Sidor som bilder
PDF
ePub

Vi ska dansa och vi ska svinga
I ditt glada hus.

Låt oss ge våra små mamseller
Vin och sviskon och karameller!
Pimpinella mor Maja häller
Uti glas och krus.

Vi ä' vana att jemnt traktera
Och med glaset i hand orera.
Fader Bergström, nu quintilera
Under sus och dus!

Se, der dansar flickan
I sin rosenröda koft och kjol!
Hvar är nu den brickan 1),
Som hon bar i fjol?

Korgen med citroner

Tynger inte mera hennes arm.
Nu ibland baroner
Dansar hon sig varm.

Med solfjedren hon bröstet fläktar,
Niger djupt och med armen fäktar,
Sockrar vofflor och dricker nektar
Under pukors larm.

Fader Bergström! re'n månen glimmar,
Nyckelharpan i rummet stimmar,
Och mor Maja vid skänken primmar
Med sin sneda trut.

Gladt på Djurgåln kring alla backar
Skymta kjortlar och hvita klackar;
Första nymf, som på dörren knackar,
Inom dörren skjut!

Långt till måndan, I raska bröder,
Likså långt som från Norr till Söder!
Morgondagen blott oro föder

Hela året ut.
Väljom nattens sköte

Under aftonstjernans klara brand

1) Ett märke, som bars af uppassare-flickor hos den tidens fruktmånglerskor.

Till vårt glada möte
Med pokaln i hand.
Och i mörkrets dvala

Res Kupidos altar, der du spör,
Bacchi källarsvala
Drufvans ångor strör!

Låt den dumma i oket tråka
Och den sluga sin hjerna bråka;
Vin och flickor och Fredmans stråka
Natten ljufig gör.

Denna sång har hänfört många genom sin åskådlighet och sitt sprittande lif, och ej minst genom sin vackra melodi, isynnerhet vid öfvergången till de äfven i sig sjelfva klangfulla orden: Väljom nattens sköte

Under aftonstjernans klara brand
Till vårt glada möte

Med pokalni hand!

Följande sång 1) tecknar rumlarens sinnesstämning under ett tredje skede; nämligen då han med ännu oförstörda kroppskrafter, men med redan förmörkad och förvillad själ medvetet och hejdlöst öfverlemnar sig åt äfven ganska vilda utsväfningar, på en gång i tjenst hos både Bacchus och Venus. Han sjunger:

Hej! sade Fredman, hvar gång han hörde valdthornen börja skråla

Och spelmän såg.

Verlden är ej så ful, som vi henne ängsligt afmåla, Med storm och våg.

Allt leker för vår håg.

Skönhet i hvar ögna-stråla.

Brännvin och dubbelt öl ha vi nog,
Fioler på hvar krog.

1) Epistlen n:o 11.

Här kommer Ulla Vinblad, Ge rum! Och kors

Blås nu med force!

gevären unnan!

Ser du Cupidos altar? Släpp in den dejliga nunnan!
Stick om ni tors!
Korsgevären nu i kors!

Slå till porten, öppna tunnan!
Käraste bröder, amen, gutår!
Det bästa återstår.

Följande sång 1) är från ett fjerde skede; tiden för ännu fortfarande utsväfningar, men redan börjande både lekamlig och andlig försoffning; - från den tid, då mindre Venus än Bacchus, och ej mer det brusande sällskaps-rumlet, utan den berusande drycken, blotta strupen och supen blifva hufvudsakliga föremålen för rumlarens sång; den sinnesstämning, som känner en slags sällhet i att förlora medvetandet af sig sjelf och att på detta sätt smälta tillsammans med universum, som man säger. Han sjunger:

Kom sköna källar-flickor,

I hurtigt språng, i tripp och traf!
Slå upp båd sprund och svickor,
Och låt mig supa braf!

Torstig är jag,
Natt och dag

Matt och svag:

Gif mig vin af femton slag!

Hur ljufligt månd' det vara
Att tappert dricka glasen ut
Och se sig sjelf i fara
Att dimpa hvar minut!

Hurtigt! Jag ler;
Rättnu ser

Jag ej mer

Att gå hem till mitt quarter.

1) Sång n:o 15.

[blocks in formation]

Som vårt hjerta efterstått.

Följande sång 1) är från ett femte skede; från tiden för alldeles domnade både själs- och kroppskrafter.

Bort vid en grind uti en skog
Ett litet gammalt tempel stog,
Dit hvarje man med längtan drog.
Det hade två fenster

Och dörren till venster
Och hette krog.

Ett tempel utan torn, gunås!
En gammal dörr förutan lås!
Ej minsta bok der kunde fås:

1) Sång n:o 24.

Församlingen surra,

Och psalmen var hurrah!
Och koret bås.

En syndare der i sin nöd
Ej nånsin bad om dagligt bröd,
Ej heller om sin sälla död.
I skjortan stod presten,

På tröskeln låg gästen
Så rosenröd.

En sjette dikt framställer en gammal drinkare, som känner sin helsa förstörd och sin död påskyndad. De deraf föranledda tankarna, drinkarens både sorg ooh tröst, beskrifver Bellman i följande sång 1).

Drick ur ditt glas;

se, döden på dig väntar, Slipar sitt svärd och vid din tröskel står! Blif ej förskräckt! han blott på grafdörrn gläntar, Slår den igen kanske än på ett år.

[ocr errors]

Movitz, din lungsot, den drar dig i grafven.
Knäpp nu oktaven,

Stäm dina strängar, sjung om lifvets vår! :||:

Guldguler hy, matt blomstrande små kinder,
Nedkramadt bröst och platta skulderblad!
Låt se din hand: hvar ådra, blå och trinder,
Ligger så svälld och fugtig som i bad.
Handen är svettig och ådrorna stela.

Knäpp nu och spela,

Töm ur din Alaska, sjung och drick, var glad! : ||

Himmel! du dör: din hosta mig förskräcker:
Tomhet och klang! inelfvorna ge ljud.

Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker,
Mjuk som en svamp är sena, märg och hud.
Andas! fy tysan, hvad dunst ur din aska!

1) Episteln n:o 30.

« FöregåendeFortsätt »