nägenhet för filosofi. Du bör, sade han, börja med att blifva en förnuftig menniska och filosof; först sedermera kan du blifva en rätt kristen. Då lärjungen det oaktadt visade oförminskad ifver i sina böner och kyrkobesök, sade läraren: af den der gossen blir ingenting annat än en pietist. Gjörwell vidhöll likväl sina åsigter och blef i dem än mera stärkt, när han vid sitt adertonde år erfor under nattvardens begående en liflig s. k. väckelse till varmare och innerligare gudaktighet; då för tiden likväl förnämligast i pietistisk, d. v. s. lagisk anda. Till följe af dessa tänkesätt samt af svag helsa och vekt lynne beslöt han blifva prest. Men straxt derefter gjorde han bekantskap med några herrnhutiska lärare och blef hänförd af deras fasta tro och glödande värma, samt öfvergick snart till deras församling. Ett par gånger kände han sig visserligen frestad, och mycket frestad till fritänkeri; men återvände snart med hela sin själ till herrnhutismen. Dennas läror utöfvade så mägtig inverkan, att den i sig sjelf torre och prosaiske Gjörwell tyckes hafva blifvit lifvad till poetiska utgjutelser. Som prof på hans värma och dåvarande tänkesätt och tillika på herrnhutismens poesi må följande, troligen af honom författade psalm anföras:

Herde, du som fåren betar,
Och i skogen ljufligt letar
Efter mig;

Sök mig, när jag ute vankar,
Samla mina strödda tankar
In på dig!

Hulde herde, jag är fåret,
Tron mår bäst i sidosåret,
Tag mig in!

Fryxells Berätt. 44.

6

Kärleks hjerta öppna famnen;
Jag är ju ett utaf lammen,
Fåren din.

Du med stafven vägen visar
Och din hjord med vällukt spisar;
Salig fröjd!

På blodstänkta purpurängar
Och i såren din du fägnar
Och gör nöjd.

Gärda om din hjord och skydda
Lammen små, som i din hydda
Vid ditt bord

Äta sig af dig nu mätta,
Och sig sen i skuggan sätta
På din jord1).

Jag tror, skref han, med ett barns enfald på bibelns bokstaf utan allt djupsinnigt begrundande, och på Luthers katekes och Spangenbergs Idea Fidei Fratrum 2); men icke på kyrkomöten eller på symboliska böcker 3).

I enlighet med dessa åsigter bedömde han länge nog händelser och författare 4). Af brist på annan läsning blef han en gång tvungen att genomgå några Holbergs skrifter, men ansåg sig sedermera böra varna mot denne författare, såsom den

1) I Kongl. bibl:s. exempl. af nya Zions sånger finnes denna psalm och under densamma är med blyerts tecknadt, att den är af Gjörwell.

2) En sammanfattning af herrnhutismens läror.

3) Kgl. Bibl. Gjörwells anteckning (1773?) på ett bref från Büsching d. 28 Okt. 1756.

4) Kgl. Bibl. Gjörwells anteckningar 4:0 säga, att Tolstadius var i sitt hjerta alltid något dippelian och hyste origtiga åsigter om försonings-läran; och att han 1743 tröstade den öfver sina synder bedröfvade Karl Emil Lewenhaupt med läran, icke om Jesu försoningsdöd, utan om Guds barmhertighet i allmänhet.

der ledde till lättsinne och fritänkeri; likaså mot Bayle, Dalin, Kellgren, Voltaire m. fl.; och i synnerhet mot triumviratet Bellman, Hallman och Kexel. Att Wallenberg, ehuru prest, kunnat skrifva en i Gjörwells ögon så lösaktig bok som Min son på galejan, kunde han ej heller gilla. Sådana åsigter bibehöll han länge och säger sig aldrig hafva i tidningar och tidskrifter intagit en enda artickel, som angrep sedlighetens eller den uppenbarade och antagna trosbekännelsens grundläror. Han beklagade det fritänkeri, som andra tidningar utspridde, men tillade han: genom mig skall ingen otro eller last införas i riket1). År 1782 ingick han formligen i den s. k. Brödraförsamlingen. Om hans slutliga utveckling mera framdeles.

Till följe af sådant tänkesätt ämnade den tjugetreårige Gjörwell begifva sig som missjonär till Afrika eller Amerika. Det var Kryger2), en då för tiden bekant skriftställare, som öfvertalade honom att stanna i Sverge och att beträda den publicistiska banan. Kryger fäste hans uppmärksamhet på tre vigtiga förhållanden, näml. på Sverges behof af ökad kunskap om litterära företeelser så inom som utom fäderneslandet; på Sverges behof af en skicklig kämpe för den då, 1754, af hofvet hotade friheten; och slutligen på Gjörwells pligt att i första rummet tjena sitt fädernesland. Skälen verkade, i synnerhet till följe af Gjörwells ständigt växande kärlek till detta fädernesland och till dess historia och litteratur. Dertill kom, att en tillfällig oenighet inom herrn

1) Kgl. Bibl. Gjörwell til Mennander d. 5 Jun. och 28 Dec. 1780. År 1773 införde han dock i n:r 18 af sina Allmänna Tidningar en Bellmans vers, hvilken blef som gudlös och straffbar af konsistorium och rådet ansedd, och 1777 i sin tidskrift Samlaren Kellgrens ganska lättfärdiga dikter Sinnenas Förening samt Bachus och Kärleken.

2) Måhända herrnhutisk trosförvandt.

hutiska församlingen något afkylde kärleken till densamma. Följden blef, att Gjörwell stannade i Sverge samt anställdes vid kongl. biblioteket och derjemnte inträdde på den publicistiska författarebanan. Hans första försök väckte afund och motstånd bland äldre arbetare i samma väg. Men han kände sig derigenom icke afskräckt, utan tvärtom uppmanad till större och djerfvare företag, och började nu och vid sitt tjugondefjerde år att, enligt efterdömet af Mercure francois utgifva tidskriften Den Svenske Mercurius, det största, vigtigaste och ryktbaraste bland alla hans arbeten, och hvilket med få afbrott fortgick i elfva år, d. v. s. från 1755 till och med 1765. Vanligtvis utkom i hvar månad ett häfte af ungefär 60 till 80 tätt tryckta oktavsidor, innehållande visserligen politiska och ekonomiska nyheter, dock företrädesvis underrättelser om vittra och vetenskapliga företeelser inom Sverge och hela Europa. Förut hade väl några smärre försök till en litterär tidskrift blifvit gjorda af Celsius och Salvius; men Gjörwells arbete var dem i både omfattning och vigt öfverlägset. Det var detta verk, som först satte Sverge i närmare förbindelse med Europas vetenskapligt bildade folk, och först i någon större grad fäste dessas uppmärksamhet på oss 1), och vår på dem. En i ty fall så vidt omfattande tidskrift hade vårt fädernesland då för tiden icke haft och ej heller sedan den tiden erhållit; så jättestor, så ännu oöfverträffad var i detta hänseende Gjörwell. Den in- och utrikes lärda brefvexling, han för sådant ändamål underhöll, var utomordentligt stor. Man räknar de efterlemnade brefven till ett antal af omkring 8000 och de fylla ej mindre än 83 qvartband. Wisserligen erhöll han kraftigt biträde af Lidèn, Schönberg, Älf m. fl. hvilka liksom hvarje fosterlands

1) Rudbeck och Linné undantagna.

vän gerna ville understödja det vigtiga företaget. Men det var dock Gjörwells lågande nit, som sammanhöll och lifvade dessa medarbetare; hans outtröttliga flit och outtömliga kunskapsförråd, som underhöll tidskriften med passande uppsatser. År 1757 räknade den 600 prenumeranter, ett då för tiden ovanligt stort antal, och derigenom också ett bevis på tidskriftens både värde och behöflighet. Genom den fick ock Sverges läsande allmänhet ett ojemnförligt större kunskapsförråd och en ojemnförligt större och vidsträcktare litterär synkrets än förut. Mer sällsporda och ofullständiga voro deremot tidskriftens både försök och förmåga att leda allmänhetens omdöme öfver de meddelade företeelserna. För sådant ändamål var Gjörwells blick redan i sig sjelf icke nog skarp och blef dessutom genom herrnhutiska dimmor något omtöcknad. Hans egna åsigter voro ej heller nog fasta, nog klara; lynnet icke nog bestämdt, nog modigt, kanske för godmodigt. Mer än en gång anmärktes, att hans kritik var alltför svag, för släpphändt och för frikostig på beröm. Under den bråksamma riksdagen 1760-1762 innehöll hans Mercurius nästan icke ett enda ord om derunder förefallna vigtiga tvister och utgifna skrifter, t. ex. om de af Nordencrantz och hans motståndare, hvilka dock ådrogo sig hela rikets uppmärksamhet.

Till följe af Gjörwells herrnhutiska åsigter har hans Mercurius sällan innehållit någonting om de stora för menskligheten vigtiga läror, som upplysningstidehvarfvets utmärktaste snillen just under dessa år framlade: Han sökte för det mesta hålla svenska allmänheten i okunnighet om deras till

varo.

År 1765 upphörde besagde tidskrift. Allt sedermera och ända frampå 1800-talet fortfor dock Gjörwell att utgifva tidningar, tidskrifter och samlingar af allehanda uppsatser, egna och andras, yngre och äldre, politiska, ekonomiska, men

syn