Vi ska dansa och vi ska svinga Låt oss ge våra små mamseller Vi ä' vana att jemnt traktera Se, der dansar flickan Korgen med citroner Tynger inte mera hennes arm. Med solfjedren hon bröstet fläktar, Fader Bergström! re'n månen glimmar, Gladt på Djurgåln kring alla backar Långt till måndan, I raska bröder, Hela året ut. Under aftonstjernans klara brand 1) Ett märke, som bars af uppassare-flickor hos den tidens fruktmånglerskor. Till vårt glada möte Res Kupidos altar, der du spör, Låt den dumma i oket tråka Denna sång har hänfört många genom sin åskådlighet och sitt sprittande lif, och ej minst genom sin vackra melodi, isynnerhet vid öfvergången till de äfven i sig sjelfva klangfulla orden: Väljom nattens sköte Under aftonstjernans klara brand Med pokalni hand! Följande sång 1) tecknar rumlarens sinnesstämning under ett tredje skede; nämligen då han med ännu oförstörda kroppskrafter, men med redan förmörkad och förvillad själ medvetet och hejdlöst öfverlemnar sig åt äfven ganska vilda utsväfningar, på en gång i tjenst hos både Bacchus och Venus. Han sjunger: Hej! sade Fredman, hvar gång han hörde valdthornen börja skråla Och spelmän såg. Verlden är ej så ful, som vi henne ängsligt afmåla, Med storm och våg. Allt leker för vår håg. Skönhet i hvar ögna-stråla. Brännvin och dubbelt öl ha vi nog, 1) Epistlen n:o 11. Här kommer Ulla Vinblad, Ge rum! Och kors Blås nu med force! gevären unnan! Ser du Cupidos altar? Släpp in den dejliga nunnan! Slå till porten, öppna tunnan! Följande sång 1) är från ett fjerde skede; tiden för ännu fortfarande utsväfningar, men redan börjande både lekamlig och andlig försoffning; - från den tid, då mindre Venus än Bacchus, och ej mer det brusande sällskaps-rumlet, utan den berusande drycken, blotta strupen och supen blifva hufvudsakliga föremålen för rumlarens sång; den sinnesstämning, som känner en slags sällhet i att förlora medvetandet af sig sjelf och att på detta sätt smälta tillsammans med universum, som man säger. Han sjunger: Kom sköna källar-flickor, I hurtigt språng, i tripp och traf! Torstig är jag, Matt och svag: Gif mig vin af femton slag! Hur ljufligt månd' det vara Hurtigt! Jag ler; Jag ej mer Att gå hem till mitt quarter. 1) Sång n:o 15. Som vårt hjerta efterstått. Följande sång 1) är från ett femte skede; från tiden för alldeles domnade både själs- och kroppskrafter. Bort vid en grind uti en skog Och dörren till venster Ett tempel utan torn, gunås! 1) Sång n:o 24. Församlingen surra, Och psalmen var hurrah! En syndare der i sin nöd På tröskeln låg gästen En sjette dikt framställer en gammal drinkare, som känner sin helsa förstörd och sin död påskyndad. De deraf föranledda tankarna, drinkarens både sorg ooh tröst, beskrifver Bellman i följande sång 1). Drick ur ditt glas; se, döden på dig väntar, Slipar sitt svärd och vid din tröskel står! Blif ej förskräckt! han blott på grafdörrn gläntar, Slår den igen kanske än på ett år. Movitz, din lungsot, den drar dig i grafven. Stäm dina strängar, sjung om lifvets vår! :||: Guldguler hy, matt blomstrande små kinder, Knäpp nu och spela, Töm ur din Alaska, sjung och drick, var glad! : || Himmel! du dör: din hosta mig förskräcker: Tungan är hvit, det rädda hjertat kläcker, 1) Episteln n:o 30. |