hofkapellist, sedermera försupen och utfattig namnsdagsblåsare, vistades vanligtvis på krogar. GÅSE, filosofie kandidat, om hvilken det heter, att han "Sjöng, raglade och drack och jemnt på qvinnfolk glodde; vidare, att han söp kläderna af kroppen; att han stundom vandrade omkring på Djurgården i blotta skjortan; att han en gång måste låna Ülla Vinblads förkläde för att skyla sin skröplighet; hans sista lefnadsöden äro obekanta. De öfriga sällskapets medlemmar voro hvarjehanda likartade personer, afsigkomna notarier, tullnärer, sockerbagare, klädmäklare, handtverkare o. s. v., omkring 40 till antalet; visserligen i det yttre något skiljande sig från hvarandra, men för det mesta blott olika skiftningar af en gemensam urbild. Ingen enda bland dem hörde till den klass, allmogens eller arbetarens, som man stundom betecknar med namn af folket. Sällskapet bestod i stället af sådana slags halfherrar, som från en något bättre samhällsställning hade genom oordentligt lefnadssätt nedsjunkit till de omständigheter, i hvilka Bellman dem tecknat.

Inom hela sällskapet var Ulla Vinblad den mest framstående personen, och sällan har någon svensk enskild qvinna blifvit så ofta omtalad och besjungen. Vi vilja fördenskull se till, hurudan en så ryktbar person i verkligheten var. Fadern, gardeskorporal, dog tidigt likaså modern, så att dottern fick växa upp utan föräldravård 1). Hon var af medelstor längd, växten yppig och välbildad, kroppsbyggnaden mycket stark, lynnet eldigt, ansigtet behagligt, hullet fint, ögonen bruna, håret rikt, lockigt och svart, vanligen betäckt af en schäferhatt. Hon var i början värdshusjungfru, blef sedermera en så kallad kammarmamsell, som bodde för sig sjelf och lefde ef

1) Att dömma af en Bellmans sång tyckes hon hafva varit född på en vid Mälarens strand belägen krog n:o 46, kallad Blå kanin.

ter eget behag och af egna behag. Hon deltog som förnämsta personen i många af de nöjen och bacchanaliska högtider, Bellman beskrifvit, och gaf lif och glädje åt dem genom sin dans, sin sång, sitt vackra utseende och genom sitt obesvärade deltagande i sällskapets alla nöjen. Bellman sjelf beskrifver, huru hon var fru än åt Mollberg, än åt Movitz, än åt Norström, än åt Jenssen; stundom åt alla; och han säger en annan gång, att hon hvarenda dag stod brud. Vid denna af honom sjelf så beskrifna qvinna tyckes han hafva varit mycket fästad. Ofta åkte han med henne och en annan dylik person, kallad Pommerska Rofvan, ut till Djurgården, till någon skepparkrog, der han trakterade dem med ankstek, filbunke och rödvin. En gång mötte hon honom på Drottninggatan och bad om ett penningelån för att köpa en krage. »Gerna!» svarade Bellman, och de gingo till ett närbeläget klädstånd, hvarest en dylik verkligen fanns; men den kostade 4 plåtar, och Bellman hade ej mer än 21). Nu satte klädmäklerskan glasögonen på sig, betraktade honom skarpt och sade: >>Skulle herrn kanske vara Bellman»? Ja, min goda madam! - Poeten? - Det också! Han, som så ofta narrat mig att skratta? väl hända. - Ah min goda herre! det förändrar saken; kragen kostar väl 4 plåtar men för en så rolig herre står den till tjenst för två, och Ulla Vinblad fick mottaga sin efterlängtade prydnad 2) – I sjelfva verket var denna qvinna Bellmans sångmö, och det länge nog nästan mer än sjelfva glaset. Han tröttnade aldrig att besjunga det buckliga håret, den leende munnen, den kullriga länden och i synnerhet de sköna ögonen. Han egnade en serskild dikt till idylliskt beprisande af hennes barndomshem. Till hennes ära hafva ock flere de

1) Andra säga blott 1.

Tör

2) Allt enligt Atterboms ord. Andra berätta sägnen på något olika sätt.

--

vackrare epistlarna blifvit skrifna; t. ex. n:o 25 Blåsen nu alla, om hennes utfärd till Djurgården; --n:o 48 Solen glimmar blank och trind, om hennes hemresa från Essingen; n:o 82 Hvila vid denna källa! om en hennes utfart i det gröna; n:o 36 Vår Ulla låg i sängen och sof, om hennes bortförande till spinnhuset. I början fann hon sig smickrad af så mycken uppmärksamhet, så mycket beröm; men det oförställda sätt, hvarpå Bellman mer och mer beskref hennes lefnadssätt, förvandlade snart tillfredsställelsen till harm, välviljan till hat. Hon beklagade sig högt öfver den otäcke Bellman och öfver hans fula visor, och kallade honom en drinkare, en suput. När han förde en

bekant til henne på besök, mötte hon dem med eldgaffel i hand och utbrast: är du nu här igen, du infama karl, som belackar mig med dina förbannade visor. En annan gång lär hon hafva på öppen gata öfverfallit honom med skällsord; men fått sådana svar, att hon tystnade och grep till flykten. Bellman var dock ingalunda oförsonlig, ej heller svartsjuk. Hans Ulla tyckes någon tid haft till företrädesvis gynnad älskare en bland sällskapets muntra bröder, vid namn Norström, med hvilken hon ock slutligen blef gift. Denne önskade få en besökare-syssla vid sjötullen. Öfverdirektör i detta. verk var en Stapelmohr, svärfader åt Bellmans gynnare Schröderheim. Till denne Stapelmohr och till förmån för Norström ingaf då Bellman följande böneskrift:

En ringa supplikant ur gruset jag framdrager, Som till min ringa hjelp en ringa tillflykt tager. Han tror uti sin själ, Gud vet hvem den tillhör! — Att han har vunnit allt, när han blir visitör.

Norström fick sysslan. Enligt sägen har Ulla Vinblad flyttat med honom till Norrköping, der blifvit enka, men omgift sig med en vaktmästare i Stockholm, bott vid Svartensgatan på Södermalm och slutligen under 1820-talet aflidit. Sådan var Bellmans sånggudinna, den ojemnförligt

främsta bland qvinnorna i hans sångarverld De öfriga, mer eller mindre henne lika i lefnadssätt, voro krögaremadamer, källarjungfrur, krogpigor o. s. v., ingen dock af någon i hans sånger mer utmärkt betydenhet; men alla af bacchantiskt lynne, liksom den manliga befolkningen af bacchanaliskt.

Vi hafva öfverskådat personerna i det sällskap, som under många år utgjorde föremålet för Bellmans här i frågavarande skaldeverksamhet. De jagade alla efter tidsfördrif, nöjen och njutningar, skämtets, sångens, dansens, glasets och sinnlighetens. Sommartiden företogo de ofta gemensamma utfarter till Mälarens och Saltsjöns stränder och dervarande näringsställen. Under vintrarna möttes de på åtskilliga krogar, belägna dels i stadens gränder, dels i dess utkanter, t. ex. Lill-Jans på Norr, Gröna Lund på Djurgården, Tantobommen på Söder m. fl., hvilka genom Bellmans snille och sånger fått en viss ryktbarhet. Sällskapet tyckes hafva småningom upplöst sig och efter 1781 alldeles försvunnit. Men hvad som sent eller aldrig försvinner, äro de dikter, Fredmans Sånger och i synnerhet Epistlar, hvilka Bellman just för eller om detta sällskap uppstämde. De utgöra kronan af hans skaldekonst och hafva i sitt slag icke oss veterligen blifvit inom hela verldslitteraturen öfverträffade, icke ens uppnådda. Ty såsom Bellman i dessa diktsamlingar har väl sällan någon skald utmärkt sig genom rik inbillningskraft, blixtrande suille, sprittande qvickhet, liflig åskådlighet och en beundransvärd lätthet att finna rim och bilda verser, och en lika beundransvärd förmåga att åt obetydliga stundom motbjudande föremål gifva ett skimmer af poetiskt behag.

I dessa liksom i många andra af sina dikter, var det i synnerhet åt tre föremål han egnade sin lyra, nemligen åt naturen, glaset och qvinnan; och det var ock genom dessas besjungande, han förvärfvade sitt stora rykte.

Den vackraste sidan af detta skaldskap var naturmålningen. Bellmans poetiska landskaps-taflor utmärka sig genom en hög grad af friskhet, åskådlighet och natursanning. Vi införa som prof följande hans beskrifning öfver en sommarmorgon. Luften spelar frisk och skön.

Minsta blomma, växt och frön
Öppna sina knoppar,

Le åt daggens droppar,
Präktigt randas,
Vällust andas,

Med sefirens fläktar blandas.
Skogen skymtar mörk och blå.
Berg och kullar prydda stå
Med båd' lam och qvigor.
Bygdens barn och pigor
Gå och valla,

Le och tralla,

Sina hjordar sammankalla.

Lärkan i skyn

Fläktar så sval,

Tuppen i byn

Flaxar och gal;

All naturen börjar vakna, o. s. v.

Se här en annan täck 1) skildring af samma

föremål:

Opp Amaryllis! vakna min iilla!

Vädret är stilla,
Luften sval.

Regnbågen prålar
Med sina strålar,
Randiga målar
Skog och dal.

Amaryllis! låt mig utan våda
I Neptuni famn dig frid bebåda!
Sömnens Gud får icke mera råda

I dina ögon, i suckar och tal!

1) I Siare och Skalder 6. 88, säges, att denna enda visa vore nog att göra Bellman odödlig.(!)