på lagligt sätt afslutade och af bemälte herrar rigtigt fullgjorda, så att derutinnan intet klander kunde ega rum; och tillade utskottet, emedan allmän säkerhet fordrar, att så i enskilda som allmänna öfverenskommelser lagligt afslutade kontrakt stå fasta och lagligt afslutade räkenskaper och liquidationer likaså, allt derför kan utskottet bemälte herrar icke något straff ålägga. Utskottet förklarade likväl, att samma herrar stodo i främsta ledet bland de mindre ömsinta medborgare, som med kunskap om verkliga förhållandet dragit vinning af rikets skadliga finansförfattningar. Orsakerna till frikännelsen tyckas hafva varit dels verklig öfvertygelse, dels farhågan att strängare åtgerder kunde framkalla häftigare brytningar, dels kanske upptäkten af förhetsningar och misstag i den af Nordencrantz framlemnade anklagelse-skriften. Men öfver en sådan utgång blef den gamle mannen högeligen uppbragt och påstod, att man icke såsom vederbort tagit honom nog kraftigt under armarna1). Han utgaf derföre en ny till ständerna ställd skrift, i hvilken han anklagade utskottet för visad likgilltighet vid vården af rättvisa och fädernesland. Serskildt angrep han partivännerna Essen och Frietzcky, såsom de der varit förnämsta upphofsmännen till utskottets frikännande beslut. Redan innan skriften till ständerna inlemnades, lät han utsprida den bland allmänheten och, som det säges, genom på gatorna utsända försäljare 2). Sistnämnde åtgerd ådrog honom skarpt klander af både fiender och vänner. De båda anklagade herrarna, Essen och Frietzcky, förklarade sig ock oskyldiga och begärde noggrann undersökning och läto äfven de sina försvarsskrifter tryckas och allmängöras. En sådan spänning inom Mösspartiet väckte uppmärksamhet och oro. Några talade om att sätta Nordencrantz på dårhuset 3), alldeles liksom man kort förut tänkt göra med Swedenborg; och vännerna visste ej rätt, hur man borde behandla den gamle, högt förtjente fosterlandsvännen, som nu af hetta eller ålderdomssvaghet förgått sig. Några ville tillsätta en kommissjon, som skulle ytterligare undersöka målet. Men just i det samma insjuknade den nu 75-årige kämpen och afled d. 19 Jul. samma år, hvarigenom både han, hans vänner och hans motståndare befriades hvar och en från ej ringa förlägenhet. Hans uppförande på dödsbädden väckte uppmärksamhet och deltagande. Trosöfvertygelsen hade visserligen icke varit fullt bekännelse-trogen; likväl begick han på sin sotsäng nattvarden, hvarefter han med rörande uttryck förlät sina fiender och tog afsked af sina vänner och afbidade sedan med lugn sin för 1) Bankens arkiv. Silfverstolpes berättelse om banken. 3) Stafsunds arkiv. S. A. Piper till Lovisa Ulrika Jul. vandling; jag är, sade han, jag är säker om ett bättre lif och om en redigare räkenskap. När vid hans begrafning vapnet krossades, höll vännen Lilliestråle det öfliga talet. Der sades bland annat: hans hela själ var intagen af den stora föresatsen att hos ett fritt och ädelt folk kunna på passande tron upplyfta och befästa en värdig tanke- och skriffrihet. Han är det ock, mina herrar, och det blifver hos födda och ofödda svenske män hans berömmelse, - han är det ock, som grundlaggt och framhaft vår nyttiga tryckfrihetslag och i densamma skaffat oss en politisk barometer, som visar, på hvad punkt våra medborgerliga rättigheter sig befinna. Den frihetsanda, som lifvat Englands utmärkta statsmän, bodde äfven i hans bröst. I anseende till då varande tidsomständigheter, revolutionen af 1772 hade nyligen blifvit genomförd, kunde Lilliestråle icke inlåta sig i närmare och utförlig beskrifning af den verksamhet, Nordencrantz i många andra hänseenden utvecklat. Det är, sade han, först af en sednare tids författare man har att vänta en sann bild af denne berömlige man; en bild, som i rätt dag framställer hans sällsynta snille och outtröttliga arbeten för det älskade fäderneslandet. Hans ära skall derefter fortlefva i oförgänglig glans, så länge det i Sverge finnes medborgare, som veta och vilja veta, hvad det betyder att vara en rätt svensk man. ELFTE KAPITLET. KARL KRISTOFER GJÖRWELL, född i Landskrona d. 10 Febr. 1731, af oäkta bröd, modern okänd, fadren, som man trodde, en kapten, sedermera öfverstelöjtnant Ehrensparre, hvilken ock länge drog försorg om gossen. Denne inackorderades först hos Ehrensparres syster, en enka, hvilken, boende i norra Skåne tillsammans med ett annat äldre fruntimmer, uppfostrade honom till gudsfruktan, menniskokärlek och fridsamhet, hvilka dygder ock sedermera utmärkte hela hans lefnad. Ehrensparre medförde honom 1741 till finska kriget, och den då tioåriga gossen blef antagen till volontär. Han trifdes dock ej i det bullersamma soldatlifvet, utan inhyrdes hos en finsk kyrkoherde, hvilkens boksamling gaf rik näring åt den ovanliga lärgirigheten. Här fick han läsa Nordbergs just då utkomna historia om Karl den tolfte, och skall derigenom hafva fattat för häfdaforskning den kärlek, som sedermera till stor del bestämde hans framtida verksamhet. Hemkommen från Finnland, anförtroddes han till vård åt professor Sven Lagerbring i Lund. Man väckte fråga om hans blifvande namn. Lagerbring sade då, gör väl, min gosse! allt hvad du gör, så får du nog ett godt namn. Gossen fäste sig vid svarets två första ord: "Gör väl" och tog dem ej blott till lefnadsregel utan ock till namn 1), hvilket sedermera utbildades till Gjörwell. Han hyste ock allt framgent mycken tacksamhet och vördnad för denne sin lärare. Sedermera fick han besöka flere utrikes lärosäten, och gjorde det med flit och nytta. För matematik och metafysik visade han föga anlag och lust, men så mycket mer för teologi och historia; i början dock mest för förstnämnde vetenskap, fostermödrarnas fromhet hade gjort djupt intryck i fostersonens hjerta. En hans enskilde lärare var anhängare af Wolfs filosofi och tillika, hvad man dåförtiden kallade naturalist, d. v. s. en slags fritänkare, följaktligen icke rätt nöjd med lärjungens benägenhet för bibelläsning och obe ) En annan sägen är, att i stället för det vanliga ordalaget: var god och uträtta det eller det; plägade Lagerbring säga: gör väl och uträtta o. s. v. och att det var till följe af detta professorns allmänt kända uttryckssätt, som lärjungen valde sitt namn. Det uttalades med ljudvigt på första staf velsen. |