Sidor som bilder
PDF

lingens mindre stötande sånger. Vi meddela här ett annat prof, taget från ett lägre utvecklingsskede. Drinkaren har af sin älskarinna blifvit bedragen och klagar deröfver på följande sätt:

Fader Movitz! slå i, slå i!
Min flicka har glömt mig, jag dör trogen.
Natt och dag jemnt i fylleri,
Skall all min sorg förbi.
Flickans skål uti tankarna,
Fast hon har kostat mig bra!

Ja, jag har gett henne skänker och gull:
barnhuset skaffa jag barnet.
Barnet det dog: med kalas dess mull,
Jag söp dödgräfvaren full.
Ofta ha paltarna gått patrull:
ag har friat det lidliga skarnet,
Vågat för henne båd" ryggbast och hull,
Och slågit de hjeltarna kull,
Men, min Anna Greta, men,
Nu är jag lik fogeln, snärd i garnet,
Som vill ut till sin frihet igen,
Och har knappt döden till vän.

[ocr errors]
[ocr errors]

Qvinnan i sitt kärleksförhållande till mannen har näppeligen af någon skald blifvit framställd i så låg, så djurisk gestalt som af Bellman, och det nästan utan undantag *). Detta har väl jemnte det öfriga innehållets beskaffenhet bidragit till den ovilja, med hvilken hans dikter oftast blifva betraktade af det kön, som eljest är serdeles känsligt för snille och poesi. Men i detta fall har det visat sig känsligt också för sedlighet – och för sin egen ära *).

BELLMANS MUSIK *).

I Bellmans Epistlar utgör musiken en väsendtlig beståndsdel. Det är ett eget förhållande, att flere bland Sverges skalder, Geijer, Valerius och Vennerberg, varit så rikt begåfvade, att ur deras inre framsprungo på en gång både ord och tillhörande musik, hvarföre de ock kunna i dubbel bemärkelse kallas sångare. Detta var händelsen också med Bellman. Hos honom mer än hos någon annan är musiken en oumbärlig följeslagare åt sången. Läs hans dikter, och du skall icke ens till hälften fatta deras anda, än mindre erfara deras tjusningskraft; kanske skall du tvärtom, såsom många gjort, anse dem icke förtjenta af något högre loford. Men hör dem sjungas, och du skall blifva hänförd. »Man känner, säger Kellgren, ej mer än till hälften dessa poemers värde, om man betraktar dem blott som poemer. Aldrig ännu voro skaldekonst och tonkonst mer systerligt förenade, och ingen kan utan öra och röst deras värde bedöma.

*) Fredmans epistlar n:o 35. En mängd likartade exempel kunde ytterligare anföras. #) Märk dock noten 1. sid. 117. *) Den företeelsen, att fruntimmer vanligen hysa mindre tycke för Bellman, förklaras i (Siare och Skalder 6.341) komma deraf, att storartad komik är fullt begriplig endast för mannen, icke för qvinnan; och tillägger Atterbom, för den qvinna, hvilken fullkomligt såsom en man kunde förstå och njuta Bellman, skulle jag och troligen de flesta af mina läsare hysa bäfvan. *) Någon vetenskaplig framställning af detta ämne har ännu icke blifvit utarbetad.

- Så var det ock. För enhvar, som ej känner den ofta konstigt brutna rytmen i dessa verser och melodier och tillika deras åtföljande mellanspel, synes skaldestycket ofta taktlöst, trögt och nästan omöjligt att rätt läsa, rätt uppfatta, rätt uppskatta.

Som berättadt är, var Bellmans anlag för tonkonsten ett arf från modern och farfadern. Första medlet för dess utveckling, den gamla cittran, var också ett arf från den sednare; ett älskadt arf, hvilket sonsonen under sina skiftande öden dock alltid troget bevarade. Han förvärfvade stor färdighet i dess liksom i lutans behandling; men egde derjemnte ovanlig förmåga att härma flere andra instrument. Detta skedde genom ljud på olika sätt frampressade dels medelst tunga och läppar, dels medelst tummens och fingrarnes rörelse mot bordskifvor eller glas, hvarföre han ock kunde och plägade med dylik härmande musik sjelf beledsaga sina sånger. Han började vanligen att under sådana rörelser trefva efter den melodi, på hvilken han ville sjunga, under det tankar och inbillningskraft likaledes trefvade efter de tankar och bilder, han ville begagna. Att anställa dessa förberedelser kallade han att operera. När efter några minuter allt var färdigt, höjde han hufvudet och började sitt föredrag, då från läpparna samtidigt strömmade både ord och musik, och icke blott sjelfva melodierna, utan ofta ock ett mellanspel af härmade instrument. Stundom tillslöt han härunder sina ögon, på det inbillningskraftens skapelseakt icke skulle störas af den omgifvande verkligheten. Detta allt var bland vännerna allmänt bekant. Derföre, och när man såg honom rigtigt modd, som det hette, satte man framför honom ett bord med buteljer och glas, och den beräknade påföljden uteblef sällan. Som bevis på härmnings-förmågan omtalades, huru han en gång efterapade utgångsmusiken ur en kyrka och det så mästerligt, att man tyckte sig höra om hvarandra ljuden af orgelverket, af de smällande bänkdörrarna och af folkmassans prat, tramp och buller. Melodierna voro lånade stundom från andligaeller folksånger, oftare från gängse fransyska visor och från dåtidens dramatiska tonsättningar. Dessa lån behandlade han dock mycket godtyckligt och ändrade och använde dem, efter hvad sångens innehåll fordrade. Några har han sjelf skapat ") och deribland, säger man, den till episteln n:o 81; »Märk hur vår skugga, märk Movitz, mon frere!» och det berättas, att, när Bellman första gången sjöng den för Kraus, har denne sagt, det tonen F i slutet af tredje och åttonde raderna vore värd en dukat. Både samtid och efterverld hafva egnat hög och enhällig beundran åt det snille och den fina takt, med hvilka Bellman valde eller sammansatte dessa melodier och lämpade dem och orden ömsesidigt efter hvarandra. Några anse just detta utgöra höjdpunkten af hans snille och flere hans melodier hafva blifvit intagna i danska lustspel. Det har ock blifvit anmärkt, att de flesta personer vid sjungandet af Bellmans dikter ofta upprepa blott en eller annan strof, likasom vore det mindre orden än musiken, som väckt deras förtjusning. Vi hafva sett mängden och höjden af Bellmans anlag, på en gång till skald, tonsättare, sångare, skådespelare, i visst fall också till virtuos. Sällan har väl för en bana, sådan som hans, funnits hos en person förenade så många och stora anlag, kallelser, – frestelser.

*) Enligt egen uppgift. Men Åhlström skall hafva förklarat, enligt Wiesselgren, att Bellman ej komponerat en enda melodi; men enligt Atterbom, att han åtminstone haft förmåga ombilda tonsättningar, lånade från andra, Om melodierna till Bellmans dikter hafva upplysningar blifvit lemnade af Atterbom i Siare och Skalder (6. 53–62), och af Eichhorn i Skrifter af Bellman 2. 393.

BELLMANS RELIGIösA SKALDSKAP.

Efter att hafva betraktat förnämsta sidan af Bellmans skaldekonst, nämligen den bacchanaliska, må ock något nämnas om hans öfriga poetiska skrifter.

Redan förut är berättadt, huru han någon gång sysselsatte sig med religiösa och bibliska ämnen. Hans skaldekonst företedde likväl på detta fält två olika sidor, en allvarlig och en gäckande. Den förra var ett arf från slägten och fädernehuset. Redan före sitt nittonde år hade han, som berättadt är, öfversatt åtskilliga andeliga skrifter och sjelf författat några sådana *). Sedermera inträdde han dock på en helt annan bana, den bacchanaliska. Ett besynnerligt afsteg från denna skedde dock, när han, omkring 40 år gammal, utgaf en samling andeliga skrifter kallad Zions Högtid, hvilken vann så allmänhetens tycke, att den kunde i ny och förbättrad upplaga utgifvas. Den innehöll många rimmade evangelii-betraktelser, hvilka voro någorlunda bekännelse-trogna, men ingalunda så snillrika, som hans dryckessånger, ehuru i den tidens smak tämligen väl skrifna. Vi meddela också af dem några prof. En gång tilltalade han sig sjelf med följande ord: Ransaka dig, min själ, upptänd din låga sakta! Sök Gud uti din bön, lär rätt hans nåd betrakta,

1) Sid. 76.

« FöregåendeFortsätt »