Kom nu och fiska noten är bunden
Kom nu på stunden,
Följ mig åt!
Kläd på dig tröjan,
Kjorteln och slöjan,
Gäddan och löjan
Ställ försåt!
Vakna, Amaryllis lilla, vakna;
Låt mig ej ditt glada sällskap sakna!
Bland delfiner och sirener nakna
Sku vi nu plaska med vår lilla båt.
Tag dina metspön, refvar och dragen!
Nu börjar dagen,
Skynda dig!
Söta min lilla,
Tänk icke illa!
Skulle du villa
Neka mig?
Låt 088 fara till det lilla grundet,
Eller diť bort till det gröna sundet,
Der vår kärlek knutit det förbundet,
Hvaröfver Tirsis så harmade sig !
Stig då i båten! Sjungom vi båda!
Kärlek skall råda
I vårt bröst.
Eol sig harmar,
Men när han larmar,
I dina armar
Är min tröst.
Lycklig uppå hafvets vreda bölja,
I din stilla famn kan jag ej dölja,
Hur į döden hjertat dig vill följa.
Sjungen sirener och härmen min röst!
Knappt någon enda skald har med så mycken skönhet och sanning, som Bellman, beskrifvit en svensk sommarmorgon. Valerius berättar ock, att Bellman stundom plägade under vackra
ut till Solnaskogen för
att der hämta ingifvelser och bilder. En tredje dylik tafla förekommer i episteln n:o 48, Solen glimmar, blank och trind, hvilken derjemnte liksom många andra målar hufvudstadens vackra omgifningar. Af dessa har Bellman serdeles i nämnde epistel lemnat taflor, så lefvande och åskådliga, att de än i dag af stockholmaren med glädje för minnet återkallas, då han i verkligheten eller i tankarna ser sina och sina vänners på Mälarens stränder liggande landtställen eller förlustelse-orter. Denna mycket kända epistel förenar inom sig, med undantag af det vildare bacchanaliska lifvet, alla bellmanismens olika beståndsdelar; dess eåväl skönheter som fel; lyckade målningar af naturens fägring och af Stockholms omgifningar; lätta och skämtande anspelningar på sällskapets glada njutnings- och samlif; andra också lätta och skämtande men likväl betydelsefulla påminnelser, åt sällskapets hjelte om kurhuset, åt dess hjeltinna om tukthuset; här och der intrugade rim- och strof-fyllnader; grofva bilder ur hvardagslifvet, och i sista versen exempel på det råa språk och den stötande osedlighet, hvilka hos denna skald stundom förekomma.
Jemnte dessa landtliga taflor sysselsatte sig Bellman ganska ofta med tecknandet af en mindre vacker verklighet; man kan ej säga natur; den nämligen, som förekommer i hufvudstadens trånga och mörka gränder, under qvälluppträden af dryckenskap, gräl och slagsmål. Äfven den, som afskyr dylika verkligheter, kan ej annat än beundra målningarnas lif och åskådlighet, och vi anföra ett prof af också detta hans skaldskap.
Skådom nu Kolmätargränden,
Smal och smutsig, full af grus!
Rådstu-taket syns vid änden,
Se'n blott krog och jungfruhus.
Ur ett bugnadt fönstergaller
Syns en nymf med skinn-karpus
Straxt burdus
Slagsmål och squaller,
Nakna hjessor, tomma krus.
Mot en vägg med skalmar tryckta
Står en kärra, full med drank.
I en sönderslagen lykta
Ryker en utbrunnen dank;
Och i rännsten på sitt öra
Hvilar en gesäll så pank.
Kors hvad stank!
Hvad ska vi göra?
Vräk den saten mot ett plank!
Kors, bland dessa Sodoms murar
är det svårt att hitta rätt:
Mörka hvalf och heta skurar
Brylla ögat på allt sätt.
Här bor Movitz Kors hvad buller,
Brandsignal och bajonett,
Menuett,
Tjufvar, patruller,
Jungfru-röster, klarinett!')
Den andra, den mest rikhaltiga och ryktbara
beståndsdelen af Bellmans poesi utgöres af dryc-
kessånger, bland hvilka många äro genom lif och
snille högeligen beundransvärda. Det är förvånande
att se, huru Bellman mägtat gifva, som sagdt är, så
mycket lif och omvexling och så mycken verklig poesi
åt så obetydliga, ofta så vedervärdiga personer och
uppträden. Vi skola här inrycka några sådana
hans sånger såsom prof af det snillrika sätt, hvarpå
han skildrat drinkarens olika åsigter och sinnes-
stämning under de olika skeden, denne genomgår från
första glada indansandet på rummel-lifvets bana,
till sista domande nedsjunkandet i dess förfärli-
gaste djup; – scener, tillsammans utgörande ett dra-
matiskt trettio år ur en. drinkares lefnad;
eller ett poetiskt sidostycke till Hogarths snillrika
1) Epistel n:o 34.
bilder-epos : The Rakes Progress. Se här några verser, tagna ur en sång från det första skedet, en tafla, förskõnad genom vackra naturmálningar och en lekande glädje, som vid första anblicken synes oskyldig, men dock har ett och annat för framtiden betänkligt drag. Det är den för både ord och melodi berömda episteln 0:0 82.
Hrila rid denna kalla!
Vår lilla frukost ri framställa:
Rödt rin, med pimpinella,
Och en nyss skjuten beckasin.
Klang, hrad buteljer, Ulla,
I råra korgar õfrerst fulla,
Tömda i grāset rulla,
Och kānn, hrad ångan dunstar fin!
Ditt middags-rin
Sku ri ur krusen hälla
Med glädtig min.
Hrila vid denna källa,
Hör våra valdthorns klang, kusin!
Prāktigt på fältet pråla
Än hingsten med sitt sto och fåla;
An tjurn han höres cråla.
Och stundom lammet brāka tör.
Tuppen på taket hoppar
Och, liksom hónan, vingen loppar;
Sralan sitt hufrud doppar,
Och skatan skrattar på sin stor.
Lyft kitteln, hör!
Låt kaffeglöden kola
Der nedanför!
Präktigt på fältet pråla
De ämnen, som mest ögat rör.
Blåsen, I musikanter,
Vid Eols blåst från berg och branter!
Sjungen, små kärlekspanter,
Bland gamla mostrars kält och gnag!
Syskon! en sup vid disken,
Och, pro sekundo, en på fisken!
Krögarn, den basilisken,
Summerar taflan full i dag...
Klang, du och jag!
Klang, Ullas amaranter
Af alla slag!
Blåsen, I musikanter,
Och hvar och en sin kallsup tag.
Ändtlig i detta gröna
Får du mitt sista afsked röna:
Ulla, farväl, min sköna,
Vid alla instrumenters ljud!
Fredman ser i minuten
Sig till naturens skuld förbruten:
Kloto re'n ur syrtuten
Afklippt en knapp vid Karons bud.
Kom, hjertats gud,
Att Fröjas ätt belöna
Med Bacchi skrud!
Ändtlig i detta gröna
Stod Úlla sista gången brud 1).
Följande sång ?) målar sinnesstämningen hos den unge man, som med ystert sinne och ännu oförstörda krafter störtar in på rummellifvets bana; ännu dock dyrkande Venus med större ifver än Bacchus.
Fader Bergström, stäm upp och klinga!
Öppna kråset för bröst och bringa!
1) Denna sång är tillegnad kongl. sekreteraren Leopoldt, hvilken först efter 1785 blef konungens handsekreterare. Af nämnda anledning hafva några trott episteln vara skrif. ven först efter detta år. Möjligtvis är den likväl författad långt förut, ehuru den vid tryckningen 1790 tillegnades Leopold. Till anda och form liknar den mer Bellmans äldre än sednare dikter. Ulla Vinblad hade väl ock före 1785 afflyttat från Stockholm?
2) Epist. n:o 63.
|