Sidor som bilder
PDF
[ocr errors][ocr errors][ocr errors]

Följande sång är slutligen från det sjunde, det sista skedet och målar en bland dessa förfärliga stunder, då den alldeles förstörde drinkaren vaknar åtminstone för ett ögonblick upp till medvetande om sitt elände; men ock nästa ögonblick söker i en ny syndaflod af rusdrycker dränka denna pinsamma känsla. Sången *) beskrifver, huru han, efter qvällens rus insomnad i rännsten utanför krogen, vaknar upp tidigt en klar sommarmorgon, ser sin uselhet, sitt elände och utfar i bittra förebråelser mot de föräldrar, som frambragt honom till ett så olyckligt lif, och derpå utbrister.

»Ett troget hjerta platt jag föraktar:
vi både far och mor!
Här ligger jag i rännsten och betraktar
Mina gamla skor.
Tvi tocka hasor!
Rocken i trasor!

*) Epistlen n:o 23. Fryæells Berätt. 45. - 8

[merged small][merged small][merged small][merged small][merged small][ocr errors][ocr errors][merged small][merged small][ocr errors][merged small][merged small][ocr errors]

Hvar är nu kappan?
Här ser jag trappan
Ned till Bacchi rum.
Gif mig en sup: min själ
Törstar snart ihjel.

så, gutår! Jag vill mig omgjorda,
Ragla till bord och stop.

Nu ska de styfva leder blifva smorda,
Smorda allihop.
Hurra, kurage!
Lustigt bagage!
Friskt i flaskan, hej! -
Nu är jag modig,
Tapper och frodig,
Och jag fruktar ej.
Annu en sup ell par!
Tack, min mor och far!

Sången beskrifver vidare, huru drinkaren efter att hafva ånyo grundligen berusat sig, blifver åter glad och nöjd med sin tillvaro och utbrister i tacksägelser till sina föräldrar. Början och slutet af denna epistel äro af sådant innehåll, att vi ej velat aftrycka dem. Hela stycket är likväl det kanske mest snillrika, fulländade, men förfärliga, Bellman någonsin skrifvit *).

Sångerna om dessa olika dryckenskaps-skeden äro icke författade i någon tidsföljd af Bellmans egen utveckling. Flere bland dem, t. ex. de anförda epistlarna n:o 23, och 30, hvilka beskrifva drinkaren under dennes djupaste och ända till trasor och rännstensbädd sjunkna tillstånd, äro författade före 1772, till hvilken tid likväl skalden sjelf ännu höll sig tämligen uppe. Dessa dikter kunna således icke betraktas som uttryck af hans egna känslor under dylika af honom sjelf genomgångna lefnadsskiften. De äro i stället om hvarandra framkommande ingifvelser, alstrade af de verkligheter, som andras exempel visade, och hans egen inbillningskraft ytterligare utmålade. Att betrakta, beskrifva, beskratta och att i någon mån deltaga i dylika uppträden var dock hans nöje, och han kunde derifrån hvarken afhållas genom renare sedlighetskänsla eller afskräckas genom deras förutsedda slutliga följder. Dessa har han visserligen sjelf målat i deras förfärande sanning; men ock i en så poetisk dager, att både han sjelf och hundradetals läsare, bländade och hänförda, hafva för diktens snille och glans blundat för verklighetens förfärliga skuggor.

*) Denna epistel blef för många år sedan i ett större karlsällskap föredragen af den bekante Bellmans-sångaren Raab och under högljudda skratt och bifallsrop af en talrik skara åhörare. Efter sångens slut gick Raab in i ett närbeläget rum. Der mötte honom sedermera blifvande general-major Lovén, som sade: lycka till det högljudda bifallet! Men enligt mitt omdöme borde man vid den sången icke skratta och hurra, utan snarare häpna, tystna och gråta. Plötsligt grep honom då Raab om armen och utbrast: tack, broder Lovén, för det ordet! känner jag det ock; och det är påkostande att höra, huru gåsskocken derute i stället kacklar och skrattar åt den förfärliga skildringen. (Muntlig berättelse af general-major P. Kr. Lovén.)

Förutom de berömda diktsamlingarna Fredmans Epistlar och Sånger har Bellman skrifvit en stor skara andra qväden af samma art. I den samling, som kallas Fredmans Testamente, finnas omkring 300 dylika och deribland vid pass 60, hvilkas tittel eller begynnelse-ord innehåller Bacchi namn; och hvilka beskrifva denne som prest, munk, filosof, skriftställare, domare, advokat, general, soldat, trumslagare, sjöman, dansmästare, tunnbindare, skoflickare o. s. v. Bellman har dessutom börjat en samling lefnadsteckningar öfver Stockholms mest beryktade krögare; men ej medhunnit mer än fyra deribland. Nu nämnde hans bacchanaliska qväden äro dock i allmänhet underlägsna dem, som i Fredmans Epistlar och Sånger förekomma, men för öfrigt hållna i samma anda. Vi anse derföre onödigt upptaga läsarens tid med några derur hemtade utdrag.

Tredje föremålet för Bellmans skaldskap var qvinnan. Detta är dess svagaste sida. Om någon kärlek könen emellan, grundad på inbördes aktning och tillgifvenhet eller på gemensam känsla för religion, sanning och ädla tänkesätt, om någon sådan kärlek finnes icke ett ord, icke en aning *). Om en visserligen i grunden sinnlig, dock ännu tämligen ren känsla, finnes en sång, nämligen den nyss anförda Opp Amaryllis; men knappt någon enda mer. De öfriga besjunga blott den djuriska njutningen, stundom på ett lätt och lekande sätt, men ofta med sådana ord och uppträden, att de ej kunna ens som exempel anföras*). Åtskilliga redan inryckta dikter och i synnerhet episteln no 63 gifva något begrepp om den kärlek, som förekommer i några bland sam

*) Nämligen i hans Epistlar, Sånger, Testamenten och Bacchanaliska Ordens-fester. – Men bland tillfällighets-dikter finnes stundom erkännande af qvinnliga dygder hos de personer, åt hvilka dessa sånger varit egnade.

*) De läsare, som måhända tro ofvanstående omdömen för stränga, anmodas att genomögna epistlarna n:o 4, 23, 25, v. 5, 7, 44, v. 3, 4, 56, v. 3; sången n:o 55, ordenskapitlets handlingarna; n:o 19 Bacchi fest den 4 Dec. 1771, uppträdena mellan Ulla Vinblad och ena gången Collin, andra gången Jenssen; Bacchi tempel öppnadt vid en hjeltes död, Ulla Vinblads klagan öfver Movitz, m. m. och sången n:o 45

Om ödet mig skull skicka
En skön och dugtig flicka.

Många likartade prof skulle kunna tilläggas; men något hvar skall redan efter genomläsning af de nu uppgifna finna våra omdömeu snarare för milda än för stränga. An ett prof! Den kärlek, som i Bellmans dikter förekommer, kan till beskaffenhet ytterligare karakteriseras: 1:o genom beskaffenheten af de qvinnor, Ulla Vinblad och hennes kamrater, som voro dess föremål; 2:o genom beskaffenheten af de ställen, som Bellman kallade Kärlekens tempel, Cupidos altaren o. s. v. Se Episteln n:o 4, n:o 25, v. 5, n:o 63, v. 2; 3:o genom den omständigheten, att samma kärlek är vanligtvis höjd öfver eller rättare sagdt nedsjunken under all svartsjuka, och till ett slags kommunism. Man läse t. ex. den nyss anförda visan Om ödet mig skulle skicka, m. fl.

« FöregåendeFortsätt »