Savolaks och de hemmavarande från Gjörwells Sanning och Lydnad1). Ju bittrare missnöjet uppblossade mot konungens åtgerder, desto bittrare blef ock oviljan mot hans försvarare och handtlangare Gjörwell. Man påstod, att denne var en bland konungens hemliga soldtagare; man gaf honom. namn af riksförgyllaren, liksom Bellman och Leopold af hofskalderna, och vid den hårdaste brytningen i Mars 1789 fick han mottaga svåra hotelser, men förblef sin uppgift trogen. Jag har, skref han sedermera, jag har i egenskap af konung Gustafs tidningsskrifvare härdat ut hans begge svåra fälttåg, så väl 1772 som 1788 och stått bägge gångerna till sista pennan, utan att vika från min farliga och otacksamma utpost. Men så snart genom freden 1790 konungen kommit ur sitt svåraste betryck, afbrötos Gjörwells Allmänna Tidningar nu ungefär på samma sätt, som deras företrädare 1773; och Gjörwell har klagande anmärkt, att han ej heller denna gång erhöll någon belöning. Hans rojalism tilltog likväl också efter dessa uppträden, och sina sista skrifter prydde han ej sällan med bilder af konungahusets medlemmar, liksom han fyllde dem med uttryck af sin undersåtliga och in i döden orubbliga vördnad och kärlek. Han deltog ock i den politiskt reaktionära tidskriften Fosforos, och blef af dess anhängare mycket berömd.

Hans upprepade öfvergångar från en till en annan och nästan alltid till den magtegande sidan, hans nära nog fjeskande ifver derutinnan och i synnerhet när det gällde att befordra Gustaf den tredjes magtutvidgnings-planer, vare sig 1772 eller 1789; detta hans uppförande, var det månne en följd af egennyttig beräkning och lycksökeri? Det ser onekligen så ut vid första anblicken, men

1) Vetensk. Akad, bibl. Rappholtska brefsamlingen B. (B. G. v. Rappholt) till sina vänner d. 11 Aug. 1790.

icke vid närmare undersökning. Betraktom de belöningar, han af konungen för dessa sina tjenster erhöll! År 1772 blef hans lön fördubblad och han sjelf kallad till konungens handbibliotekarie. År 1778 blef han från sistnämnde tjenst entledigad; visserligen med årlig pensjon af 133 rdr. 16 sk.; men med afslag på sin anhållan om tittel af kongl. sekreterare1). Hans trohet mot konungen fortfor dock oförminskad, och vi hafva berättat, huru han under de brydsamma åren 1788 och 1789 omigen nitiskt fäktade för dennes planer. Att han åtnjutit någon motsvarande belöning, derom känna vi intet bevis 2), och han har sjelf försäkrat, det han icke fått någon dylik mottaga.

Att han så gång på gång lemnades utan någon större belöning, och att han det oaktadt gång på gång icke blott uppoffrade sig för konungadömet, utan ock inom sig mer och mer utbildade kärleken till detsamma, visar, att han härutinnan leddes icke af lycksökeri utan af verklig öfvertygelse; t. o. m. då han försvarade konungamagtens missbruk. Möjligheten, tillvaron af ett sådant tänkesätt har ock sin förklaring. Wi veta, att han hyllade herrnhutismen, hvilken sjelf hyllade åtskilliga mycket bokstafliga tolkningar af bibelns ord. Deraf föranleddes måhända, eller dermed sammanträffade åtminstone den förut anmärkta omständigheten, att han, ehuru mycket nitisk för litteratur och historia, likväl vanligtvis med tystnad förbigick de stora läror om mensklighetens framsteg i ljus och frihet, som under dessa år, det så kallade upplys

1) Som skäl uppgafs, att Gjörwell varit i sina skrifter så Ovarsam, att han ådragit sig åtal, och att konungen derför icke kunde anständigt gifva honom något vedermäle af sin nåd.

2) I Kgl. Bibl. Gjörwells anteckningar 4:0 berättas dock, att han anhållit om guldmedalj med Gustaf den tredjes bröstbild.

Fryxells Berätt. 44.

ningstidehvarfvet, lifvade och ledde Europas snillrikaste författare. I dess ställe vidhöll han ihärdigt den gamla patriarkalismen och dess åsigter om undersåtarnes pligt att med barnslig förtröstan alltid tro på öfverhetens högre vishet, och med barnslig undergifvenhet alltid rätta sig efter dess påbud. Detta öfverensstämde ock med hans personliga anlag, hans veka eftergifvande lynne, hans benägenhet att stödja sig vid andra; och då vid hvilken häldre än vid sin öfverhet, sin snillrike konung. Sådana anlag öfverensstämde ock med den tolkning, många gåfvo åt 4:de budordets föreskrift om lydnad mot öfverheten blott och bart i dennas egenskap af öfverhet, vare sig Hatt, Mössa eller konung. För honom gällde således i bokstafligaste mening skriftens ord: hvar och en vare öfverheten, som väldet hafver, underdanig; ty ingen öfverhet är utan af Gud; och, att ho sig sätter mot öfverheten, han sätter sig mot Guds skickelse1). Gjörwell förklarade ock offentligen, att han trodde sin penna böra i statssaker föras enligt den politiska ställning, hans egen regering antagit; och han yttrade en annan gång: trohet mot min konung liksom lydnad för hans befallningar är och förblifver min första regel. Hvad konungen offentligen talar och kungör, det måste jag hålla för sanning och rättvisa, det ena bifalla, det andra efterlefva, och det gör jag ock i mitt hjerta. Detta skref och tryckte han d. 1 Maj 1789 således omedelbart efter konungens mycket klandrade åtgerder vid det årets riksdag. Det var väl ock detta uppförande, som ådrog honom namnet riksförgyllaren. Eget var att se, huru den 1756 ifrige frihetsmannen nu trettio år derefter bytt åsigter ända derhän, att han gillade envåldsåtgerderna 1789 och t o. m. offentligen berömde detta sitt gillande. Han för

1) Rom. 13, 1. 2.

klarade sig ock skola fortfara i sådana tänkesätt, äfven om han saknade all vedergällning, ja äfven om han vid grafvens brädd skulle sakna sitt bröd1); och försäkrade dessutom, att han icke ansåg sig värd högre belöning. Detta var icke någon tillgjord blygsamhet, utan uttryck af en anspråkslöshet, en ödmjukhet, en förnöjsamhet, och tillika af en religiös patriarkalism, så sällsynta, att få trodde på deras verklighet, ens på deras möjlighet. När man slutligen kände sig derom öfvertygad, blef det fordna hatet mot den s. k. riksförgyllaren förvandladt till en blandning af undran och beundran, af smålöje och deltagande för en så sällspord och i vissa fall så älsklig företeelse af barnslig tro på forntida åsigter, barnslig undergifvenhet för andras vilja, barnslig upprigtighet att uttala och följa tänkesätt så uppenbart stridande mot då rådande tidsanda, och slutligen för en på samma gång gränslös och frivillig sjelfuppoffring. Sådan förblef han ock allt framgent. Ännu så sent som 1803 utgaf han läroböcker för att, som han sade, hos ungdomen inpregla resonerad lydnad mot öfverheten, så mycket mer som många andra inpreglade resonerad olydnad.

Att Gustaf den tredje så mycket begagnade men så litet belönade Gjörwell, och att denne likväl så orubbligt och varmt tjenade sin konung, är ett för båda betecknande drag. Det besynnerliga, det högst ovanliga i Gjörwells tänkesätt och uppförande hafva vi beskrifvit; men äfven konungens visar sig vid första anblicken svårt att förklara. Det tyckes, som han haft vigtiga skäl att belöna och vid sig fästa en så varm, så oegennyttig, så sjelfuppoffrande tjenare. Och likväl har han skilt honom från sitt hand bibliotek, afslagit hans ansökningar, lemnat honom obefordrad, obelönad och två gånger, 1773 och 1790 låtit falla det

1) Kongl. Bibl. Gjörwell till d'Albedyl 25 Aug. 1788.

dagblad, Gjörwell både gångerna fört till främjande af konungens revolutionära företag. Förhållandet ehuru besynnerligt är dock icke oförklarligt. Gjörwells person, hans enkelhet, prosaiska torrhet, tarfliga lefnadsvanor och herrnhutiska religions-åsigter passade ingendera för Gustaf den tredje och för dennes öfriga omgifning. Den enfald, den menlösa upprigtighet, för att ej säga oeftertänksamhet, med hvilka Gjörwell ansågs sköta sitt politiska tidningsskrifveri, gjorde honom ock mindre lämplig till en plats, som förutsatte konungens närmare förtroende, och således tycktes göra denne i någon mån ansvarig för tidningarnas fel. Detta torde hafva varit en bland orsakerna, hvarföre Gjörwell år 1778 blef från sin befattning som handbibliotekarie entledigad. Ungefär så gick det äfven 1790. Berättadt är, huru han vid de svåra brytningarna 1788 och 1789 omigen åtog sig att i nya Allmänna Tidningar föra konungens talan. Men på samma sätt som förut begick han också nu af brist på takt och skarpsinne åtskilliga fel. Som nyss nämndes, förklarade han öppet och i sin tidning, att hvad konungen offentligen talar och kungör, det måste Gjörwell hålla för sanning och bifalla m. m. Att nu Gjörwell i sitt hjerta hyste sådana åsigter, måste naturligtvis vara Gustaf kärt; men deremot ingalunda, att han i sin tidning offentligen uttalade dem; ty derigenom måste nödvändigt tron på Gjörwells omdöme och sjelfständighet nedsättas, och Gustaf göras till viss grad ansvarig för tidningens innehåll; häldst Gjörwell på samma gång berättade, att denna utgafs med serskildt beskydd af konungen. Se här ett annat likartadt exempel! Hösten 1788 hade i Göteborg några mot adeln mycket bittra smädeskrifter utkommit, såsom mången trodde, på tillställning af konungen och i afsigt att bereda för honom gynnsamma åsigter och riksdagsmanna-val. Två bland dessa smygskrifter