Sidor som bilder
PDF

Vi ska dansa och vi ska svinga
I ditt glada hus.
Låt oss ge våra små mamseller
Vin och sviskon och karameller!
Pimpinella mor Maja häller
Uti glas och krus.
Vi ä vana att jemnt traktera
Och med glaset i hand orera.
Fader Bergström, nu qvintilera
Under sus och dus!
Se, der dansar flickan
I sin rosenröda koft och kjol!
Hvar är nu den brickan *),
Som hon bar i fjol?
Korgen med citroner
Tynger inte mera hennes arm.
Nu ibland baroner
Dansar hon sig varm.
Med solfjedren hon bröstet fläktar,
Niger djupt och med armen fäktar,
Sockrar vofflor och dricker nektar
Under pukors larm.

Fader Bergström! re'n månen glimmar,
Nyckelharpan i rummet stimmar,
Och mor Maja vid skänken primmar
Med sin sneda trut.
Gladt Djurgåln kring alla backar
Skymta kjortlar och hvita klackar;
Första nymf, som dörren knackar,
Inom dörren skjut!
Långt till måndan, I raska bröder,
Likså långt som från Norr till Söder !
Morgondagen blott oro föder
Hela året ut.
Väljom nattens sköte
Under aftonstjernans klara brand

*) Ett märke, som bars af uppassare-flickor hos den tidens fruktmånglerskor.

Till vårt glada möte
Med pokaln i hand.
Och i mörkrets dvala
Res Kupidos altar, der du spör,
acchi källarsvala
Drufvans ångor strör!
Låt den dumma i oket tråka
Och den sluga sin hjerna bråka;
Vin och flickor och Fredmans stråka
Natten ljuflig gör.

Denna sång har hänfört många genom sin åskådlighet och sitt sprittande lif, och ej minst genom sin vackra melodi, isynnerhet vid öfvergången till de äfven i sig sjelfva klangfulla orden:

Väljom nattens sköte
Under aftonstjernans klara brand
Till vårt glada möte
Med pokaln i hand!

Följande sång *) tecknar rumlarens sinnesstämning under ett tredje skede; nämligen då han med ännu oförstörda kroppskrafter, men med redan förmörkad och förvillad själ medvetet och hejdlöst öfverlemnar sig åt äfven ganska vilda utsväfningar, på en gång i tjenst hos både Bacchus och Venus. Han sjunger:

[ocr errors]

*) Epistlen n:o 11.

[ocr errors]

Följande sång *) är från ett fjerde skede; tiden för ännu fortfarande utsväfningar, men redan börjande både lekamlig och andlig försoffning; – från den tid, då mindre Venus än Bacchus, och ej mer det brusande sällskaps-rumlet, utan den berusande drycken, blotta strupen och supen blifva hufvudsakliga föremålen för rumlarens sång; – den sinnesstämning, som känner en slags sällhet i att förlora medvetandet af sig sjelf och att på detta sätt smälta tillsammans med universum, som man säger. Han sjunger:

Kom sköna källar-flickor,
I hurtigt språng, i tripp och traf!
Slå upp båd sprund och svickor,
Och låt mig supa braf!
Torstig är jag,
Natt och dag
Matt och svag:
Gif mig vin af femton slag!

Hur ljufligt månd det vara
Att tappert dricka glasen ut
Och se sig sjelf i fara
Att dimpa hvar minut!
Hurtigt! Jag ler;
Rättnu ser
Jag ej mer
Att hem till mitt qvarter.

*) Sång n:o 15.

Jag vill ej vara nykter
För allt för mycket, mycket godt.
Man lefver betryckter,
När inte vankas vått.
Jag håller för,
Strupen bör
Som ett rör -
Läskas, vätskas, tills man dör.

Se, stjernorna de blänka
Och nattens kulna dimmor stå
Jag orkar ej mer tänka,
Ej 8e, än mindre gå.
Gubbar! minsann,
hvarann
Måste man
Nu förlikas, som man kan.

Jag dimper öfver ända: Min hjertans supebror, jag ber, Din # min vän! Kanhända Vi aldrig råkas mer. Nu ha vi fått Mycket godt, Mycket vått, Som vårt hjerta efterstått. Följande sång *) är från ett femte skede; från tiden för alldeles domnade både själs- och kroppskrafter. Bort vid en grind uti en skog Ett litet gammalt tempel stog, Dit hvarje man med längtan drog. Det hade två # Och dörren till venster Och hette krog.

[ocr errors][ocr errors]
[merged small][ocr errors]

En sjette dikt framställer en gammal drinkare, som känner sin helsa förstörd och sin död påskyndad. De deraf föranledda tankarna, drinkarens både sorg ooh tröst, beskrifver Bellman i följande sång *).

[ocr errors][ocr errors][ocr errors]

*) Episteln n:o 30.

« FöregåendeFortsätt »