Kom nu och fiska noten är bunden Kom nu på stunden, Ställ försåt! Nu börjar dagen, Neka mig? Kärlek skall råda Är min tröst. Knappt någon enda skald har med så mycken skönhet och sanning, som Bellman, beskrifvit en svensk sommarmorgon. Valerius berättar ock, att Bellman stundom plägade under vackra ut till Solnaskogen för morgnar vandra en sam att der hämta ingifvelser och bilder. En tredje dylik tafla förekommer i episteln n:o 48, Solen glimmar, blank och trind, hvilken derjemnte liksom många andra målar hufvudstadens vackra omgifningar. Af dessa har Bellman serdeles i nämnde epistel lemnat taflor, så lefvande och åskådliga, att de än i dag af stockholmaren med glädje för minnet återkallas, då han i verkligheten eller i tankarna ser sina och sina vänners på Mälarens stränder liggande landtställen eller förlustelse-orter. Denna mycket kända epistel förenar inom sig, med undantag af det vildare bacchanaliska lifvet, alla bellmanismens olika beståndsdelar; dess eåväl skönheter som fel; lyckade målningar af naturens fägring och af Stockholms omgifningar; lätta och skämtande anspelningar på sällskapets glada njutnings- och samlif; andra också lätta och skämtande men likväl betydelsefulla påminnelser, åt sällskapets hjelte om kurhuset, åt dess hjeltinna om tukthuset; här och der intrugade rim- och strof-fyllnader; grofva bilder ur hvardagslifvet, och i sista versen exempel på det råa språk och den stötande osedlighet, hvilka hos denna skald stundom förekomma. Jemnte dessa landtliga taflor sysselsatte sig Bellman ganska ofta med tecknandet af en mindre vacker verklighet; man kan ej säga natur; den nämligen, som förekommer i hufvudstadens trånga och mörka gränder, under qvälluppträden af dryckenskap, gräl och slagsmål. Äfven den, som afskyr dylika verkligheter, kan ej annat än beundra målningarnas lif och åskådlighet, och vi anföra ett prof af också detta hans skaldskap. Skådom nu Kolmätargränden, Straxt burdus Slagsmål och squaller, Kors hvad stank! Hvad ska vi göra? Menuett, Tjufvar, patruller, Den andra, den mest rikhaltiga och ryktbara 1) Epistel n:o 34. # bilder-epos : The Rakes Progress. Se här några verser, tagna ur en sång från det första skedet, en tafla, förskõnad genom vackra naturmálningar och en lekande glädje, som vid första anblicken synes oskyldig, men dock har ett och annat för framtiden betänkligt drag. Det är den för både ord och melodi berömda episteln 0:0 82. Hrila rid denna kalla! Syskon! en sup vid disken, Stod Úlla sista gången brud 1). Följande sång ?) målar sinnesstämningen hos den unge man, som med ystert sinne och ännu oförstörda krafter störtar in på rummellifvets bana; ännu dock dyrkande Venus med större ifver än Bacchus. Fader Bergström, stäm upp och klinga! 1) Denna sång är tillegnad kongl. sekreteraren Leopoldt, hvilken först efter 1785 blef konungens handsekreterare. Af nämnda anledning hafva några trott episteln vara skrif. ven först efter detta år. Möjligtvis är den likväl författad långt förut, ehuru den vid tryckningen 1790 tillegnades Leopold. Till anda och form liknar den mer Bellmans äldre än sednare dikter. Ulla Vinblad hade väl ock före 1785 afflyttat från Stockholm? 2) Epist. n:o 63. |