Tag dina metspön, refvar och dragen! Stig då i båten! Sjungom vi båda ! Kärlek skall råda I vårt bröst. Eol sig harmar, Men när han larmar, I dina armar Jyckl Ar min tröst. l Äycklig uppå hafvets vreda bölja, I din #å % kan jag ej #ja, Hur i döden hjertat dig vill följa. Sjungen sirener och härmen min röst! Knappt någon enda skald har med så mycken skönhet och sanning, som Bellman, beskrifvit en svensk sommarmorgon. Valerius berättar ock, att Bellman stundom plägade under vackra morgnar vandra ensam ut till Solnaskogen för att der hämta ingifvelser och bilder. En tredje dylik tafla förekommer i episteln n:o 48, Solen glimmar, blank och trind, hvilken derjemnte liksom många andra målar hufvudstadens vackra omgifningar. Af dessa har Bellman serdeles i nämnde epistel lemnat taflor, så lefvande och åskådliga, att de än i dag af stockholmaren med glädje för minnet återkallas, då han i verkligheten eller i tankarna ser sina och sina vänners på Mälarens stränder liggande landtställen eller förlustelse-orter. Denna mycket kända epistel förenar inom sig, med undantag af det vildare bacchanaliska lifvet, alla bellmanismens olika beståndsdelar; dess såväl skönheter som fel; lyckade målningar af naturens fägring och af Stockholms omgifningar; lätta och skämtande anspelningar på sällskapets glada njutnings- och samlif; andra också lätta och skämtande men likväl betydelsefulla påminnelser, åt sällskapets hjelte om kurhuset, åt dess hjeltinna om tukthuset; här och der intrugade rim- och strof-fyllnader; grofva bilder ur hvardagslifvet, och i sista versen exempel på det råa språk och den stötande osedlighet, hvilka hos denna skald stundom förekomma. Jemnte dessa landtliga taflor sysselsatte sig Bellman ganska ofta med tecknandet af en mindre vacker verklighet; man kan ej säga natur; den nämligen, som förekommer i hufvudstadens trånga och mörka gränder, under qvälluppträden af dryckenskap, gräl och slagsmål. Afven den, som afskyr dylika verkligheter, kan ej annat än beundra målningarnas lif och åskådlighet, och vi anföra ett prof af också detta hans skaldskap. Skådom nu Kolmätargränden, Smal och smutsig, # af grus! Rådstu-taket syns vid änden, Se'n blott krog och jungfruhus. Ur ett bugnadt fönstergäller Syns en nymf med skinn-karpus – Straæt burdus Slagsmål och sqvaller, Mot en vägg med skalmar tryckta Kors, bland dessa Sodoms murar Den andra, den mest rikhaltiga och ryktbara beståndsdelen af Bellmans poesi utgöres af dryckessånger, bland hvilka många äro genom lif och snille högeligen beundransvärda. Det är förvånande att se, huru Bellman mägtat gifva, som sagdt är, så mycket lif och omvexling och så mycken verklig poesi åt så obetydliga, ofta så vedervärdiga personer och uppträden. Vi skola här inrycka några sådana hans sånger såsom prof af det snillrika sätt, hvarpå han skildrat drinkarens olika åsigter och sinnesstämning under de olika skeden, denne genomgår från första glada indansandet på rummel-lifvets bana, till sista domnande nedsjunkandet i dess förfärligaste djup; – scener, tillsammans utgörande ett dramatiskt trettio år ur en drinkares lefnad; – – eller ett poetiskt sidostycke till Hogarths snillrika bilder-epos: The Rakes Progress. Se här några verser, tagna ur en sång från det första skedet, en tafla, förskönad genom vackra naturmålningar och en lekande glädje, som vid första anblicken synes oskyldig, men dock har ett och annat för framtiden betänkligt drag. Det är den för både ord och melodi berömda episteln n:o 82. *) Epistel n:o 34. Hvila rid denna källa! Blåsen, I musikanter, # gamla mostrars kält och gnag! Syskon! en sup vid disken, Andtlig i detta gröna / Följande sång *) målar sinnesstämningen hos den unge man, som med ystert sinne och ännu oförstörda krafter störtar in på rummellifvets bana; ännu dock dyrkande Venus med större ifver än Bacchus. *) Denna sång är tillegnad kongl. sekreteraren Leopoldt, hvilken först efter 1785 blef konungens handsekreterare. Af nämnda anledning hafva några trott episteln vara skrifven först efter detta år. Möjligtvis är den likväl författad långt förut, ehuru den vid tryckningen 1790 tillegnades Leopold. Till anda och form liknar den mer Bellmans äldre än sednare dikter. Ulla Vinblad hade väl ock före 1785 afflyttat från Stockholm? *) Epist. n:o 63. |