Sidor som bilder
PDF
ePub

gjorde djupt intryck på den unga qvinnan och utöfvade märkbart inflytande på hennes blifvande verksamhet och öden. Förmågan att med tro och förtröstan omfatta kristna kyrkans läror och af dem hemta tröst och stöd, ljus och ledning, var helt och hållet och för alltid förlorad. Den stoiska moral, Tideman i stället lärde, hade hon väl till följd af dess enkelhet och flere ädla sidor med värme omfattat. Svårligen kunde den likväl i alla förhållanden lugna ett sinne, som så längtade efter värme och kärlek och tillika efter lif och poetisk åskådlighet. Redan nu var hennes personlighet ganska märkvärdig. Den företedde flere lysande och löftesrika drag, brinnande vetgirighet, starkt minne, skarpt omdöme och ett öppet och varmt sinne för alla högre och vigtigare frågor, såväl mensklighetens som vetenskapens och derjemnte anlag till en utmärkt skriftställare-förmåga. bredvid dessa egenskaper visade sig äfven och det redan nu åtskilliga anlag, hvilka så väl i sig sjelfva som genom sina motsägelser bådade svåra strider; t. ex. en varm längtan efter det ljus, den frid, en fast religiös tro gifver, men tillika en fullkomlig oförmåga att någon sådan omfatta; en redan i första ungdomen tänd och städse brinnande kärlek till filosofiska undersökningar, men derjemnte en fullkomlig oförmåga att sådana genomföra; - en redan tidigt känd obelåtenhet med de filosofiska systemernas slutföljder, men likväl en så häftig kärlek till filosofisk sysselsättning, att hon aldrig mägtade derifrån fullkomligen lösrycka sig; en häftig längtan, ett ifrigt sträfvande efter qvinnans andliga oberoende och sjelfständighet, men derjemnte redan nu och likaså allt framgent ett bjert framträdande behof af både manligt och andligt stöd. Dertill kom en utomordentligt stark, nästan konvulsivisk känslighet, hvilken vid svårare pröfningar bröt ut i stormar, så våldsamma, att de öfverröstade, öfverändakastade allt hvad religion eller filosofi kunde

till tröst anföra. I dessa förhållanden ligger förklaringen till många sedermera inträffade besynnerliga uppträden. Hennes lefnad företer ock en märklig profkarta på de brytningar, en så danad och i sådan rigtning utbildad personlighet vanligtvis kommer att genomgå. Icke blott i litterärhistoriskt utan ock i psykologiskt hänseende förtjenar hon alltså en utförligare lefnadsteckning, och det är till fortsättande af en sådan vi nu öfvergå.

Hennes fader såg den vänskap, som rådde mellan de unga tu, och grundade på densamma en för deras framtid beräknad plan. Kännande sitt slut nalkas, förekallade han begge och tillkännagaf sin önskan, att de måtte med hvarandra ingå äktenskaplig förbindelse, hvarefter han inom kort afsomnade. Dottern vördade fadrens minne och vilja och hyste för den föreslagna fästmannen mycken högaktning och vänskap, men ingalunda någon känsla, som liknade kärlek. Han var visserligen ung, blott några år äldre än hon, men svag och sjuklig, liten och puckelryggig, och till lynnet lugn och betänksam, t. o. m. skenbart kall; hon deremot, den nu sextonåriga flickan, hade en stark och fyllig växt, behagliga ehuru något koppärriga anletsdrag och ett hjerta fullt af brusande känslor. angenäm, skref hon, Tideman var mig som filosof att höra, lika odräglig var han som fästman att se. Oaktadt all sin litterära tillgifvenhet, kände hon dock djup ovilja vid hvarje tanke på äktenskaplig förbindelse. Han märkte förhållandet, yrkade derför icke på uppfyllandet af fadrens föreskrift och iakttog i öfrigt ett uppförande, så grannlaga och finkänsligt, att det ökade hennes högaktning, förtroende och tillgifvenhet. Hon började blygas för sin olydnad mot faderns vilja, för sin hårdhet mot en sådan friare, för sin svaghet för ytan, sin likgilltighet för kärnan. Den häftiga striden mellan motsatta känslor medförde i hennes lidelsefulla hjerta så mycket oro, att helsan led; och

slutet blef, att hon i enlighet med faderns önskan lofvade Tideman sin hand. Men hjertat ville ingalunda följa med. Det blef en förlofningstid, utmärkt genom bevis på högaktning och genom lärorika ömsesidiga meddelanden om teologiska, filosofiska och poetiska ämnen, men aldrig om sådana känslor, som kärlek ingifver. Fästmön hade inga sådana att meddela, och fästmannen vågade ej med de sina falla besvärlig; bröllopet blef gång efter annan uppskjutet. Efter en nära treårig förlofningstid af nu beskrifna egendomliga art, föll han i en sjukdom, som under ett års tid höll honom vid sängen och slutligen lade honom i grafven. Sörj icke, sade han till fästmön, sörj icke min bortgång! Jag dör med lugn; ty jag har lyckats ingifva dig fast kärlek till dygden. Den nu nittonåriga flickan kände djupt den bortgångnes värde och sin egen förlust,

men äfven sin vinst, värdet af sin erhållna frihet.

Numera flyttad till Stockholm, ville hon ytterligare förkofra sig i hvarjehanda studier och fick till lärare Jakob Fabricius, en ung vid flottan anställd prestman. Han var utmärkt genom behagligt utseende, angenämt umgänge, goda kunskaper, rena seder, ädla tänkesätt och en varm känsla för vitterhet och vetenskap. Han har ock författat åtskilliga för den tiden tämligen läsvärda skaldestycken. Mellan en sådan lärare och en sådan lärjunginna uppstod snart en ömsesidig och brinnande kärlek, hvilken ock beseglades genom ömsesidiga löften om framtida äktenskap. Men Fabricius var ofrälse, och så starka kändes ännu de adliga fördomarna, att fröken Nordenflychts broder, ehuru hans egen fader var född ofrälse, vägrade sitt giftomanna-bifall. Förlofningen mägtade han likväl icke bryta, utan förbindelsen fortfor i några års tid under ömsesidiga och varma uttryck af inbördes kärlek till hvarandra och gemensam kärlek till skaldekonstens skönhet och vetenskapens uptäkter.

Se här ett par prof af deras i bref vexlade tänkesätt. Måhända med anledning af fästmöns stundom oroliga sinne, tillskref henne Fabricius följande strof:

Lyft dig modigt ifrån gruset,
Du, som himla-adel bär!
Tag emot det skära ljuset,
Som från högsta höjden är.
Det kan göra sinnet klart:

Det ger hjertat liflig fart. Fästmön hemtade tröst af vännens ord och enligt vana och lynne också af naturens skönhet och svarade:

Skogens prydnad börjar knoppas;

Allting hoppas;
Solen delar lif och saft.
Ja, min själ från oro, vaka,

Upp att smaka
Hoppets ro och Gudakraft!

Vår veling af bref, skref hon sedermera, var ej annat än en vexling af herdaqväden. Till formen begagnade ock deras sång, enligt tidens bruk, herdelifvets drägt och ord, men till innehållet var den en vexelsång mellan två ädla andar, hvilka lika vårens lärkor sjungande stiga mot höjden, under det vandraren glad lyssnar till deras toner och söker med lyftad blick följa deras bana. Fru Nordenflycht hår sedermera beskrifvit dessa år såsom de lyckligaste i hela hennes lefnad.

Fabricius var en nitisk och samvetsgrann prest. Att döma af de utgifna skrifterna har han dock i kristendom hyllat och framhållit förnämligast dess sedelära. De religiösa åsigter, fästmön förut inhemtat dels genom egen läsning dels genom Tidemans ledning, torde sålunda hafva blifvit af Fabri. cius understödda, åtminstone icke motarbetade.

Slutligen utnämndes han till amiralitets-pastor, en tjenst vid hvilken han hoppades kunna försörja maka och barn. Hennes broder gaf nu sitt efterlängtade bifall, och bröllopet firades, hvarefter det

nygifta paret 1741 flyttade till Karlskrona. En betydlig del af deras förmögenhet gick under ditresan genom skeppsbrott förlorad; men de sörjde föga öfver förlusten, ty de egde qvar hvarandra och sin ömsesidiga kärlek. Deras lyckliga sammanlefnad har hon beskrifvit i följande vers:

Hvad ren kärlek mügtar skänka,

Och man tänka
Kan om vänskap och om dygd;
Allt, hvad ljuflig själasämja

Kan befrämja,

Njöto vi i fridens skygd. Dessa ömsesidiga känslor och den högaktning och kärlek, hennes man inom kort förvärfvade bland sina församlingsboar, gjorde deras verld till ett paradis, såsom den unga skaldinnan gång på gång uttryckte sig.

Men intet jordiskt paradis har länge egt bestånd, och ej heller detta. Efter sju månaders lycklig sammanlefnad, sjuknade Fabricius i hetsig feber. Hans maka anade genast en olycklig utgång, och denna närmade sig ock med snabba steg. Hon slösade med den kärleksfullaste vård, de ymnigaste tårar, de innerligaste böner. På sina knän anropade hon Gud och besvor hon läkaren att rädda den älskades lif, men förgäfves. Den unga

enkans sorg blef utomordentligt häftig, såsom man kunde vänta af ett sådant sinne och efter en sådan förlust. Dåningar, sömnlöshet och förtviflan uttömde snart krafterna och föranledde en svår och långvarig sjukdom. Återställd derifrån, lemnade hon det främmande Karlskrona och återvände till Stockholm. Vänner och anhöriga sökte der genom deltagande och vård lindra hennes sorg, men förgäfves; och hvarken kristendom eller stoicism kunde i någon mån lugna det våldsamt stormande hjertat. Hon tyckte sig hafva först varit den lyckligaste, men derefter blifvit den olyckligaste menniska på jorden. Hon sköt ifrån sig all tröst, allt

[ocr errors]
« FöregåendeFortsätt »