nerhet historiska. Med sin brinnande kärlek till sistnämnda vetenskap var Gjörwell högst angelägen om, att ingen dithörande uppgift icke ens den obetydligaste skulle förkomma; utan införde den genast i någon bland sina samlingar. Antalet af hans intill 1806 under serskilda tittlar utgifna skrifter steg till 227. Att redogöra för dessa verk är nästan omöjligt och tillika på detta ställe obehöfligt. I de flesta bland dem äro ämnena i hög grad mångartade och blandade om hvarandra, de vigtiga med de betydelselösa, forntidens med samtidens, den ena vetenskapens med den andras; allt i stor oordning och under en mängd olika tittlar. Det är ock för forskaren ganska svårt att ur dessa massor af obetydligheter uppleta de vetenskapliga perlor, som der i ej ringa mängd förefinnas. Men att de likväl blifvit på något sätt tillvaratagna, och att svenska häfdatecknare sedermera kunnat med dem fullständiga och pryda sina arbeten, derför hafva de och deras läsare att tacka Gjörwell och hans oförtrutna samlare nit.

Med kanske än större ifver hyllade och främjade han sådana sin samtids arbeten, som skulle, med begagnande af hans och andra samlares skatter, sprida ljus öfver fäderneslandet och dess historia. Det är Gjörwells uppmuntringar och uppoffringar, som Sverge till ej ringa del har att tacka för flere bland de verk, som vägledt forskaren, belyst fordna tiders händelser och gjutit sin glans öfver fäderneslandet; t. ex. Lagerbrings stora svenska historia och sammandraget deraf, Warmholtz Bibliotheca Sueogothica, Celses Bullarium, Svea rikes konungalängd af Rosenhane och rådslängd af Uggla, Björnståhls och Bergklints arbeten m. fl. Att Tunelds geografi utkom i nya förbättrade och utvidgade upplagor, var likaledes verk af Gjörwell. Wi få längre fram tillfälle att utförligen omtala det nit och den kärlek, med hvilka han uppmuntrade några bland dessa författare, och

den oegennyttiga frikostighet, med hvilken han understödde utgifvandet af deras skrifter, i synnerhet sådana, som icke kunde påräkna någon större afsättning. Några bland dem hade troligtvis utan Gjörwells mellankomst sent eller aldrig kommit till allmänhetens kännedom. Men han uppmuntrade författarna genom att bidraga icke blott till tryckningen af deras arbeten utan ock till deras afsättning, i det han genom sina tidningar fäste allmänhetens uppmärksamhet på skrifternas tillvaro och förtjenster. Stor och liflig var ock hans glädje öfver hvarje lofvande författare, som framträdde och han tröttnade aldrig att uppmuntra och hos både allmänhet och öfverhet förorda dem och deras verksamhet. Att uppräkna de skriftställare, hvilka blifvit af honom på sådant sätt gynnade och framdragna, vore nära nog att uppräkna namnen på alla de utmärkta författare, som inom Sverge under åren mellan 1750 och 1810 framstått.

Hans kärlek för svensk bildning och litteratur sträckte sig ock till kommande slägter. Omkring 1781 stiftade han det så kallade Uppfostrings-sällskapet och utgaf dess innehållsrika tidning 1781— 1786, varande sjelf sällskapets verksammaste och förnämsta ledamot. I samma rigtning sökte han bland annat framkalla läroböcker mer ändamålsenliga än de förra. Vi nämna bland andra Regnèrs Första begrepp af de nödigaste vetenskaperna, hvilken för sin tid utmärkt väl skrifna lärobok har under femtio års tid åt det uppväxande slägtet meddelat många förut okända läroämnen; och i de förut bekanta en ojemnförligt bättre ordnad och mer omfattande kunskap, än det äldre slägtet haft tillfälle inhemta.

De välgörande följderna af Gjörwells litterära verksamhet hafva varit ganska stora. Wisserligen har han ej på vetandets himmel sjelf tändt några nya stjernor; men han har bortblåst många

okunnighetstöcken, hvilka dittills för hans landsmän undanskymt glansen af dem, deras egna och främmande länders snillen upptändt. På detta sätt har också han upplyst sin tid, och icke det blott, utan ock uppvärmt den, näml. genom den anda af gudsfruktan, menniskokärlek, mildhet och ödmjukhet, som genomgår alla hans skrifter.

Ehuru sysselsatt förnämligast med historiska ämnen, måste dock Gjörwell såsom utgifvare af tidskrifter och tidningar ganska ofta beröra äfven de politiska. Hans åtgerder i detta hänseende hafva icke blifvit så allmänt gillade som de, vi hittills beskrifvit. I början af sin bana hyste han mycket frisinnade tänkesätt, och det var, såsom vi sett, just till försvar för Sverges dåvarande statsskick, han först grep till pennan. Omkring 1755, var han ock alldeles förtjust i tidskriften "Ärlig Svensk" och ville, att den skulle af alla studeras. Längre fram tyckte han den visserligen något trögläst, men anmärkte tillika, att den var ganska nyttig såsom ett kraftigt medel att till frihetens försvar upplifva okunniga prester och borgare'). Efter upptäkten och tillintetgörandet af hofvets revolutionsplan 1756, uttryckte Gjörwell sin glädje med följande ord: Gudi lof, att vi fått behålla vår frihet, vår egendom och våra lif. Vi kunna ej nog tacka Gud, som frälst oss från en tillställning, hvilken skulle medfört både in- och utländskt krig och här i Stockholm ett verkligt blodbad2).

I sin strid mot envåldsförsöken kämpade Gjörwell då och sedermera länge nog under Hattarnas

1) Kongl. Bibl. Gjörwells brefvexling Mars 1758.

2) Kongl. Bibl. Gjörwell till A. O. Knös d. 20 Jul. 1756.

fana. Men då 1766 detta parti blef störtadt och Mössorna kommo till magten, ändrade ock Gjörwell sitt uppförande, och hans under åren 1766— 1768 utgifna skrifter och samlingar innehöllo flere för Mössorna gynnande men för Hattarna ofördelaktiga uppsatser, serdeles rörande brytningen 1738 och 1739; uppsatser och statshandlingar, som man förut från allmänhetens kännedom undangömt. Att nu Gjörwell flere sådana offentliggjorde, väckte partivännernas, Hattarnas, oro och missnöje. Kan någon säga, skref Tessin, om Gjörwell är Welf eller Gibellin? Många ansågo honom helt enkelt för en lumpen öfverlöpare till det segrande partiet, och den förtrogne vännen, Hatten Schönberg, uttalade i flere bref sin missbelåtenhet, sitt ogillande1).

Sedan Hattarna år 1769 åter kommit till väldet, ändrade sig Gjörwell omigen och öfvergick till Hof-Hattpartiet. Orsaken är osagd, men saken oemotsäglig. Förändringen var mycket oförmodad. Vi minnas, huru förtjust han 1756 var öfver hofvets nederlag och frihetens seger, och ännu hösten 1768 utgaf han skrifter till fördel för Mössorna. Men redan i Jan. 1769 skref han följande rader: "mina förtrognaste vänner veta bäst, huru mitt hjerta blödde vid sorgspelet 1756, och huru min själ hatade palmstjernska kommissjonen 2); och kort derefter ingick han i hofpartiet. Under dessa årens häftiga brytningar försvarades Mössorna genom tidningen Dagligt Allehanda under ledning af en assessor Pfeiffer. Hof-Hattpartiet aktade nödigt att likaledes hafva en egen tidning och sakförare. Troligt är, att det var prins Gustaf, som uppgjorde planen härtill och genom sin kammarherre Gustaf Johan Ehrensvärd öfvertalade Gjörwell att åtaga sig uppdraget. Säkert är, att denne fick för sådant ändamål 12000 d. kp. i förskott,

1) Kongl. Bibl. A. Schönberg till Gjörwell t. ex. 5 Aug., 22 Dec. 1768.

3) Kongl. Biol. Gjörwell till Warmholtz 5 Jan. 1769.

och att han derpå började d. 1 Jan. 1770 utgifva sina s. k. Allmänna Tidningar. I första numret lästes en tillegnan till de ännu församlade ständerna af 1769 års reaktions-riksdag. Dessas misshushållning och skadliga åtgerder hafva vi redan beskrifvit ). Men Gjörwell berömde dem mycket. samt kallade dem rikets fäder och välgörare, hvilka börjat skingra det töcken, som tillförene för en kort tid förmörkat Sverges himmel, hvilka sednare ord tydligen voro rigtade mot reduktions-riksdagen 1765 och dess åtgerder. De af Gjörwell beprisade 1769 års ständer beviljade honom ock i hans då varande betryck, han hade nödgats göra konkurs, ett lån af 4000 d. s. 2). Tidningen innehöll för öfrigt flere litterära uppsatser af värde och äfven en hop politiska, hvilka nämnde Ehrensvärd samt Karl Scheffer insändt3). I början och så länge Adolf Fredrik lefde, hade man befarat i händelse af ökad konungamagt flere obetänkta och våldsamma åtgerder af Lovisa Ulrika. Under denna tid talade ock Gjörwells tidning nästan lika mycket för Hattarna och friheten som för hofvet. Han införde visserligen många sånger till prins Gustafs ära samt flere skrifter till försvar för fransyska förbundet; t. o. m. för sådana personer som madam Du Barry och ministern Teray. Men å andra sidan lästes der ock verser till Fersens ära samt vidlyftiga utdrag ur Junii bref, en då för tiden mycket ryktbar engelsk smygskrift; utdrag, som med bjerta färger beskref enväldets missbruk. Men sedan Adolf Fredrik aflidit, och man ej mer behöfde frukta för Lovisa Ulrika, ändrades tonen. Än flere och om möjligt än mer lofordande verser öfver den unge konungen intogos i tidningen, merändels författade af en J.

1) 41. 310-381.

2) Måhända samma summa, som nyssnämnde 12000 d. kp. m.

3) Kongl. Bibl. Gjörwells brefvexl. Ehrensvärd till Gjörwell d. 17 febr. 1769 K. Scheffer till Gjörwell 13 Jan. 1770.