Sidor som bilder
PDF
ePub

Län mig din Alaska!

Movitz, gutår! skål! — Sjung om vinets gud! :||:

Utur hans kärl din död i droppar flutit
Helt oförmärkt med löje, sång och ro.
Ja, detta glas bedröfligt inneslutit
Glödande maskar, vill du, Movitz, tro.
Allt är förtärdt: dina ögon de rinna;
Tarmarna brinna.

Orkar du ropa än gutår? »Jo, jo!» :||:

Nåså, gutår! Dig Bacchus afsked bjuder:
Från Fröjas tron du sista vinken får.
Ömt till dess lof det lilla blodet sjuder,
Som nu med våld ur dina ådror går.

Sjung, läs och glöm, tänk, begråt och begrunda:
Skull du åstunda

Ännu en fälsup? Vill du do? »Nej - gutår!» || : dö? ·

:

Följande sång är slutligen från det sjunde, det sista skedet och målar en bland dessa förfärliga stunder, då den alldeles förstörde drinkaren vaknar åtminstone för ett ögonblick upp till medvetande om sitt elände; men ock nästa ögonblick söker i en ny syndaflod af rusdrycker dränka denna pinsamma känsla. Sången 1) beskrifver, huru han, efter qvällens rus insomnad i rännsten utanför krogen, vaknar upp tidigt en klar sommarmorgon, ser sin uselhet, sitt elände och utfar i bittra förebråelser mot de föräldrar, som frambragt honom till ett så olyckligt lif, och derpå utbrister.

>>Ett troget hjerta platt jag föraktar:
Tvi både far och mor!

Här ligger jag i rännsten och betraktar
Mina gamla skor.

Tvi tocka hasor!

Rocken i trasor!

1) Epistlen n:o 23.
Fryxells Berätt. 45.

8

Skjortan svart som sot!
Si på halsduken,
Lamskinns-peruken
Och min sneda fot!
Det kliar på min kropp:
Kom och hjelp mig opp!

Känn mina händer, magra och kalla,
Darra vid larm och dån:

Se dem af vanmagt vid min sida falla,

Liksom vissna strån!
Ögon och kinder,
Allt sammanbinder
Dubbel skröplighet.
Himmel! min tunga
Orkar ej sjunga

Om den fröjd, jag vet:
Om kärleks ro och qual
Och en full pokal

Läska min tunga, ack, söta safter!
Spriden i kärlen ljud.

Jag är en hedning: hjerta, mun och krafter
Dyrka vinets gud.
Fattig, försupen,

I denna strupen
Fins min rikedom.
I alla öden,

I bleka döden

Läskar jag min gom,
Och i min sista stund
Glaset för till mund.

Men krogdörrn öppnas, luckorna skrufvas:
Ingen i staden klädd.

Stjernan af morgonrodnan liksom kufvas
Ned i molnens bädd.
Solstrålar strimma,

Kyrktornen glimma,

Luften blir så ljum.

Hvar är nu kappan?
Här ser jag trappan
Ned till Bacchi rum.
Gif mig en sup: min själ
Törstar snart ihjel.

Nå så, gutår! Jag vill mig omgjorda,
Ragla till bord och stop.

Nu ska de styfva leder blifva smorda,
Smorda allihop.

Hurra, kurage!
Lustigt bagage!
Friskt i flaskan, hej!
Nu är jag modig,
Tapper och frodig,
Och jag fruktar ej.
Ännu en sup ell' par!

Tack, min mor och far!

Sången beskrifver vidare, huru drinkaren efter att hafva ånyo grundligen berusat sig, blifver åter glad och nöjd med sin tillvaro och utbrister i tacksägelser till sina föräldrar. Början och slutet af denna epistel äro af sådant innehåll, att vi ej velat aftrycka dem. Hela stycket är likväl det kanske mest snillrika, fulländade, men förfärliga, Bellman någonsin skrifvit 1).

Sångerna om dessa olika dryckenskaps-skeden äro icke författade i någon tidsföljd af Bellmans egen ut

1) Denna epistel blef för många år sedan i ett större karlsällskap föredragen af den bekante Bellmans-sångaren Raab och under högljudda skratt och bifallsrop af en talrik skara åhörare. Efter sångens slut gick Raab in i ett närbeläget rum. Der mötte honom sedermera blifvande general-major Lovén, som sade: lycka till det högljudda bifallet! Men enligt mitt omdöme borde man vid den sången icke skratta och hurra, utan snarare häpna, tystna och gråta. Plötsligt grep honom då Raab om armen och utbrast: tack, broder Lovén, för det ordet! Så känner jag det ock; och det är påkostande att höra, huru gåsskocken derute i stället kacklar och skrattar åt den förfärliga skildringen. (Muntlig berättelse af general-major P. Kr. Lovén.)

veckling. Flere bland dem, t. ex. de anförda epistlarna n:o 23, och 30, hvilka beskrifva drinkaren under dennes djupaste och ända till trasor och rännstensbädd sjunkna tillstånd, äro författade före 1772, till hvilken tid likväl skalden sjelf ännu höll sig tämligen uppe. Dessa dikter kunna således icke betraktas som uttryck af hans egna känslor under dylika af honom sjelf genomgångna lefnadsskiften. De äro i stället om hvarandra framkommande ingifvelser, alstrade af de verkligheter, som andras exempel visade, och hans egen inbillningskraft ytterligare utmålade. Att betrakta, beskrifva, beskratta och att i någon mån deltaga i dylika uppträden var dock hans nöje, och han kunde derifrån hvarken afhållas genom renare sedlighetskänsla eller afskräckas genom deras förutsedda slutliga följder. Dessa har han visserligen sjelf målat i deras förfärande sanning; men ock i en så poetisk dager, att både han sjelf och hundradetals läsare, bländade och hänförda, hafva för diktens snille och glans blundat för verklighetens förfärliga skuggor.

I

Förutom de berömda diktsamlingarna Fredmans Epistlar och Sånger har Bellman skrifvit en stor skara andra qväden af samma art. den samling, som kallas Fredmans Testamente, finnas omkring 300 dylika och deribland vid pass 60, hvilkas tittel eller begynnelse-ord innehåller Bacchi namn; och hvilka beskrifva denne som prest, munk, filosof, skriftställare, domare, advokat, general, soldat, trumslagare, sjöman, dansmästare, tunnbindare, skoflickare o. s. v. Bellman har dessutom börjat en samling lefnadsteckningar öfver Stockholms mest beryktade krögare; men ej medhunnit mer än fyra deribland. Nu nämnde hans bacchanaliska qväden äro dock i allmänhet underlägsna dem, som i Fredmans Epistlar och Sånger förekomma, men för öfrigt hållna i samma anda. Vi anse derföre onödigt upptaga läsarens tid med några derur hemtade utdrag.

Tredje föremålet för Bellmans skaldskap var quinnan. Detta är dess svagaste sida. Om någon kärlek könen emellan, grundad på inbördes aktning och tillgifvenhet eller på gemensam känsla för religion, sanning och ädla tänkesätt, om någon sådan kärlek finnes icke ett ord, icke en aning 1). Om en visserligen i grunden sinnlig, dock ännu tämligen ren känsla, finnes en sång, nämligen den nyss anförda Opp Amaryllis; men knappt någon enda mer. De öfriga besjunga blott den djuriska njutningen, stundom på ett lätt och lekande sätt, men ofta med sådana ord och uppträden, att de ej kunna ens som exempel anföras 2). Åtskilliga redan inryckta dikter och i synnerhet episteln n:o 63 gifva något begrepp om den kärlek, som förekommer i några bland sam

1) Nämligen i hans Epistlar, Sånger, Testamenten och Bacchanaliska Ordens-fester. Men bland tillfällighets-dikter finnes stundom erkännande af qvinnliga dygder hos de personer, åt hvilka dessa sånger varit egnade.

2) De läsare, som måhända tro ofvanstående omdömen för stränga, anmodas att genomögna epistlarna n:o 4, 23, 25, v. 5, 7, 44, v. 3, 4, 56, v. 3; sången n:o 55, ordenskapitlets handlingarna; n:o 10 Bacchi fest den 4 Dec. 1771, uppträdena mellan Ulla Vinblad och ena gången Collin, andra gången Jenssen; Bacchi tempel öppnadt vid en hjeltes död, Ulla Vinblads klagan öfver Movitz, m. m. och sången n:o 45

Om ödet mig skull skicka
En skön och dugtig flicka.

Många likartade prof skulle kunna tilläggas; men något hvar skall redan efter genomläsning af de nu uppgifna finna våra omdömeu snarare för milda än för stränga. Än ett prof! Den kärlek, som i Bellmans dikter förekommer, kan till beskaffenhet ytterligare karakteriseras: 1:0 genom beskaffenheten af de qvinnor, Ulla Vinblad och hennes kamrater, som voro dess föremål; 2:0 genom beskaffenheten af de ställen, som Bellman kallade Kärlekens tempel, Cupidos altaren o. s. v. Se Episteln n:o 4, n:o 25, v. 5, n:o 63, v. 2; 3:0 genom den omständigheten, att samma kärlek är vanligtvis höjd öfver eller rättare sagdt nedsjunken under all svartsjuka, och till ett slags kommunism. Man läse t. ex. den nyss anförda visan Om ödet mig skulle skicka, m. fl.

« FöregåendeFortsätt »