Sidor som bilder
PDF

vände sig åter till konungen med en böneskrift af följande innehåll. Stormägtigste Allernådigste Konung! Sedan under den högstes välsignelse, min underdåniga nit och glädjesång mycket bidragit till afsättningen af de regala bränneriernas goda varor, och äfven till uppmuntran af hasarderade glupska insättningar konglige Nummer-lotteriet, vågar jag underdånigst bönfalla om en liten gratifikation af 333 *) riksdaler specie uppå någondera af dessa fonder. Allernådigste Konung! Bacchi Tempel *) är nu öppnadt. Allmänheten har derigenom fått första gången del af mina arbeten. De medföra ingen elak verkan, de roa *); och om någon gång min lyra jagat bekymren från tronen, äger jag all den förtjenst, som gjorde Maros lycka. Framhärdar till dödsstunden i djupaste underdånighet Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigst *) tropligtigste tjenare Carl Michael Bellman. Måhända var det som bihang till denna ansökan, som Bellman skref följande vers:

1) Motsvarar 1,332 kronor. *) Ett af Bellman nämnde år utgifvet skaldestycke. *) Det Bacchi Tempel, Bellman här som en förtjenst inför konung Gustaf åberopade, bestod i en ganska lång (117 sidor i Sondéns upplaga) beskrifning öfver den högtidlighet, med hvilken det vanliga sällskapet på sitt vanliga vis år 1779 firade likbegängelsen efter Movitz. Den innehöll bland annat Ulla Winblads anvisning på det träd, under hvilket, och den tufva, på hvilken hennes bröllop med Movitz stått (S. st. s. 113), samt beskrifning på hennes plågor, (S. st. 210– 212) då hon framfödde en son åt Movitz. Der finnes ock visan: Om ödet mig skull skicka En skön och dugtig flicka etc. (S. st 163) det i sedligt hänseende kanske mest motbjudande, Bellman skrifvit. *) Enligt originalet i riksarkivet, men i De la Gardieska arkivet står genom tryckfel allernådigste. Atterbom, Siare och skalder 6. 83, antager, att Bellman verkligen skrifvit allernådigste och med flit för att åstadkomma komisk effekt, och ser deri ett bevis för sitt påstående, att det var blott ett skämt, då Bellman inför konungen berömde sig af att hafva med sina sånger befordrat afsättningen från kronobrännerierna. Atterbom söker derigenom befria båda Gustaf och Bellman från den mörka skugga, bemälte böneskrift kastar öfver bådas minnen. *) Att så skett antages i Siare och Skalder s. 22.

Hade jag millioner livres
I min kista och min pung,
Skulle allt, sannt jag skrifver,
Genast höra till min kung.
Men ett ting för barn och maka,
Vore underdånigst be
Att i nåder tillbaka
Blott trehundra-trettiotre.

Huruvida Bellman erhöll den begärda summan, är oss obekant *). För att öka afsättningen på kronobränneriernas tillverkningar hade Gustaf förbjudit brännvinsbränning i enskilda hus. Af många blef detta klandradt, som ett ingrepp i medborgarens rättighet att få sjelf förädla sin vara. Till åtgerdens försvar uppträdde dock Bellman i en sång, som uppräknade Gustaf den tredjes storverk och bland andra också det förhållande, att numera

[ocr errors]

Att förbudet utgafs för att öka inkomsten från kronobränneriernas stora olyckskittlar, derom nämndes ej ett ord. Vid samma tid hade Bellman lemnat några bidrag till en då utgifven tidning, kallad Den välsignade Tryckfriheten. Men när bladet började misshaga konungen, drog sig Bellman derifrån, och fortfor att sjunga Gustafs lof.

Från dessa tider berättas ock, att när Gustaf kom på besök till Carleson på Mellby, plägade man dithämta Bellman för att roa konungen. Dennes för den muntre skalden gynnande tänkesätt var äfven så allmänt bekant, att tjenstsökande utbådo sig Bellmans förord, hvilka vanligen gåfves i rimmad form och ansågos mycket verksamma. r 1785 började missnöjet med flere konungens åtgerder blifva mer allmänt och hotande. Då och i Augusti-brödernas sällskap höll Bellman till dennes försvar och ära ett längre rimmadt tal, ur hvilket redan några betydelsefulla rader äro införda. Under åren 1787–1792 inträdde dessa förhållanden i ett än märkligare skede. Missnöjet mot konungen blef mer och mer högljudt, lofsångerna mer och mer svaga och sällsynta. De anseddare skalderna, med undantag af Leopold, började iakttaga en betydelsefull tystnad. Något serskildt lofqväde öfver Gustaf den tredje såsom regent *) hördes från Gyllenborg icke efter 1775, från Adlerbeth och Kellgren icke efter 1783, och i den sednares kantat 1789, i denna patriotiska uppmaning till fosterlandets försvar, förekommer ej ett enda ord om konungen *). Sedan sålunda vid dennes djerfva och olagliga tilltag 1788–1792 de flesta anseddare skalderna tystnat, var det för Gustaf så mycket dyrbarare att blifva af Bellman beprisad med om möjligt ökad ifver och värma. Vi hafva räknat 14 serskilda gånger, som Bellman under dessa år stämt sin lyra till Gustafs ära, dels i serskilda för sådant ändamål skrifna dikter, dels medelst tillfälliga i andra sånger fällda yttranden. Straxt efter riksdagen 1789 och säkerhetsaktens framdrifvande har han inom Augustibrödernas sällskap och i en serskild sång beprisat Gustaf såsom den, der Gudar lik, kufvade nattens ränker och stormens böljor samt stadgade rikens väl. Tillförene hade det vanligtvis varit Adlerbeth, Gyllenborg, Kellgren eller Oxenstjerna, som författat de större eller mindre skådespel, hvilka till hofvets nöje stundom på lustslotten uppfördes. Nu och sedan de fleste dessa herrar tystnat, blef det emellanåt Bellman som hedrades med sådana uppdrag, en gång 1787 och tre gånger 1790.

*) Som vitterhetsbeskyddare blef han ofta beprisad.

*) Mellan denne skald och Bellman inträdde nu en märkvärdig olikhet. Under slutet af 1770- och en del af 1780talet hade båda uppstämt sina erotiska och bacchanaliska ofta ganska betänkliga qväden, och derjemnte varma lofsånger till konungens beröm. Småningom ändrades förhållandet. Kellgrens politiska lofqväden tystnade efter 1783, hans erotiska likaså efter 1790; och han egnade mer och mer sin penna åt högre och för menskligheten vigtigare föremål. Bellman deremot stannade qvar i sin förra verksamhetskrets och fortsatte med oförminskad ifver sina icke blott bacchanaliska utan ock rojalistiska qväden.

Sist kommo efter hvarandra riksdagen 1792 och konungens mord. En hemsk rysning gick genom landet, och nästan alla ansedda skalder iakttogo en dyster tystnad *). Men i Augusti-brödernas sällskap uppstämde Bellman en klagosång, som förklarade, att Gustaf varit den bäste kung, som ännu burit krona, och att segren slösade sina lagrar åt hans mod o. s. v. Detta var Bellmans afskedsqväde till nämnde konung. De kända dikter, i hvilka han på ett eller annat sätt sjungit dennes ära, stiga enligt vår räkning till ett antal af 73.

De många fiender, samme konung fick under sednare åren, sågo naturligtvis med missnöje, med förakt detta Bellmans författareskap, och kallade honom och Leopold hofskalderna. Denna åsigt delades af ej få, och i en dansk lärd tidskrift meddelades en öfversigt af Sverges vitterhet, i hvilken Bellman kallades en hofpoet, som uppbar lön af Gustaf den tredje *).

Nekas kan ej, att i visst hänseende Bellman förtjenade denna benämning; men icke i ordets sämsta bemärkelse. Saken tarfvar närmare undersökning.

*) Utom Leopolds sånger vid begrafningsakten.

*) Nordia. Dansk tidskrift 1795. l. 68. Uppsatsen ansågs skrifven af Karl Uggla, kammarherre och författare till Svea Rikes Rådslängd.

Att Gustaf med sitt noggranna iakttagande af konungavärdighetens yttre sken likväl hyllade och drog till sig en person sådan som Bellman; – och att denne sednare orubbligt fästade sig vid den mer och mer klandervärde konungen; detta märkliga förhållande har sin förklaring i flere hos båda gemensamma karaktersdrag. Visserligen förefanns, och det å båda sidor, en egennyttig beräkming; hos konungen att städse hafva en ifrig och snillrik lofsjungare *), och hos Bellman att städse hafva en frikostig och mägtig gynnare; och emedan båda beräkningarna slagit in, alstrades ock ömsesidiga känslor af tillgifvenhet. Men förbindelsen hvilade utan tvifvel också på varm samkänsla med och för hvarandras personer. Ty emellan begge snillekonungarna, den ene på tronen, den andre på krogen, förefanns oaktadt all yttre skilnad dock mycken inre likhet; deras upprigtiga kärlek till snille och poesi; deras oemotståndliga åtrå efter nöjen och njutningar, hvar på sitt vis; deras bestämda ovilja mot hushållning, sparsamhet och träget arbete; deras fladdrande lättsinne och äfventyrslystnad. Hos båda voro ock dessa fel i mycket öfverskylda genom snille, qvickhet och ett gladt och i grunden välvilligt lynne. Ingendera egde dessutom nog stark rätts- och sedlighetskänsla för att djupare såras af den andres fel; men begge hyste för qvickhet och snille en beundran, en kärlek så stark, att de för dessas skull ömsesidigt öfversågo med de moraliska bristerna. Dylika gemensamma drag i personligheterna alstrade inbördes deltagande och välvilja mellan personerna. Flere sägner om ett sådant för

*) Några säga, att konungen med flit uppmuntrade en epikureisk vitterhet, och att han ville genom nöjen och njutningar döfva svenska frihetssinnet och leda folket från all sysselsättning med allmänna angelägenheter. Närmare granskning af denna anklagelse hör till Gustaf den tredjes egen historia.

« FöregåendeFortsätt »